Uff

Om det inte var så fruktansvärt frustrerande skulle det vara skrattretande, precis hur utmattad jag är efter att ha ätit frukost.

Kokade ihop havregrynsgröt på spisen och rev ett äpple. Värmde kaffe. Satt ned och åt i lugn och ro och när jag var klar gjorde jag det kompetenta, det vuxna; diskade kastrullen och rivjärnet och städade undan efter mig.

Och nu sitter jag i soffan och funderar på om jag borde sova en stund innan det är dags att gå ut vid elva. Det är inte konstigt att det är svårt att ta hand om sig när det tar så oerhört mycket energi och när jag tänker på allt som är kvar att göra innan det är dags att lägga mig för natten (bland annat två jävla måltider, hur är det möjligt?) blir jag överväldigad och får svårt att andas. Det krävs så lite för att göra mig överväldigad.

Att bygga kompetens

När jag gick i DBT var en av de saker jag fick inpräntat i mig att bygga kompetens och jag fattar verkligen varför det är viktigt, speciellt när jag mår så pass dåligt som jag gör just nu. När det mesta, och framför allt jag, känns menlöst kan det vara något väldigt befriande med att göra något som får mig att känna mig kompetent. Alltså är det något jag ska sikta in mig på att göra varje dag.

Problemet är bara att försöka komma på vad som får mig att känna mig kompetent och att sedan lyckas förmå mig själv att göra det. Har sovit massor idag igen. Strax efter att jag vaknat och tagit morgonmedicinen somnade jag om igen. Det fanns inte en chans att jag skulle lyckas hålla mig vaken.

När jag vaknade nästa gång varade det tillräckligt länge för mig att ta beslutet att skippa fotbollen. Jag är iklädd samma kläder som jag hade på mig igår och håret är otvättat och bara projektet med att tvätta håret kommer ta väldigt mycket energi, och att efter det ta sig iväg på fotboll…

Jag somnade om ännu en gång och nu är det paus i Sveriges match mot Kosovo och jag ska, när matchen är slut, tvinga ned mig själv i ett bad. Jag behöver inte tvätta håret. Behöver inte duscha av mig efter badet utan bara bada och tvätta mig. Försöka läsa en stund. Och sedan ta på mig en varm och gosig pyjamas. Det känns som det mest kompetenta jag kan göra just nu. Vad och hur jag ska hantera morgondagen tänker jag inte ägna en tanke förrän just imorgon. Just nu klarar jag inte av att se framåt mer än en timme eller så i taget och att inse det och acceptera det, det är väl ändå ganska kompetent va?

Håglösheten har mig i ett fast grepp

Jag är sjuk. Depression är en sjukdom. Jag vet ju det.

Och ändå.

Igår sov jag nästan hela dagen och idag ännu mer. Klockan är tjugo över elva och jag har lagt mig i sängen. När jag bloggat klart ska jag leta upp en ny romance på Nextory att läsa. Vill ha något som griper tag i mig så jag kan försvinna från mig själv för en stund. En mix mellan Christina Lauren och Colleen Hoover. Det vore perfekt.

– Idag är det exakt sex veckor sedan vi avlivade Kiba. En och en halv månad har passerat utan hans pussar och uppmärksamhetsskall och kramar. Kami har blivit pipig. Ynklig. Lätt hysterisk så fort någon ska lämna honom fastän han aldrig blir lämnad ensam. Varje dag när Sofia kommer hem från jobbet tycks han aldrig vara redo att sluta pussa henne. –

Jag är deprimerad och håglösheten har mig i ett fast grepp. Nu är det helg vilket betyder att Sofia är hemma och med hennes hjälp kanske jag kan lyckas förmå mig själv att inte spendera halva dagen i soffan och andra i sängen. Vi ska på fotboll imorgon, något jag inte känner alls för, men jag vet att det är oerhört viktigt att jag ändå ser till att göra saker när jag mår såhär. Inte för mycket, inte så jag kraschar, men aktivitet är så jävla viktigt. Viktigt och svårt. Och jag behöver ta mig in i min egen hjärna och försöka ändra på de här automatiska tankarna som är så förbannat negativa. Just nu förstår jag bara inte hur det ska gå till.

Eftersom det är viktigt att ha saker att se fram emot ska jag nu försöka tvinga fram en lista med saker som skulle göra mig gott.

  • Vandra i skogen
  • Hitta en ny favoritförfattare
  • Bli värmd av Sofia på läktaren när vi ser på fotboll tillsammans
  • Ge mig an en oläst bok av Jojo Moyes
  • Börja äta hälsosamt igen
  • Beställa tunga bokpaket från Adlibris
  • Nytvättat hår (akten i sig är energikrävande som satan, men känslan när håret är rent är fantastisk)
  • Mysig höstpromenad med en Kami som prasslar bland löven
  • Måla naglarna
  • Vila med huvudet i Sofias knä

Sorg och depression i en härlig mix

Förra måndagen sprack det. Efter att ha försökt att trycka undan sorgen efter Kiba under flera veckor, och efter en extra utmanande dag då jag bland annat varit till vårdcentralen för blodprov, gick jag på kvällen sönder.

