Sorg och depression i en härlig mix

Förra måndagen sprack det. Efter att ha försökt att trycka undan sorgen efter Kiba under flera veckor, och efter en extra utmanande dag då jag bland annat varit till vårdcentralen för blodprov, gick jag på kvällen sönder.

Sofia och jag satt i soffan och såg på teve när jag plötsligt började gråta, hysteriskt. Sofia förstod nog inte alls vad som pågick och det tog ett par timmar innan paniken försvann ur kroppen och jag med hjälp av en säng, Sofias närhet och Kings of Leon på låg volym lyckades komma ned på jorden igen, men tro mig, det var skrämmande det som skedde. Vi är inte vana längre, varken jag eller Sofia och hon visste inte vad hon skulle göra och jag, jag hade för första gången på väldigt många år tankar om att åka till akutpsyk.

Så. Var är jag nu?

Jag ligger utslagen i soffan efter en utmattande promenad på 20, 25 minuter med Kami. För en vecka sedan hade jag mitt årliga läkarmöte på Karla och efter det mötet har jag haft lättare att acceptera hur jag mår. Läkaren skrev ut Atarax åt mig, samma lugnande jag testade för många år sedan precis innan jag började med benso, att ta när det är som värst. Jag tog upp tanken på att höja dosen antidepressiva till den högsta men han ville att vi skulle testa det här istället och efter att en vecka passerat kan jag inte annat än hålla med om att det var rätt beslut. Vid två tillfällen har jag tagit en tablett när jag känt början på den paniska skräcken och med hjälp av dem, placebo och färdigheter har det hållit paniken stången. De gånger jag känt sorgen komma knackandes har jag accepterat det och låtit tårar och sorg flöda, precis så som jag hela tiden vetat att jag borde göra. Jag har lite svårt att acceptera mer tabletter efter mina år i DBT då jag slutade med de flesta, men Ataraxen, precis som Seroquelen jag började med för flera år sedan, är en krycka som gör det lite lättare att leva och jag förtjänar fan det. Allt måste inte vara en kamp.

Värst är förmiddagarna. När jag vaknar och måste ut. Hade planer på att skriva brev när jag kom in efter promenaden med Kami men istället tog jag en Atarax och ligger nu här och andas långsamt och rider ut vågen av ångest. Det blev för mycket där ute och började kännas som att jag inte kunde andas ordentligt.

Kommer förmodligen somna snart och det är okej. Sofia slutar tidigt idag och mitt enda måste nu när förmiddagspromenaden är avklarad är att göra middag. Det kommer ske med Sofias hjälp, finns inte en chans att jag klarar det själv så som jag mår idag, och resten av tiden ska jag göra mitt bästa för att bara låta mig själv finnas.

Läkarbesök avklarat

Drygt en timme innan läkartiden igår började jag bli nervös, men nervositeten var så svag att den knappt märktes.
Det påverkade mig inte ens speciellt mycket att ta mig in på Karla. Det jobbigaste var nog när jag skulle anmäla mig i kassan, sådant gör mig alltid obekväm, men även det gick bra och jag betalade själv med kort.

Blodproverna jag tog i torsdags kom tillbaka bra, fastän jag ätit så mycket skit under sommaren. Men så länge jag fortsätter hålla mig från socker (har nu varit sockerfri i två år och nio månader!) verkar kroppen inte ta så mycket stryk av den andra skiten jag stoppar i mig.
Läkaren testade också mitt blodtryck och även det var helt okej och hjärtat bankar på som det ska. Så jag är nöjd.

För kanske två månader sedan var det en kväll som jag plötsligt började höra röster, något som förvånade mig mycket eftersom det är många år sedan jag hade problem med hörselhallucinationer. Rösterna var påträngande och jag hade svårt att somna, men sedan dess har jag inte hör dem igen och därför har jag inte oroat mig. Ändå bestämde jag mig för att ta upp det med läkaren och hon hade samma inställning som jag; så länge det inte händer oftare och blir mer påträngande behöver jag inte bry mig om det. Det är skönt som satan när en överläkare på psyk håller med mig i mina teorier 😉

