Allt tar för mycket energi

Det blev mycket tårar igår kväll. Efter utmattande dammsugning och hjärtskärande fotboll (jo, hjärtskärande är precis rätt ord att använda) och ett tvångsbad så brast det. Och verkade omöjligt att sluta.

”Är det Kiba?” ville Sofia veta efter att hon upptäckt mig och jag antar det. Sorgen efter Kiba men också den där förbannade depressionen jag aldrig hinner ta mig ur innan nästa smäll kommer.

Det suger att jag har så svårt att distrahera mig med läsning. Det är ett under att det gick så bra innan Kibas avlivning. Men nu. Det är svårt. Försöker distrahera mig med feelgood men de två jag läser – Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt och Klubben för lyckliga slut – får mig fan inte att må bra. Klumpen i magen växer bara när jag läser i dem. Och helst av allt vill jag sova efter som precis allt tar så mycket energi. Göra kaffe (varför finns det inget kvar i termosen att värma upp?!), fixa frukost.

Och jag kan ju inte skriva där här inlägget utan att komma in på ÖSK. Just nu önskar jag att jag aldrig fastnat för fotboll. Det är på riktigt smärtsamt att se dem kämpa, slåss för allt de är värda, utan resultat. Det känns hopplöst och jag vet inte om jag vågar hoppas att de kommer lyckas hålla sig kvar i Allsvenskan för det kommer göra så jävla ont om de åker ut. Innan jag fastnade insåg jag inte hur emotionellt det faktiskt är att älska ett lag såhär. Det rör upp så otroligt mycket känslor. På onsdag spelar de hemma igen (och tackolov slipper jag se förbannade Oscar Jansson, vars existens numera tycks ta fram det allra sämsta hos mig, på plan) och jag ska gå med Sofia. Göra mitt allra bästa för att stötta det där laget jag älskar så mycket och hoppas på det bästa.

Och nu. Nu får jag sova.

Splittrad hjärna

Kami, i sin nya bädd, med filten jag precis virkat till honom

Jag är 36 och använder mig fortfarande av Manson när jag behöver låna ett extra lager hud av något slag. Precis som när jag var 13. Då hade jag alltid min freestyle med mig vart jag än gick och kunde på så sätt få den där stärkande dosen musik när jag än behövde. Nu får jag oftast vänta tills jag kommit hem och idag, för en stund sedan när jag kom tillbaka efter en promenad med Kami, kände jag tydligt den där tryggheten som alltid kommer när jag lyssnar på Manson.
Eller trygghet. Jag kan inte säga vad det är. En känsla av att vara okej. Ja, så är det. Oavsett hur många år som gått, och trots att min gamla tonårshjälte visat sig vara ett förbannat praktsvin, finns det ingen musik som påverkar mig på samma sätt. Som fyller diverse hål inombords och gör det lättare att andas.

Idag är en konstig dag. Jag har svårt att greppa verkligheten och overklighetskänslorna är ovanligt jobbiga. Det är en sådan dag då det är svårare att skilja på verklighet och det där andra. Att jag fått för mig att sluta snusa gör knappast saken bättre, jag är medveten om det, men tänker inte ge upp. Inte nu när jag klarat så många timmar utan att flippa.

Gud, min hjärna är så splittrad.

Vad är det jag försöker säga? Vem fan vet det. Jag hade tänkt blogga efter min 50 minuters promenad med Kami på förmiddagen men koncentrationen är låg idag. Istället försökte jag läsa och inte heller det funkade särskilt bra.
Så jag lade mig i soffan och bara existerade. Tillslut somnade jag och spenderade några välsignade timmar i drömmarnas värld och när jag vaknade försökte jag än en gång läsa men inte gick det särskilt bra då heller. Kanske är det bokens fel. Thoughtless av SC Stephens. Den är kasst skriven och har en huvudkaraktär jag inte står ut med och allting är bara allmänt kasst. Ändå vill jag läsa klart den.

Det känns som att jag kanske behöver chocka systemet. Göra något för att få ned mig själv på jorden igen. Tydligen funkar det inte med Portrait of an American familyskivan. Fast jag har nog inte energin till det. Är så trött idag. Trött och tom. Den där klumpen som kallades Kiba, han är så saknad. Saknad och älskad och jag förstår inte hur det någonsin ska kunna kännas som vanligt igen. Det är så tydligt att något saknas här hemma. Att det inte är samma energier här längre. Något fattas.

Nej, det här med att tänka verkar inte vara min grej idag.

Böcker, dop och ÖSK

Jag läser och lyssnar på Kings of Leon. Vilar och sover med Kibas varma kropp tryckt intill min. Läser lite mer. Har jag extra ork ser jag ett avsnitt eller två av Breaking Bad, med Sofia, och handarbetar. Och långsamma, korta promenader med en Kiba som inte vill gå.

Det är mest så mina dagar ser ut just nu. Läser massor. Främst engelska böcker som alla innehåller kärlek för herre jävlar vad det är lätt att försvinna in i sådana. Just nu framför allt böcker av Christina Lauren och K A Tucker. Och det tankar energi.

Jag är trött sedan igår och gör vad jag kan för att ta hand om mig själv. På lördag är det dop och på söndag hemmamatch. Dopet är för Sofias brorson och jag kommer träffa massa människor jag aldrig träffat förut. Det kommer bli en jävla pärs, men jag ser också fram emot det. Jag vill ju. Vill klara av sådant som andra ser som en självklarhet men sådana som jag ser som bergsbestigning.

Bästa sättet för mig att förbereda mig är genom att tanka energi. Tystnad. Läsning. Hundgos. Stickning. Jag vet redan vad jag ska ha på mig vilket kommer vara till stor hjälp på lördag. En sak mindre att stressa upp mig för. Och i bilen på väg dit – Kings of Leon på alldeles för hög volym.

