Ännu en jul

Jul.

Ännu ett år. Ännu en jul med ett överflöd av perfekta julmysbilder på sociala medier. Leende barn. Julklappar i drivor. Mat i överflöd. Allting rött och glittrigt och perfekt. För att inte glömma alla fantastiska helyllebilder av människor, och djur, som spenderade uppesittarkvällen tillsammans framför Bingo Lotto.

Är jag överdrivet cynisk nu? Är det inte okej för människor att, för bara några dagar, låtsas att allt är sådär Bullerbyvackert som de flesta av oss önskar?

Jag är bara trött på den här känslan av missanpassning som så ofta drabbar mig då och då, i samband med sociala tillställningar, och igår var knappast ett undantag. Inte mycket blev som jag önskat och jag vet att det är så väldigt många med mig, både barn som vuxna, som känner samma förbannade känsla av att vara så fel. Och det suger.

För mig blev det för mycket efter en kort stund hos farmor och farfar. Teven sattes på samtidigt som samtal pågick och så åkte alkoholen fram. Förvånat insåg jag att små små tårar rullade nedför kinderna. En lugn gråt som ändå tycktes omöjlig att stoppa. Omöjlig att dölja.

Jag ville stanna kvar, stå ut. Främst för farmors skull, men också de andra, men det finns något väldigt fint efter alla dessa år av att vara jag och det är att min familj känner mig. De känner mig och accepterar mig så som jag är och tack vare det hamnade jag i farfars sovrum, där jag började läsa en av böckerna jag fått i julklapp. Med två Atarax i kroppen gick det ändå rätt snabbt att få ned pulsen och känna något som nästan liknade ro. Och jag låg där länge. Gick ut till de andra ibland, men återvände också till sängen och boken.

Min drömjul vore att hyra en stuga i skogen, bara jag och en eller ett par personer till, med alkoholfritt vin, massa choklad och böcker. Inte tvingas in i ett firande som inte alls fungerar med den jag är. Jag undrar varför jag fortsätter utsätta mig själv såhär. Varför jag fortsätter göra saker för att glädja andra när det tar så extremt på min själ och mitt psyke. Ja, jag hatar att göra andra besvikna. Hatar det intensivt. Men när ska jag börja lyssna på mig själv? När ska jag tillåta mig själv att leva mitt liv på mitt sätt, utefter mina förutsättningar?

Äntligen lite jävla förståelse och kompetens

Min hjärna är på god väg att fullständigt köra slut på mig. Min kropp, den mår inte alls bra. Bröstet värker och jag är matt och öm och kraftlös, så som det blir av ångest.

Den här veckan har jag haft extremt svårt att förstå mig själv och mina känslor vilket har lett till ett desperat, mer eller mindre maniskt, letande på svar. Typ berätta för mig vad som är fel så jag kan fixa det innan hela jag imploderar! Alltså stress, så som det alltid blir när jag inte förstår mig själv.

Och vet ni vad detta lett till? Panikångest. Samma brutala fruktansvärda panikångest som gjorde förra hösten till ett sådant helvete att jag emellanåt tvivlade på att jag skulle överleva. Det dyker upp tankar och känslor i mig som min kropp genast larmar mot och omedelbart, innan jag ens själv hinner inse vad som sker, skriker hjärnan åt mig att jag måste flyflyflytänkinteenstankenfördågårALLTåthelvete.

Andas.

Det är dumt att hamna i tankar om vad jag borde känna men ändå är det svårt. Mamma och pappa är utomlands och jag borde njuta av egentiden. Osv. Men det är väldigt svårt att njuta när min kropp och hjärna bara väntar på nästa attack. Vilket den gör. Jag är spänd och stel och redo på att allt ska gå förlorat. För det är ju så panikångest verkar. Det får dig att tro att världen är på väg att gå under.