Vi pratade också om det här med träning. Min kropp mår inte bra eftersom jag de senaste tjugo åren eller så spenderat större delen av mina dagar i soffan, sittandes eller liggandes, och vetskapen om att jag behöver börja träna har legat som ett ok över mig. Varje gång jag börjat har det alltid slutat med en krasch. Jag är värdelöst på att låta förändringar ta tid.
Men nu är iallafall tanken att jag ska träna cirka trettio minuter en dag i veckan. Inte mycket alls, men betydligt bättre än så som det är nu. Sedan när jag känner mig redo ska jag sakta öka upp till två gånger per vecka. Jag vet inte vad som är mitt mål. Om jag vill träna tre dagar per vecka eller fem, men jag tänker att det är något som får visa sig. Det viktiga just nu är att få till det iallafall en gång per vecka.
Jag ska också försöka snusa mindre, något jag börjat med nu. Har lagt undan tolv snus som jag planerar att klara mig på idag och sedan får jag se hur mycket jag kommer lyckas dra ned. Sluta helt tänker jag inte ens försöka med för jag vill inte, och jag vet sedan jag slutade med cigg och med benso och med socker att det inte är någon idé för mig att försöka sluta med något jag inte vill sluta med.

Trots att jag inte var så nervös igår är jag ändå väldigt trött idag. Behöver ge min hjärna en paus och det tänker jag göra genom att fixa med min Bullet Journal och lyssna på Haveristerna. Och kanske sova någon timme innan eftermiddagspromenaden.

Det är helt okej

Mitt väldigt kaotiska skrivbord

Sitter inne i mitt rum, lyssnar på Mansons senaste skiva och gör mitt allra bästa för att hålla mig chill. Klockan två ska jag vara på Karla och inför sådana möten behöver jag göra mitt allra bästa för att hålla mig lugn. Inte för att det är särskilt svårt idag. Eller numera för den delen. Förut, då innebar sådana här störningar i min inrutade vardag alltid kaos och ångest. Kaos som skulle få mitt skrivbord att verka välstädat i jämförelse.
Det är viktigt att jag påminner mig om det vid sådana här tillfällen då jag är lugn men bitter. Bitter för att jag inte får stanna hemma och följa mina rutiner. Fast jag är inte bara bitter. Jag ser faktiskt fram emot besöket.

Det är Mabon idag och planen var att vi (Sofia, jag och pälsmonstren) skulle åka till något naturreservat, promenera och äta omelettwraps. Jag var duktig nog igår och passade på att göra omelettwraps samtidigt som jag fixade middag. Men imorse fick Sofia meddelande från jobbet om att en arbetskamrat är sjuk och därför jobbar hon idag till stängning istället för att sluta vid fyra.

Det märktes så tydligt att Sofia hade dåligt samvete fastän jag sade att det är lugnt. Jag förstår det. Förut skulle jag gjort allt jag kunde för att övertyga henne om att jag inte var besviken och samtidigt brista lite inombords. Men idag är det okej. Jag är tacksam att jag har en flickvän som ställer upp för andra utan problem och Mabon blir inte sämre bara för att jag inte kommer ut i naturen. Dessutom är jag övertygad om att vi kommer ta igen det senare.

Så. Jag mår överlag bra. Att gå på läkarbesök kändes först som ett värdelöst sätt att spendera en del av Mabon, men egentligen, finns det något bättre sätt att fira en högtid på än att ta hand om sin hälsa? Knappast.

Morgonmonster

Norrby stenar

Morgnar har blivit min fiende. Under alldeles för många månader har jag haft svårt att ta mig upp och det är sällan jag vaknar innan medicinalarmet vid tio om vardagarna. Så istället för att ha en långsam och lugn morgon med gott om tid för att komma över det värsta monstersymptomen jag alltid uppvisar när jag är nyvaken, tvingas jag skynda mig göra mig i ordning och ta mig ut med hundarna.
Om morgnarna känns allting tungt. Det känns menlöst och hopplöst och allt jag vill är att sova vidare. Skörheten är för stark för att inte få mig ur fattning.

Och även denna morgon har varit lika jobbig fastän jag har haft en så fin helg. Jag förstår inte. Nu, när klockan snart är tolv, börjar det kännas lite bättre men jag vet att morgondagen med största sannolikhet kommer bli precis lika jobbig som denna. Och det tar som fan på krafterna.

I torsdags skulle jag iväg till vårdcentralen för de årliga blodproven och jag var lite orolig dagarna innan att jag inte skulle ta mig iväg.
Men det gick! Kvart i åtta mötte jag mamma och tillsammans tog vi oss till Karla och hela proceduren var över mycket snabbare än någon av oss räknat med.

