Ett avslut

Det här kommer bli mitt sista inlägg i denna blogg. Varför? Jag behöver ett avslut. Jag började blogga redan 2006 och även om jag inte alltid skrivit i samma blogg känns det ändå som det. Mitt arkiv på ostadigt sträcker sig väldigt många år tillbaka (2013) och det var länge sedan det slutade vara en blogg för mig, där jag skrev för min egna skull, och istället blev en plats där mina nära och kära kan läsa om hur jag mår eftersom jag är så dålig på att prata.

Och jag vill inte mer. Inte här. Inte denna blogg. Kommer dock skriva här ifall någon känner för att fortsätta läsa det jag skriver. Vet inte om jag kommer hålla bloggen uppdaterad genom Facebook, jag antar att det visar sig.

Hur som helst. Det känns bra det här. Rätt. Så hej då och gott nytt år 😘

Ivrig och rastlös

Jag har tänkt skriva ett tag men som så ofta annars har jag prokastrinerat. Inte för att det egentligen är särskilt jobbigt att skriva. Jag har bara inte riktigt känt för det.

Men det har hänt en stor sak! Måndagen i förra veckan skrev jag på ett hyreskontrakt och om exakt 13 dagar flyttar jag! Det blir till ett relativt nybyggt hus och en väldigt liten men fräsch etta, med stor balkong åt söder och en lika rymlig loftgång åt norr. Och satan vad jag längtar!

Jag vet att jag har tur som fått bo hos mina föräldrar och det har också varit mysigt, men det känns mer och mer som att mina dagar bara går ut på att fördriva tiden istället för att faktiskt leva. Det är inte så lätt att göra saker här och det känns som att jag mest sover, läser och spelar på telefon. Och packar en jävla massa.

Det blir säkert konstigt, att trycka in mig själv och alla mina saker på 37 kvadratmeter, i en etta mer sovalkov, men jag är övertygad om att det kommer bli bra. Sovalkoven ska förvandlas till läshörna och jag kommer sova i en bäddsoffa i vardagsrummet och ha mitt skrivbord placerat framför fönstret. Kan redan se framför mig hur jag sitter där och målar. Och när det blir vår och sommar, då kommer jag mer eller mindre bo ute på balkongen som är stor nog för både en skön fåtölj och ett matbord och stolar så jag kan sitta där ute och äta. Ja, det låter helt jävla fantastiskt. Jag är bara så rastlös nu. Vill att julen passerar fort som fan så jag kan sätta igång. Det känns som att mitt liv sattes på paus när jag flyttade hem till mina föräldrar och nu är jag både redo och ivrig att börja leva.

Ett eget hem vore fint

Jag har tre visningar på fredag. Tre. Vilken jävla tur att mina föräldrar kom hem från Spanien idag för utan dem skulle jag inte kunna gå.

Den första visningen är av en tvåa på strax under 60 kvadrat med inflytt första mars. De andra två ligger en bit utanför stan, i samma hus, och är ettor. De är små, och huset byggdes förra året, så det är nytt och fräscht. Den ena har en stor uteplats, den andra en balkong. Och båda de har inflytt första januari.

Vilken jag helst vill ha? Tvåan är ju större, och mer central. Men de andra har tidigare inflytt och tro mig när jag säger att jag längtar som fan efter att ha ett eget hem. En egen vrå som bara är min och fylld med mina saker. Mina tavlor. Mina böcker. Mina blommor. Min tystnad.

Ja, shit vad jag längtar! Kanske är jag mest sugen på ettan med uteplats? Jag vet inte, men jag är fan redo att flytta nu.

Viloläge

Exakt såhär lär större delen av dagen spenderas. Jag märkte av utmattningen redan igår och blev inte ett dugg förvånad när jag vaknade imorse och var precis lika trött som när jag somnade.

Att klä mig blev ett projekt, precis som att bädda soffan. Och att ta ut Kami på promenad likaså.

Nu ligger jag i soffan och känner mig stressad. Senare idag ska vi hem en sväng och gå igenom saker i förrådet tillsammans med Sofia och jag hoppas på att inte vara fullt lika slut då. Och så promenaderna jag har kvar att klara av. Just nu är jag så trött att jag vill gråta. Mamma och pappa ska förbi Natta senare och jag hade velat följa med, men det är bara att acceptera verkligheten och göra det bästa av situationen – vilket innebär att vila.

En flykt ut i skogen

Det är verkligen en konstig tid. Mitt mående går upp och ned på ett sätt som jag inte tror jag varit med om efter att jag blev klar på DBT och inte blev det bättre av att jag i söndags, på grund av tidsomställningen, tog min morgonmedicin vid fel tid. Det ledde till en och en halv dag av mentalt kaos. Måndagskvällen grät jag mig till sömns och ögonen var pinsamt svullna när jag vaknar igår morse.

Så jag var helt slut när jag vaknade igår. Kroppen ville vara hemma och sova, men mamma och pappa skulle ut till skogen och plocka svamp och jag visste att jag skulle må bra av att komma ut i naturen och därför tvingade jag iväg mig själv. Och det var otroligt skönt!

Kami blev lycklig så fort vi lämnade bilen, och det var nog första gången sedan separationen som jag inte hade dåligt samvete gentemot honom. Samtidigt var det väldigt konstigt att besöka skogen utan Sofia. Det brukade vara vår grej.

Hur som helst.

Det blev flera timmar i skogen och en väldans massa svamp plockat. Jag satt mest på en sten, vilandes en kropp som gjorde ont av utmattning medan mina föräldrar regelbundet gav ifrån sig glada utrop så fort de hittade svampar att plocka.

Idag ska vi iväg och handla kläder, ännu en sak jag spontant skulle vilja skippa men som jag kommer vara glad över när det väl är gjort.