Uff

Om det inte var så fruktansvärt frustrerande skulle det vara skrattretande, precis hur utmattad jag är efter att ha ätit frukost.

Kokade ihop havregrynsgröt på spisen och rev ett äpple. Värmde kaffe. Satt ned och åt i lugn och ro och när jag var klar gjorde jag det kompetenta, det vuxna; diskade kastrullen och rivjärnet och städade undan efter mig.

Och nu sitter jag i soffan och funderar på om jag borde sova en stund innan det är dags att gå ut vid elva. Det är inte konstigt att det är svårt att ta hand om sig när det tar så oerhört mycket energi och när jag tänker på allt som är kvar att göra innan det är dags att lägga mig för natten (bland annat två jävla måltider, hur är det möjligt?) blir jag överväldigad och får svårt att andas. Det krävs så lite för att göra mig överväldigad.

Jag kan ge upp för bara en dag

Idag är en sådan dag då det känns som att jag inte borde lämnat sängen eller soffan. Vaknade mer eller mindre utmattad av mobilens alarm för morgonmedicinen klockan tio. En nerv – eller något- i ryggen gör ont som satan, hann inte gå många meter utomhus innan högra foten var dyngsur (trasig sko) och när jag skulle lägga mig ned i soffan efter att ha kommit in igen blev det ett blodbad ur min näsa.

Gomorron typ.

Jag mådde faktiskt lite bättre i fredags och lördags. I söndags kraschade jag totalt dock då det visade sig att min hjärna, som inte fungerar särskilt väl påverkad av depression, klantat sig med några räkningar och ja, jag antar att jag gick ganska mycket sönder och priset för det fick jag betala för igår och det verkar som att jag även kommer få betala för det idag.

Jag är så trött och obekväm. Kinkig. Känner för att ge upp, bara för idag, och spendera dagen i soffan. Det kanske kan vara okej. En dag då jag slipper kämpa, annat än när jag ska ta ut Kami igen. Helst vill jag lägga mig i sängen och komma till ro i Sofias famn. Men hon är på jobbet och jag får nöja mig med det näst bästa – filtar och en Kami på höften.

Imorgon kan jag kämpa igen. Försöka äta regelbundet och bra och inte vara passiv. Men för idag är det okej att bara existera.

Tålamod har aldrig varit min grej

Det känns som att jag står och trampar vatten. Jag kämpar, som fan, men tycks inte röra mig en millimeter. Jag vet att det krävs tålamod när det kommer till depressioner men varje gång jag får en hoppfull fråga om hur jag mår eller om det är lite lite bättre idag känns det som att jag inte kämpar tillräckligt, för då borde jag väl börja må bättre nu?

Men det funkar inte så. Depressioner funkar inte så. Det tar tid och kamp och många gånger ser det nog ut som, från utsidan, att man inte kämpar.

Aha, ligger du och sover nu igen?

Varför börjar du inte bara äta hälsosamt så du får mer energi?

Varför är du så jävla negativ?

Osv. Osv. Faktum är att det mesta tycks ta mer energi än vad jag har och framför allt är energinivån så pass låg att jag verkligen måste hushålla med den. Göra frukost? Visst, jag är hungrig, men viktigast är att Kami kommer ut och efter det är jag så slut att jag behöver sova.

Fixa kaffe? Efter jag sovit, om jag skippar frukost.

I söndags gjorde jag om veckouppslaget i min bullet journal. Eftersom det bara har negativ inverkan på mig att skriva upp dagliga to do-listor som jag ändå inte har kraften att fullfölja har jag nu fixat så att jag varje dag håller koll på det allra viktigaste. Hur mycket vatten jag dricker. Hur jag sköter maten, om jag tar mina dagliga droppar D-vitamin, hur länge jag promenerar (med ett minimum på 20 minuter per dag) vilken positiv aktivitet jag valt från listan med positiva aktiviteter, vad jag gjort för att öka kompetensen och, kanske viktigast av allt; daglig validering av mig själv.

Hittills har det funkat väldigt bra. Visst, det suger att inte använda to do-listor som jag vanligtvis älskar men ännu en viktigt DBT-färdighet är att göra det som funkar och det är precis vad jag gör just nu.

Håglösheten har mig i ett fast grepp

Jag är sjuk. Depression är en sjukdom. Jag vet ju det.

Och ändå.

Igår sov jag nästan hela dagen och idag ännu mer. Klockan är tjugo över elva och jag har lagt mig i sängen. När jag bloggat klart ska jag leta upp en ny romance på Nextory att läsa. Vill ha något som griper tag i mig så jag kan försvinna från mig själv för en stund. En mix mellan Christina Lauren och Colleen Hoover. Det vore perfekt.