Imorgon har jag tid hos överläkaren på Karla och jag är tacksam som fan att det mötet inte är förrän klockan två för tro mig, det är allt annat än kul att behöva handskas med monstret jag är om morgnarna. Jag förstår dock inte vart tiden tagit vägen. Det känns inte som att det redan gått ett år sedan mitt förra möte.

Förutom läkarmöte imorgon är det också Mabon/höstdagjämningen och planen är att Sofia, jag och hundarna ska ta bilen någonstans och gå runt i naturen och njuta dagen till ära och min tanke är att orka göra omelettwraps som vi kan ha med oss och äta. Och på tal om att njuta av naturen, hur fina är inte de här bilderna som Sofia tog när vi var ute och vandrade längs Svartån i lördags?

Jag har sagt det många gånger förut, och jag kommer säga det många gånger igen; hösten är min tid.

Hösten är min årstid

Det finns sådana där magiska morgnar då jag vaknar innan mobilen piper om morgonmedicin och jag vill hålla mig vaken och denna morgon är precis just så.
Det är inte konstigt. Veckan som gått har varit otroligt bra och fin. Jag har utmanat mig själv och ägnat mig åt olika saker och livet har rullat på bra.

Helger brukar alltid vara lite svåra för mig. Sofia tar över ansvaret för hundarna och ofta går jag runt i pyjamas hela dagarna och försöker samla energi för den kommande veckan.

Jag har jobbat på boken, skrivit brev, ritat, stickat, tagit hand om mig själv och vår fina lägenhet och gjort allt jag skrivit upp i min Bullet Journal att jag skulle göra.

I torsdags gick jag till Karla för möte med M och det var första gången jag tog mig dit på egen hand. När jag sade till mamma att vi skulle ses där blev hon förvånad och chockad och verkade först ha svårt att tro på vad hon hörde, men för mig kändes det som en självklarhet. Visst kändes det lite jobbigt, men framför allt kändes det onödigt att hon först skulle behöva ta sig hit för att sedan gå till Karla med mig.

Och att träffa M var fint det med. Jag fick en chans att prata om mina framsteg och berätta om hur problemlösningsorienterad jag varit den senaste tiden. Som att jag löste hur jag ska lyckas ta mig till läkaren den 23:e och även hur jag ska fixa att ta blodproverna som ska tas innan dess.
Det rullar helt enkelt på.

På fredagskvällen ringde mamma upp mig efter en lång dag av jobb och berättade att hon kände sig stolt över mig när vi var hos M. Det där är stort för mig. Att höra att min mamma är stolt. Under alla år då jag känt mig som en hemsk dotter som bara bjudit på besvikelser och komplikationer. Nu fick jag höra att min mamma är stolt över mig och hur bra jag är på att förklara och beskriva känslor.

Igår gick jag upp först när mobilen väckte mig för att det var medicindags och sedan fixade jag frukost till mig och Sofia. Vi satt vid köksbordet och åt och efter det tog jag ett bad och tog på mig riktiga kläder.

Spenderade någon timme med att skriva efter det. Egentligen var planen att vi skulle dammsuga och skura lägenheten men det gjorde vi redan i fredags och därför tyckte jag att jag var värd att få lite skrivtid även på helgen.

På eftermiddagen tog vi en längre promenad med hundarna och väl hemma igen fick jag njuta av Englands match mot Bulgarien, medan Sofia tog en dusch.

Lagom till att matchen var slut kom Malin och Frida och jag var pepp innan de dök upp. Kände för ovanlighetens skull för att vara social.
Jag satte igång glassmaskinen och klippte sedan Malins hår och sedan blev det hemmagjord chokladglass, mysprat och fotboll igen.

Matchen var inte den roligaste men

umgänget var fint och jag kände mig avslappnad och som mig själv och det var fint.
Innan de drog hem igen, söta som socker i sina cykelhjälmar, tvingade jag upp dem till sovrummet för att visa hur det ser ut. Efter snart ett år i lägenheten börjar sovrummet äntligen kännas riktigt bra. Det är som att nya bitar ständigt faller på plats och nu är det bara hallen där uppe som ekar tomt och känns tråkigt och livlöst.

Sofia sover ännu och jag tänker låta henne sova en stund till. Planen för dagen är långpromenad och att laga mat för den kommande veckan och ikväll är det dags för Sveriges match mot Norge och helvete vad jag längtar!