Ännu en jul

Jul.

Ännu ett år. Ännu en jul med ett överflöd av perfekta julmysbilder på sociala medier. Leende barn. Julklappar i drivor. Mat i överflöd. Allting rött och glittrigt och perfekt. För att inte glömma alla fantastiska helyllebilder av människor, och djur, som spenderade uppesittarkvällen tillsammans framför Bingo Lotto.

Är jag överdrivet cynisk nu? Är det inte okej för människor att, för bara några dagar, låtsas att allt är sådär Bullerbyvackert som de flesta av oss önskar?

Jag är bara trött på den här känslan av missanpassning som så ofta drabbar mig då och då, i samband med sociala tillställningar, och igår var knappast ett undantag. Inte mycket blev som jag önskat och jag vet att det är så väldigt många med mig, både barn som vuxna, som känner samma förbannade känsla av att vara så fel. Och det suger.

För mig blev det för mycket efter en kort stund hos farmor och farfar. Teven sattes på samtidigt som samtal pågick och så åkte alkoholen fram. Förvånat insåg jag att små små tårar rullade nedför kinderna. En lugn gråt som ändå tycktes omöjlig att stoppa. Omöjlig att dölja.

Jag ville stanna kvar, stå ut. Främst för farmors skull, men också de andra, men det finns något väldigt fint efter alla dessa år av att vara jag och det är att min familj känner mig. De känner mig och accepterar mig så som jag är och tack vare det hamnade jag i farfars sovrum, där jag började läsa en av böckerna jag fått i julklapp. Med två Atarax i kroppen gick det ändå rätt snabbt att få ned pulsen och känna något som nästan liknade ro. Och jag låg där länge. Gick ut till de andra ibland, men återvände också till sängen och boken.

Min drömjul vore att hyra en stuga i skogen, bara jag och en eller ett par personer till, med alkoholfritt vin, massa choklad och böcker. Inte tvingas in i ett firande som inte alls fungerar med den jag är. Jag undrar varför jag fortsätter utsätta mig själv såhär. Varför jag fortsätter göra saker för att glädja andra när det tar så extremt på min själ och mitt psyke. Ja, jag hatar att göra andra besvikna. Hatar det intensivt. Men när ska jag börja lyssna på mig själv? När ska jag tillåta mig själv att leva mitt liv på mitt sätt, utefter mina förutsättningar?

Ibland blir jag stolt över mig själv

När jag kom ut med Kami nu på kvällen hände någonting. Jag vet inte riktigt vad, men plötsligt slog det mig att jag, som innan separationen var livrädd för att vara ute själv när det blivit mörkt, inte längre känner minsta lilla uns av oro under mina kvällspromenader med Kami. Och det är en stor grej. Kanske till och med gigantisk för en sådan som mig. En person vars hela liv definierats av rädsla.

Jag insåg också att jag är så jävla stolt över mig själv. Förra veckan var otroligt tuff. Overklighet konstant och känslopåslag som gjorde att jag varken visste ut eller in och Ataraxen spelade en alldeles för stor roll i mitt liv. I helgen var Kami med Sofia och jag överdriver inte när jag skriver att jag sov nästan hela lördagen och söndagen. I söndags gick jag inte ens upp för att äta, men lyckades få i mig lite vatten.

Så idag. Måndag. Kami tillbaka och det var dags för mig att återta rutinerna. Och satan vad jag är bra! Det har inte varit lätt. Att förväntansångesten ligger och gror i mig är uppenbart då jag, när jag tagit pauser från distraktionen, plötsligt börjat gråta, som från ingenstans. Och varje gång har jag låtit mig själv göra det. Gråta. Samma sak när paniken varit på väg. Då har jag stannat upp och låtit mig själv utforska känslan eller känslorna och utan problem lyckats hålla mig lugn och logisk i mitt tankesätt. Och inte en enda Atarax!