Pust. Jag ler nästan när jag tänker på hur lång tid det ännu en gång tagit för mig att inse vad det är som sker. Och att jag har det svårt just nu, det är inte konstigt alls. Jag genomgår en separation från min bästa vän som jag sårat så djupt och jag bor på mina föräldrars soffa i väntan på att få tag på en egen lägenhet. Ovisshet har aldrig fungerat bra för mig. Och Sofia. Älskade fina Sofia som orkade lyssna och trösta igår när jag grät i omgångar. Som visade mig förståelse och validering och omtanke. Hon är en så mycket bättre människa än mig ❤️

Igår, när jag frenetiskt sökte igenom min DBT-pärm i ett paniskt försök att hitta svar på vad fan det nu är som är fel på mig, då hittade jag några papper om hjärnan som jag inte kan minnas att jag varken sett eller läst förut, men som var väldigt ögonöppnande. Det stod om hur reptilhjärnan, den delen som har hand om våra känslor, helt enkelt får mest energi just nu, vilket gör att mina reaktioner och känslor är så pass extrema. Jag behöver helt enkelt hjälpa den delen av hjärnan som handlar logiskt att få mer energi så att hjärnan som helhet blir mer balanserad. Och hur gör jag då det? Färdigheter.

1. Distraktion. Jag har plockat fram en tjock hög med böcker som ska hjälpa mig med just det, jag tror att det är lättaste sättet för mig att nå dit. Även att se på Real Housewives och antingen fixa med min bullet journal eller handarbeta kan nog hjälpa till.

2. Acceptans. Känna efter vad det är jag verkligen känner, utan att döma, och låta känslorna finnas där. Att inte motarbeta dem och också acceptera allt det som jag inte har någon som helst kontroll över.

3. Mindfulness. Stanna upp och vara här och nu. Andas. Slappna av.

Och såklart ta hand om mina basala behov. Äta regelbundet. Sova när jag är trött. Dricka vatten. Osv.

Jag önskar att det fanns en quick fix som tog bort den här jobbiga förväntansångesten som bara väntar på nästa panikattack. Men nej, vill jag leva ett drogfritt liv så finns inte det alternativet. Istället får jag ta mig igenom det här den tuffa och jobbiga vägen, men det kommer vara så värt det. Fatta vad stark och kompetent jag kommer känna mig när jag är ute på andra sidan 😊

Och nu ska jag sova en stund med min älskade plutt till hund innan Sofia hämtar honom för helgen.

Satan vad jag kan vara kompetent ibland.

Jag vet att ni oroat er

Det är på tiden att jag uppdaterar den här stackars bloggen. Det är trist att jag inte är bättre på att uppdatera. Under väldigt många år var bloggen ett viktigt inslag i mitt liv, med minst ett inlägg dagligen. Jag vet inte när det började förändras men jag kan inte låta bli att känna lite skuld över förändringen och framför allt kan jag inte komma ifrån känslan av att jag kanske bara borde ta bort den. Ta bort allt det där gamla som jag säkert skulle skämmas över att läsa idag.

Men fan heller. Bloggen är min ventil. När jag inte orkar eller klarar av att prata, då finns den där som ett sätt för mig att få ur mig vad jag känner och vad jag tänker, för mina närmsta att ta del av. Eftersom jag hatar att försöka förklara saker är ju det här en väldigt bra genväg och en lättnad att slippa upprepa saker om och om igen.
Och det där med att skämmas över sådant som varit. Jag försöker att inte göra det. Vet egentligen att jag inte har något att skämmas över, snarare tvärtom, men ibland är det svårt. Det är så lätt att döma sönder sig själv.

Jag är hur som helst ute på andra sidan nu. Jag är inte längre suicidal och får inte heller dagliga panikattacker. Det är några veckor sedan jag senast tog en Atarax. Sofia återvände till jobbet förra måndagen och jag var lite orolig att det skulle bli tyngre att andas igen utan henne hemma med mig hela dagarna, men jag trivs med ensamheten och jag trivs med att få sakna henne.
När det var som allra värst var Sofia rädd att vårat förhållande skulle spricka vilket jag förstår. Ofta kunde hon knappt prata med mig utan att jag började gråta eller fick en panikattack. Själv oroade jag mig inte för förhållandet. Det fanns inte rum för det. Det enda i min skalle var att jag ville fly. Hela tiden. En önskan om att fly starkare än vad jag någonsin upplevt. Och jag förstår det nu. Nu förstår jag vad den kom ifrån. Tidigare, då har jag använt alkohol/piller/rakblad för att fly och stå ut och utan alla de sakerna, att inte kunna ta till något av det, det klart att det skapade en flyktönskan i mig.