Jag ska göra mitt allra bästa för att inte fastna i min egen skalle när jag väl är där. Det är lätt hänt. Omvärlden som tycks försvinna medan jag lägger allt mitt fokus på att dissekera mig själv.

Sedan är det match dagen efter. Förmodligen kommer jag vara utmattad och väldigt sårbar, men jag vägrar stanna hemma nu när jag äntligen kan gå på match igen. Och ÖSK, de behöver allt stöd de kan få, även om det stödet kommer i form av en tyst, introvert social fobiker.

En kick av att lyckas vara kompetent

Jag är så jävla kompetent! Nästan så jag börjar fnissa när jag skriver det. Att jag är kompetent. Det skulle jag aldrig trott var möjligt för tio år sedan. Kanske inte ens fem. Men möjligt är det och den här stoltheten jag känner gör fan underverk för mitt psyke.

Vad är det då jag gjort? Jag antar att jag helt och fullt accepterat. Det är nog nyckeln.
I onsdags tog jag mig inte upp på morgonen. Jag försökte, så in i helvete, men först när klockan var elva och jag visste att det var dags att ta ut hundarna lyckades jag ta mig upp.

Jag hade mycket att göra och fastän hela kroppen värkte och energinivån var låg såg jag ändå till att göra allt. Tills jag låg ned i soffan, medan chili con carnen småputtrade på spisen, och värken i kroppen vägrade ge med sig.
Är jag sjuk? undrade jag. Eller är det psykiskt?
Jag hatar att inte veta och försökte tänka efter. Känna efter, men ibland är det omöjligt att veta om det är psykiskt eller fysiskt.

Med hjälp av Sofia tog jag ändå beslutet att strunta i morgonträningen på torsdagen. Det kändes piss. Alltid när jag måste ställa in saker jag planerat känns det som att jag smiter och så kändes det även nu.
Men jag försökte tala allvar med mig själv. Lät mig själv sova ut på torsdagsmorgonen och beslöt mig för att skippa alla saker jag skrivit ned i min to do-lista i min Bujo.
Någonstans började jag inse att det nog trots allt är mentalt. Så social som jag varit de senaste veckorna, det har jag nog inte varit sedan skoltiden. Helgen som var träffade jag Inger, Sofias föräldrar, Daniel och Mimmi och helgen innan det hade vi spelkväll med Johan och Cissi. Dessutom insåg jag att to-do-listorna i min Bullet Journal växt extremt de senaste veckorna.

Den sjunde oktober hade jag sex saker på listan, den 21 oktober var det 13 saker. Klart som fan att kroppen klappar ihop.

Så. Istället för att sjunka ned i självförakt och nedstämdhet accepterade jag att jag just nu behöver lyssna på min kropp och ta de lugnt.
Så det är precis vad jag gjorde igår. Spenderade större delen av dagen i soffan. När Sofia var hemma glodde vi på flera avsnitt av dr Phil tillsammans och till kvällen hade jag till och med kraft nog att sticka lite.

Jag är fortfarande slut. Kroppen gör inte ont som i onsdags och jag ser en ljusning, men tills krafterna återvänt ska jag tillåta mig själv att ta det lugnt. Bara göra det allra viktigaste på listorna – så som att borsta tänderna – och spendera resten av tiden med att tanka energi. I morgon är det Readathon och det kommer väldigt lägligt. 24 timmar då det enda jag behöver fokusera på är läsning. Och idag, och ikväll, ska jag bara mysa runt med Sofia. Ta en tupplur tillsammans när hon slutat jobbet (hon slutar halv ett) och ikväll ska vi beställa mat och se på Idol.

Att det kan ge en sådan kick att vara kompetent. Jag vet inte om jag var medveten om det. Visst, det känns fortfarande piss med träningen. Det skulle ha blivit min fjärde torsdag med träning, men bara för att det inte blev något igår betyder det inte att jag behöver börja om från ruta ett. Det är bara ett avbrott, precis så som livet alltid funkar. Och om några veckor har jag planerat in att öka träningen till två gånger i veckan men om den här utmattningen blir mer långvarig än jag just nu tror, ja, då får jag väl skjuta upp på det och helt enkelt fortsätta träna en gång per vecka.

Ingen katastrof har inträffat.

Inte mycket som lockar mer än en bra bok

Det är inte ofta jag smackar upp en bild på mig själv såhär. Kanske förut. Innan seborré och när jag fortfarande orkade och kunde sminka mig (jag kan ju såklart, fysiskt, sminka mig, men mina torra ögon flippar direkt).
Bilden togs i lördags, mitt under readathon, och jag mådde toppen och satt ute på balkongen och allmänt njöt. Med andra ord en bild som har en positiv innebörd för mig, fastän mitt eget nylle tar upp en stor del av den 😉

Precis inkommen efter regnig eftermiddagspromenad och nu ligger Kiba och stirrar på mig från fåtöljen i mitt rum. Tanken är att jag ska försöka göra något annat än läsa tills Sofia kommer hem. Nu när det går är det oerhört svårt att låta bli. Allt annat känns så tråkigt i jämförelse. Alltså, att ligga ned i soffan, med filtar kuddar och hundar, och läsa bort tiden. Det är svårslaget.

Sofia jobbar helvetestimmar idag. 6-19. Mycket tid för mig att läsa, men stackars henne. Kan inte ens föreställa mig hur slut en så lång arbetsdag måste göra henne.
Min tanke är att jag ska skriva brev när jag blivit klar här, men jag måste erkänna att det låter jävligt lockande att fortsätta läsa några timmar.