Dessutom är det inte enbart distraktion jag ägnat mig åt, utan också vettiga saker. Som vattna blommor, ta hand om tvätt, diska.

Det kommer bli lättare. För varje dag jag hanterar såhär, kommer nästföljande dag bli lättare. Och att jag har det tufft just nu är ju inte konstigt alls. Detta är någon form av mellanperiod då jag ska vänja mig vid allt det nya som händer och sker. Och jag hoppas kunna bli snällare mot mig själv. Jag har inte gjort det här för att såra. Det sista jag vill är att göra andra illa. Jag vet ju det.

Jag måste bara ge mig själv tid att smälta allt det nya och obekanta.

Äntligen lite jävla förståelse och kompetens

Min hjärna är på god väg att fullständigt köra slut på mig. Min kropp, den mår inte alls bra. Bröstet värker och jag är matt och öm och kraftlös, så som det blir av ångest.

Den här veckan har jag haft extremt svårt att förstå mig själv och mina känslor vilket har lett till ett desperat, mer eller mindre maniskt, letande på svar. Typ berätta för mig vad som är fel så jag kan fixa det innan hela jag imploderar! Alltså stress, så som det alltid blir när jag inte förstår mig själv.

Och vet ni vad detta lett till? Panikångest. Samma brutala fruktansvärda panikångest som gjorde förra hösten till ett sådant helvete att jag emellanåt tvivlade på att jag skulle överleva. Det dyker upp tankar och känslor i mig som min kropp genast larmar mot och omedelbart, innan jag ens själv hinner inse vad som sker, skriker hjärnan åt mig att jag måste flyflyflytänkinteenstankenfördågårALLTåthelvete.

Andas.

Det är dumt att hamna i tankar om vad jag borde känna men ändå är det svårt. Mamma och pappa är utomlands och jag borde njuta av egentiden. Osv. Men det är väldigt svårt att njuta när min kropp och hjärna bara väntar på nästa attack. Vilket den gör. Jag är spänd och stel och redo på att allt ska gå förlorat. För det är ju så panikångest verkar. Det får dig att tro att världen är på väg att gå under.

Pust. Jag ler nästan när jag tänker på hur lång tid det ännu en gång tagit för mig att inse vad det är som sker. Och att jag har det svårt just nu, det är inte konstigt alls. Jag genomgår en separation från min bästa vän som jag sårat så djupt och jag bor på mina föräldrars soffa i väntan på att få tag på en egen lägenhet. Ovisshet har aldrig fungerat bra för mig. Och Sofia. Älskade fina Sofia som orkade lyssna och trösta igår när jag grät i omgångar. Som visade mig förståelse och validering och omtanke. Hon är en så mycket bättre människa än mig ❤️

Igår, när jag frenetiskt sökte igenom min DBT-pärm i ett paniskt försök att hitta svar på vad fan det nu är som är fel på mig, då hittade jag några papper om hjärnan som jag inte kan minnas att jag varken sett eller läst förut, men som var väldigt ögonöppnande. Det stod om hur reptilhjärnan, den delen som har hand om våra känslor, helt enkelt får mest energi just nu, vilket gör att mina reaktioner och känslor är så pass extrema. Jag behöver helt enkelt hjälpa den delen av hjärnan som handlar logiskt att få mer energi så att hjärnan som helhet blir mer balanserad. Och hur gör jag då det? Färdigheter.

1. Distraktion. Jag har plockat fram en tjock hög med böcker som ska hjälpa mig med just det, jag tror att det är lättaste sättet för mig att nå dit. Även att se på Real Housewives och antingen fixa med min bullet journal eller handarbeta kan nog hjälpa till.

2. Acceptans. Känna efter vad det är jag verkligen känner, utan att döma, och låta känslorna finnas där. Att inte motarbeta dem och också acceptera allt det som jag inte har någon som helst kontroll över.

3. Mindfulness. Stanna upp och vara här och nu. Andas. Slappna av.

Och såklart ta hand om mina basala behov. Äta regelbundet. Sova när jag är trött. Dricka vatten. Osv.

