Ännu en jul

Jul.

Ännu ett år. Ännu en jul med ett överflöd av perfekta julmysbilder på sociala medier. Leende barn. Julklappar i drivor. Mat i överflöd. Allting rött och glittrigt och perfekt. För att inte glömma alla fantastiska helyllebilder av människor, och djur, som spenderade uppesittarkvällen tillsammans framför Bingo Lotto.

Är jag överdrivet cynisk nu? Är det inte okej för människor att, för bara några dagar, låtsas att allt är sådär Bullerbyvackert som de flesta av oss önskar?

Jag är bara trött på den här känslan av missanpassning som så ofta drabbar mig då och då, i samband med sociala tillställningar, och igår var knappast ett undantag. Inte mycket blev som jag önskat och jag vet att det är så väldigt många med mig, både barn som vuxna, som känner samma förbannade känsla av att vara så fel. Och det suger.

För mig blev det för mycket efter en kort stund hos farmor och farfar. Teven sattes på samtidigt som samtal pågick och så åkte alkoholen fram. Förvånat insåg jag att små små tårar rullade nedför kinderna. En lugn gråt som ändå tycktes omöjlig att stoppa. Omöjlig att dölja.

Jag ville stanna kvar, stå ut. Främst för farmors skull, men också de andra, men det finns något väldigt fint efter alla dessa år av att vara jag och det är att min familj känner mig. De känner mig och accepterar mig så som jag är och tack vare det hamnade jag i farfars sovrum, där jag började läsa en av böckerna jag fått i julklapp. Med två Atarax i kroppen gick det ändå rätt snabbt att få ned pulsen och känna något som nästan liknade ro. Och jag låg där länge. Gick ut till de andra ibland, men återvände också till sängen och boken.

Min drömjul vore att hyra en stuga i skogen, bara jag och en eller ett par personer till, med alkoholfritt vin, massa choklad och böcker. Inte tvingas in i ett firande som inte alls fungerar med den jag är. Jag undrar varför jag fortsätter utsätta mig själv såhär. Varför jag fortsätter göra saker för att glädja andra när det tar så extremt på min själ och mitt psyke. Ja, jag hatar att göra andra besvikna. Hatar det intensivt. Men när ska jag börja lyssna på mig själv? När ska jag tillåta mig själv att leva mitt liv på mitt sätt, utefter mina förutsättningar?

Man lär sig och tacka fan för det

Jag var ute och gick med Kami när jag plötsligt märkte att jag var på väg att få en panikattack. Jag säger plötsligt, för på många sätt är det ju så det sker, samtidigt som någonting undermedvetet byggts upp. Ofta är det svårt att förstå vad fan det är som händer, vad det är som ligger till grund för attacken, men idag var det inga problem alls att förstå. Det handlade om min rädsla för vad som kommer hända när Kami dör.

Inget konstigt i sig. Det är lite mer än ett år sedan vi tog farväl av Kiba och Kami är femton år och fyra månader. Redan när han och Kiba var fem började jag få ångest över hur gamla de blivit och nu är lillgubben över femton. Just imorse sov han extra djupt. Han vaknade en gång och verkade nästan ha panik innan han insåg var han var någonstans och han som brukar bli rastlös innan mat bara sov vidare tills jag väckte honom.

Så kom jag ut. Och alla tankar kommer på samma gång. Ungefär såhär: Kami är gammal, han kan dö när som helst. -> Hundar är dyra, vi kommer aldrig lyckas spara ihop pengar till en valp. -> Och om vi skulle lyckas, hur ska jag klara av tiden där emellan? -> Jag måste ta mig ur varje dag vilket kommer bli skitsvårt. -> Gör jag inte det ökar nojjan, fort. -> Sedan får jag problem med verkligheten.

Allt i ett rasande tempo. Hundratals tankar under ett fåtal sekunder.

Jag sade till mig själv att andas. Tänkte, oh no, jag är på väg att få en attack samtidigt som jag sade till mig själv att absolut inte fösa undan några tankar. Det om något ökar chansen till panikattack.

Det blev en ganska lång promenad, mentalt.

Tog mig ändå in och fixade frukost, samtidigt som jag efter en massa dividerande fram och tillbaka med mig själv beslöt mig för att ta två Atarax.

Började äta och kände attacken fortsätta sätta sina klor i mig och tog därför fram Sudoku-appen och löste en svår Sudoku innan jag tillät mig att äta klart. Och så hamnade jag här.

Frukosten är uppäten. Börjar känna mig lite dimmigt trög i skallen, vilken kan bero både på medicinen och krigandet mot ångesten. Det värsta har ändå lagt sig nu. Andetagen kommer lättare och min grund är inte gjort av panik. Vilket är väldigt kompetent av mig. Som fan. Blir nästan lite gråtig för att jag känner mig stolt som lyckades lösa situationen så bra, men det är ju vad som sker efter ett år som detta, man lär sig. Och tackolov för det.

Pust

Den här sommaren… Vad ska jag säga? Värmen som folk överlag verkar älska, det känns lite som att den långsamt långsamt tar död på den energi jag har.

Jag mår inte dåligt. Tro inte det. Mår otroligt mycket bättre sedan ökningen av de antidepressiva. Jag har svårt att somna och sova om nätterna, det är en av biverkningarna, men jag tar det alla dagar framför att vara suicidal och panisk större delen av tiden.