Sofia och jag satt i soffan och såg på teve när jag plötsligt började gråta, hysteriskt. Sofia förstod nog inte alls vad som pågick och det tog ett par timmar innan paniken försvann ur kroppen och jag med hjälp av en säng, Sofias närhet och Kings of Leon på låg volym lyckades komma ned på jorden igen, men tro mig, det var skrämmande det som skedde. Vi är inte vana längre, varken jag eller Sofia och hon visste inte vad hon skulle göra och jag, jag hade för första gången på väldigt många år tankar om att åka till akutpsyk.

Så. Var är jag nu?

Jag ligger utslagen i soffan efter en utmattande promenad på 20, 25 minuter med Kami. För en vecka sedan hade jag mitt årliga läkarmöte på Karla och efter det mötet har jag haft lättare att acceptera hur jag mår. Läkaren skrev ut Atarax åt mig, samma lugnande jag testade för många år sedan precis innan jag började med benso, att ta när det är som värst. Jag tog upp tanken på att höja dosen antidepressiva till den högsta men han ville att vi skulle testa det här istället och efter att en vecka passerat kan jag inte annat än hålla med om att det var rätt beslut. Vid två tillfällen har jag tagit en tablett när jag känt början på den paniska skräcken och med hjälp av dem, placebo och färdigheter har det hållit paniken stången. De gånger jag känt sorgen komma knackandes har jag accepterat det och låtit tårar och sorg flöda, precis så som jag hela tiden vetat att jag borde göra. Jag har lite svårt att acceptera mer tabletter efter mina år i DBT då jag slutade med de flesta, men Ataraxen, precis som Seroquelen jag började med för flera år sedan, är en krycka som gör det lite lättare att leva och jag förtjänar fan det. Allt måste inte vara en kamp.

Värst är förmiddagarna. När jag vaknar och måste ut. Hade planer på att skriva brev när jag kom in efter promenaden med Kami men istället tog jag en Atarax och ligger nu här och andas långsamt och rider ut vågen av ångest. Det blev för mycket där ute och började kännas som att jag inte kunde andas ordentligt.

Kommer förmodligen somna snart och det är okej. Sofia slutar tidigt idag och mitt enda måste nu när förmiddagspromenaden är avklarad är att göra middag. Det kommer ske med Sofias hjälp, finns inte en chans att jag klarar det själv så som jag mår idag, och resten av tiden ska jag göra mitt bästa för att bara låta mig själv finnas.

Ifrågasättande

Vissa tillfällen är jag så skör att det känns som att minsta vindpust kan få omkull mig. Det är inte så illa som det en gång i tiden var, då rakblad, piller och alkohol var vad jag drog mig till för tröst/ork/överlevnad, men likafullt är det jobbigt.

Det är som att jag ständigt ifrågasätter mitt eget värde och jag får för mig att andra, när de ser på mig, ser en misslyckad människa. I samhällets ögon är jag ju på många sätt misslyckad. Jag kan inte jobba, klarade inte av att ta mig igenom gymnasiet och kommer aldrig skaffa barn. Att säga till mig att det inte alls är så, att jag inte är misslyckad, det hjälper inte för just nu är jag inne i en period då det känns som att jag var och varannan minut blir påmind om hur fel jag är.

Jag borde sova just nu. Klockan närmar sig midnatt och jag är mer eller mindre klarvaken. Har försökt koppla av med läsning men att läsa i Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt får mig knappast att må bättre. Eleanor är på många sätt lika missanpassad i västvärldens samhälle som jag är och vad jag behöver just nu är inte utanförskap, ensamhet och sorg. Jag behöver värme och kärlek och livsöden som inte får min insida att brisera. Klubben för lyckliga slut är väl inte direkt tragisk på samma sätt som förstnämnda bok men det är ändå en bok om olyckliga människor och just nu har jag svårt för att ta mig igenom den.

Jag vet inte vad jag försöker komma fram till. Det är lite problemet med att blogga. Det känns som att varje text måste ha någon form av mening. En slutsats. Skriver jag dagbok är det bara att låta orden flöda utan eftertanke, men dagboken ligger där nere och min kropp är för trött för att gå ned. Kroppen är trött men huvudet klarvaken. Jag försöker styra om mina tankar, få in dem på mindre självhatande vägar, men just för tillfället verkar jag inte vara förmögen att ta hand om mig själv.

Jag får ge det ett nytt försök imorgon. Jag lovar mig själv att göra mitt yttersta för att ta hand om mig själv. Äta frukost, promenera, handarbeta och läsa. Andas och vara i nuet. Måla naglarna i någon bra färg och dricka vatten.