Jag önskar att det fanns en quick fix som tog bort den här jobbiga förväntansångesten som bara väntar på nästa panikattack. Men nej, vill jag leva ett drogfritt liv så finns inte det alternativet. Istället får jag ta mig igenom det här den tuffa och jobbiga vägen, men det kommer vara så värt det. Fatta vad stark och kompetent jag kommer känna mig när jag är ute på andra sidan 😊

Och nu ska jag sova en stund med min älskade plutt till hund innan Sofia hämtar honom för helgen.

Satan vad jag kan vara kompetent ibland.

Jag måste sluta behandla mig själv som skit

Personen på den här bilden är en person som verkligen misshandlat sig själv mentalt de senaste dagarna. Min inre dialog har varit rent ut sagt fruktansvärd och idag känner jag mig som ett skadeskjutet rådjur.

Allt det nya, allt det ovana, gör mig sårbar och minskar väggen mellan verkligheten och det andra, en vägg jag behöver för att stå stadigt på jorden. Jag vet att det är såhär jag funkar. Jag vet det. Och ändå skäller jag sönder mig själv för att jag gör det. Det är fan inte rimligt.

Det är dock inte nattsvart. Mina föräldrar är i Spanien och jag njuter av ensamheten. I helgen var Kami med Sofia och fastän det var otroligt ovant att inte ha honom att tänka på var det ändå skönt. Jag gjorde bara vad jag ville och vad jag kände för och helgen var en av de bästa jag haft på väldigt länge.

Så ni ser. Jag pendlar mellan lycka och ångest. Det känns som att den värsta ångesten börjar lägga sig. Jag är iallafall närvarande nog att inse hur fruktansvärt illa jag betett mig mot mig själv och nu ska jag göra vad jag kan för att ta hand om mig själv och visa mig själv omtanke. Hur jag tänker börja? Med en tupplur. Jag vaknar flera gånger varje natt och äter och har svårt att somna om, så jag är fullkomligt slut. Både kroppen och själen. Dagens plan blir att vila, handarbeta, pussla, läsa, skriva. Bara sådant som jag mår bra av att göra. Det är tamejfan dags att jag slutar slå på en människa som bara försöker finna sin plats i en värld som ofta känns omöjlig att navigera.

Jag vet inte

Jag i mitt energitankarmode- med öronproppar och hörselkåpor

Jag har mått så bra den här helgen. Bara jag och Kami. Pussel, poddar, Ghost och Real Housewives of Salt Lake City. Tystnad när jag velat ha det, hög musik andra gånger. Bara massa timmar då jag inte känt någon som helst press att vara någon annan än mig själv, då jag inte behövt läsa av andras energier och inte heller behövt vara… Jag vet inte.

Jag försöker förstå, varför jag just nu kämpar mot tårarna och har svårt att andas. Är det omställningen? Eller kan det vara så att jag, i och med att jag nu bor med mina föräldrar igen, slungas bakåt i tiden? Är det min kropp som tror att jag är 19 och ett allmänt kaotiskt vrak till människa?

Herregud jag vet inte. Men vad jag vet är att jag hatar att bli sådan här. Det sista jag vill är att mamma och pappa ska tro att de gör något fel eller att jag inte vill ha dem här, för det vill jag. Längtade till och med efter att de skulle komma hem tidigare idag.

Jag tror att det är deras energier. Att mitt psyke har svårt att ställa om från att bara ha mina egna energier att ta hänsyn till till att även ha deras. För jag är ju hypersensitiv. Känner av energier och stämningar och suger i mig av dem som om jag vore en svamp. Och det tar på krafterna. Såklart.

Det här är ett sådant blogginlägg jag inte vill publicera, för det känns så spretigt och som att jag inte når någon som helst klarhet. Men måste jag det? Kanske är det okej att bara vara, och skriva, precis så som det är? Jag tror det.