Min kropp har, tack vare diverse mediciner, otroligt svårt att hantera värmen. Förutom att jag alltid är klibbig och svetten tycks strila både här och där så är jag också väldigt matt. Matt och trött och slutkörd. Dricker vätskeersättning varje dag och det hjälper ändå en hel del. Men alltså… Fan vad jag saknar att inte känna mig konstant äcklig och svag.

Men nog nu. Jag skrev ju att jag ändå mår bra och det gör jag. Och jag har definitivt lyckats ta vara på den här sommaren.

Tog en rask promenad med hund och sambo som avslutades med sockerfri glass vid bäcken.

En påbörjad tavla som nu är klar och ska hängas i väntrummet på Karlas psykosavdelning 😍 Ska försöka komma ihåg att lägga upp en bild på det färdiga resultatet.

Badade och solade vid Leken med Sofia.

Och efter det åt vi sallad hemma i parken.

Påbörjade – och blev igår klar med – en tavla med suckulenter.

Solat en stund på en klippa.

Och Kami vägrade såklart bada och stod vid vattenbrynet och skällde efter mig och Sofia när vi var i vattnet.

Sofia blev en säl.

Och mamma, Kami och jag firade min födelsedag med latte och munk utanför donken.

Och senare idag anländer ett paket med böcker som jag har som plan att kasta mig över för att, om möjligt, tanka lite energi.

På andra sidan

Så.

Det var ett tag sedan jag skrev här. Av någon anledning har jag alltid haft svårare att skriva när jag mår bättre och mår bättre är precis vad jag gör. Drygt sex veckor efter att dosen antidepressiva började ökas på kan jag med både lättnad och glädje konstatera att jag nu är på andra sidan. Andra sidan av den där höga muren mellan mig och förmågan att andas.

Det var mest det jag ville säga. Att jag är okej nu. Okej och mitt inne i arbetet med att bygga upp mig själv igen. Omvärlden är äntligen av intresse igen och att isolera mig är inte det enda som känns lockande. Imorgon börjar Sofia sin semester vilket vi ska fira genom att skämma bort Sofias brorsdöttrar Ida och Ella. Det kommer bli kanon.

Den här sommaren kommer bli kanon ♥️

Jag vet att ni oroat er

Det är på tiden att jag uppdaterar den här stackars bloggen. Det är trist att jag inte är bättre på att uppdatera. Under väldigt många år var bloggen ett viktigt inslag i mitt liv, med minst ett inlägg dagligen. Jag vet inte när det började förändras men jag kan inte låta bli att känna lite skuld över förändringen och framför allt kan jag inte komma ifrån känslan av att jag kanske bara borde ta bort den. Ta bort allt det där gamla som jag säkert skulle skämmas över att läsa idag.

Men fan heller. Bloggen är min ventil. När jag inte orkar eller klarar av att prata, då finns den där som ett sätt för mig att få ur mig vad jag känner och vad jag tänker, för mina närmsta att ta del av. Eftersom jag hatar att försöka förklara saker är ju det här en väldigt bra genväg och en lättnad att slippa upprepa saker om och om igen.
Och det där med att skämmas över sådant som varit. Jag försöker att inte göra det. Vet egentligen att jag inte har något att skämmas över, snarare tvärtom, men ibland är det svårt. Det är så lätt att döma sönder sig själv.

Jag är hur som helst ute på andra sidan nu. Jag är inte längre suicidal och får inte heller dagliga panikattacker. Det är några veckor sedan jag senast tog en Atarax. Sofia återvände till jobbet förra måndagen och jag var lite orolig att det skulle bli tyngre att andas igen utan henne hemma med mig hela dagarna, men jag trivs med ensamheten och jag trivs med att få sakna henne.
När det var som allra värst var Sofia rädd att vårat förhållande skulle spricka vilket jag förstår. Ofta kunde hon knappt prata med mig utan att jag började gråta eller fick en panikattack. Själv oroade jag mig inte för förhållandet. Det fanns inte rum för det. Det enda i min skalle var att jag ville fly. Hela tiden. En önskan om att fly starkare än vad jag någonsin upplevt. Och jag förstår det nu. Nu förstår jag vad den kom ifrån. Tidigare, då har jag använt alkohol/piller/rakblad för att fly och stå ut och utan alla de sakerna, att inte kunna ta till något av det, det klart att det skapade en flyktönskan i mig.

Gud. Det är svårt att hänga med och svårt att förstå såhär i efterhand. Men jag låg nedtrampad på marken. Kämpade som satan, i månader, och efter jul någon gång, då började jag äntligen känna av effekten av allt krigande. Sakta sakta. En liten förändring som växer inombords.

Det är skört och det är bräckligt men det är lättare att ta sig framåt när inte varje steg sker i tjock gyttja.

Saker börjar kännas kul igen. Fotboll. Läsningen. Att måla. Jag försöker mig på att måla med akvarell, något jag velat göra under många år men aldrig orkat ta tag i. Och jag recenserar böcker. Jag trodde aldrig att en bokblogg skulle kunna ge mig så mycket glädje, men det gör den. Manas böcker heter den och finns här.

Bara tack. Till er som bryr er. Mamma, pappa, Sofia och Kenny. Jag vet att det varit tufft för er. Att ni oroat er och för det är jag ledsen. Men jag är stark som satan och känner äntligen igen mig själv och jag är tacksam och glad för att jag lever. Tacksam och glad för mina människor och för alla djur jag stöter på. Tacksam för l i v e t.

People start to heal the moment they feel heard.

Cheryl Richardson