– Idag är det exakt sex veckor sedan vi avlivade Kiba. En och en halv månad har passerat utan hans pussar och uppmärksamhetsskall och kramar. Kami har blivit pipig. Ynklig. Lätt hysterisk så fort någon ska lämna honom fastän han aldrig blir lämnad ensam. Varje dag när Sofia kommer hem från jobbet tycks han aldrig vara redo att sluta pussa henne. –

Jag är deprimerad och håglösheten har mig i ett fast grepp. Nu är det helg vilket betyder att Sofia är hemma och med hennes hjälp kanske jag kan lyckas förmå mig själv att inte spendera halva dagen i soffan och andra i sängen. Vi ska på fotboll imorgon, något jag inte känner alls för, men jag vet att det är oerhört viktigt att jag ändå ser till att göra saker när jag mår såhär. Inte för mycket, inte så jag kraschar, men aktivitet är så jävla viktigt. Viktigt och svårt. Och jag behöver ta mig in i min egen hjärna och försöka ändra på de här automatiska tankarna som är så förbannat negativa. Just nu förstår jag bara inte hur det ska gå till.

Eftersom det är viktigt att ha saker att se fram emot ska jag nu försöka tvinga fram en lista med saker som skulle göra mig gott.

  • Vandra i skogen
  • Hitta en ny favoritförfattare
  • Bli värmd av Sofia på läktaren när vi ser på fotboll tillsammans
  • Ge mig an en oläst bok av Jojo Moyes
  • Börja äta hälsosamt igen
  • Beställa tunga bokpaket från Adlibris
  • Nytvättat hår (akten i sig är energikrävande som satan, men känslan när håret är rent är fantastisk)
  • Mysig höstpromenad med en Kami som prasslar bland löven
  • Måla naglarna
  • Vila med huvudet i Sofias knä

Sorg och depression i en härlig mix

Förra måndagen sprack det. Efter att ha försökt att trycka undan sorgen efter Kiba under flera veckor, och efter en extra utmanande dag då jag bland annat varit till vårdcentralen för blodprov, gick jag på kvällen sönder.

Sofia och jag satt i soffan och såg på teve när jag plötsligt började gråta, hysteriskt. Sofia förstod nog inte alls vad som pågick och det tog ett par timmar innan paniken försvann ur kroppen och jag med hjälp av en säng, Sofias närhet och Kings of Leon på låg volym lyckades komma ned på jorden igen, men tro mig, det var skrämmande det som skedde. Vi är inte vana längre, varken jag eller Sofia och hon visste inte vad hon skulle göra och jag, jag hade för första gången på väldigt många år tankar om att åka till akutpsyk.

Så. Var är jag nu?

Jag ligger utslagen i soffan efter en utmattande promenad på 20, 25 minuter med Kami. För en vecka sedan hade jag mitt årliga läkarmöte på Karla och efter det mötet har jag haft lättare att acceptera hur jag mår. Läkaren skrev ut Atarax åt mig, samma lugnande jag testade för många år sedan precis innan jag började med benso, att ta när det är som värst. Jag tog upp tanken på att höja dosen antidepressiva till den högsta men han ville att vi skulle testa det här istället och efter att en vecka passerat kan jag inte annat än hålla med om att det var rätt beslut. Vid två tillfällen har jag tagit en tablett när jag känt början på den paniska skräcken och med hjälp av dem, placebo och färdigheter har det hållit paniken stången. De gånger jag känt sorgen komma knackandes har jag accepterat det och låtit tårar och sorg flöda, precis så som jag hela tiden vetat att jag borde göra. Jag har lite svårt att acceptera mer tabletter efter mina år i DBT då jag slutade med de flesta, men Ataraxen, precis som Seroquelen jag började med för flera år sedan, är en krycka som gör det lite lättare att leva och jag förtjänar fan det. Allt måste inte vara en kamp.

Värst är förmiddagarna. När jag vaknar och måste ut. Hade planer på att skriva brev när jag kom in efter promenaden med Kami men istället tog jag en Atarax och ligger nu här och andas långsamt och rider ut vågen av ångest. Det blev för mycket där ute och började kännas som att jag inte kunde andas ordentligt.

Kommer förmodligen somna snart och det är okej. Sofia slutar tidigt idag och mitt enda måste nu när förmiddagspromenaden är avklarad är att göra middag. Det kommer ske med Sofias hjälp, finns inte en chans att jag klarar det själv så som jag mår idag, och resten av tiden ska jag göra mitt bästa för att bara låta mig själv finnas.