Gud. Det är svårt att hänga med och svårt att förstå såhär i efterhand. Men jag låg nedtrampad på marken. Kämpade som satan, i månader, och efter jul någon gång, då började jag äntligen känna av effekten av allt krigande. Sakta sakta. En liten förändring som växer inombords.

Det är skört och det är bräckligt men det är lättare att ta sig framåt när inte varje steg sker i tjock gyttja.

Saker börjar kännas kul igen. Fotboll. Läsningen. Att måla. Jag försöker mig på att måla med akvarell, något jag velat göra under många år men aldrig orkat ta tag i. Och jag recenserar böcker. Jag trodde aldrig att en bokblogg skulle kunna ge mig så mycket glädje, men det gör den. Manas böcker heter den och finns här.

Bara tack. Till er som bryr er. Mamma, pappa, Sofia och Kenny. Jag vet att det varit tufft för er. Att ni oroat er och för det är jag ledsen. Men jag är stark som satan och känner äntligen igen mig själv och jag är tacksam och glad för att jag lever. Tacksam och glad för mina människor och för alla djur jag stöter på. Tacksam för l i v e t.

People start to heal the moment they feel heard.

Cheryl Richardson

Jag önskar att jag var enkel

Jag önskar att jag var en enkel människa. Allra helst skulle jag ju vara en sådan person som tar i princip allt med en klackspark – även om de skrämmer skiten ur mig med sin lätthet – men att bara vara en sådan person som kan se fram emot någonting positivt utan oro och ångest inbakat i det hela, det vore fint.

Pratade nyss med pappa i telefon och han undrade hur jag mådde och det sög att säga som det är; jag har ångest inför morgondagens resa ned till Lysekil. Har vaknat flera gånger inatt och känt det där starka obehaget och klumpen i magen. Det blir ju alltid såhär. När det händer något nytt, något annorlunda. Och nu ska jag vara ifrån Sofia i fem nätter. Det är en evighet för mig. Det spelar liksom ingen roll att jag säger till mig själv att det blir bra för oss att vara ifrån varandra ett tag, att det blir fint att få sakna varandra. Sofia är min största trygghet och det är hennes hand jag söker när någonting väcker obehag. Jag är rädd för att falla samman utan henne fastän jag mer eller mindre vet att det inte kommer ske.

Ändå.

Så. Ångest och även stress. Helst skulle jag sova bort dagen men jag behöver packa och åka och handla inför veckan med mamma. Imorgon klockan nio ska vi åka, vilket innebär att jag måste lyckas ta en promenad med Kami innan det, förutom hela arbetet med att få ihop mig själv mentalt. Gnäller jag för mycket? Det är inte meningen. Inte alls. Jag har bara väldigt svårt att hantera förändringar och ovana saker.

Så nu ligger jag i soffan, har precis tagit en Atarax och ska läsa lite Christina Lauren. Deras böcker är perfekta att läsa när jag inte mår bra.

Och, mitt i all ångest och oro, längtar jag också tills vi ska åka. Stugorna utanför Lysekil är mitt paradis.

Morgnar är inte alltid min fiende

När morgnar är som denna har jag faktiskt inga problem med dem. När jag lyckas vakna – och ta mig upp – i bra tid och jag kan dricka mitt kaffe omgiven av tystnad. Jag vet att minsta lilla ljud skulle stressa mig nu. Ett samtal. Ett sms. En notis. Det bästa för mig är nog att stänga ute omvärlden tills efter jag varit ute på första promenaden, både får min och min omgivnings skull.

Det snöar ute. Vräker ned. Dock är det inget som ligger kvar på marken och det ser ut att blandas med ett hårt regn. Jag ska posta ett brev sedan, ett brev jag blev klar med igår, och trots vädret ser jag fram emot det. Jag tycker om höstrusk. Både att vara mitt i det och att iaktta det från insidan. Att vara ute i det är att känna att jag lever. Ofta är det få människor ute och som alla som känner mig vet så älskar jag lugnet som blir av det. Kanske tar jag ett bad när vi kommer in igen. Eller gosar ned mig i soffan med Kami och massa filtar.

Nu ska jag iallafall fortsätta läsa i the simple wild och lyssna på tystnaden.