Tålamod har aldrig varit min grej

Det känns som att jag står och trampar vatten. Jag kämpar, som fan, men tycks inte röra mig en millimeter. Jag vet att det krävs tålamod när det kommer till depressioner men varje gång jag får en hoppfull fråga om hur jag mår eller om det är lite lite bättre idag känns det som att jag inte kämpar tillräckligt, för då borde jag väl börja må bättre nu?

Men det funkar inte så. Depressioner funkar inte så. Det tar tid och kamp och många gånger ser det nog ut som, från utsidan, att man inte kämpar.

Aha, ligger du och sover nu igen?

Varför börjar du inte bara äta hälsosamt så du får mer energi?

Varför är du så jävla negativ?

Osv. Osv. Faktum är att det mesta tycks ta mer energi än vad jag har och framför allt är energinivån så pass låg att jag verkligen måste hushålla med den. Göra frukost? Visst, jag är hungrig, men viktigast är att Kami kommer ut och efter det är jag så slut att jag behöver sova.

Fixa kaffe? Efter jag sovit, om jag skippar frukost.

I söndags gjorde jag om veckouppslaget i min bullet journal. Eftersom det bara har negativ inverkan på mig att skriva upp dagliga to do-listor som jag ändå inte har kraften att fullfölja har jag nu fixat så att jag varje dag håller koll på det allra viktigaste. Hur mycket vatten jag dricker. Hur jag sköter maten, om jag tar mina dagliga droppar D-vitamin, hur länge jag promenerar (med ett minimum på 20 minuter per dag) vilken positiv aktivitet jag valt från listan med positiva aktiviteter, vad jag gjort för att öka kompetensen och, kanske viktigast av allt; daglig validering av mig själv.

Hittills har det funkat väldigt bra. Visst, det suger att inte använda to do-listor som jag vanligtvis älskar men ännu en viktigt DBT-färdighet är att göra det som funkar och det är precis vad jag gör just nu.

Skogspromenad och mys i Karlskoga

Dags för mig att vakna till liv. Klockan är halv tio och ute kvittrar fåglarna för fullt. Solen skiner mellan molnen och det är lugnt och stilla på utsidan, vilket är precis vad jag behöver. Det har varit några intensiva dagar med en mindre krasch igår och nu behöver jag hela mig själv på något sätt.

I fredags cyklade mamma och jag till Karlslund och vandrade runt i flera timmar. Kami var otroligt duktig och pinnade på utan problem. Nu när jag kan ta riktigt promenader igen inser jag hur mycket jag faktiskt saknat det under tiden Kiba var dålig. Det är något både befriande och lugnande med att promenera och ännu mer fantastiskt när det sker i skogen.

Vissa blev skitigare än andra.

I lördags åkte vi till Karlskoga för grillning med Sofias och mina föräldrar. Det är alltid fint när våra familjer träffas och det kändes som att mina föräldrar bröt upp alldeles för tidigt. Men Sofia, jag och Kami stannade kvar längre och mös ute på altanen.

Igår var jag bakis. Socialt bakis. Sov tills klockan närmade sig ett och mådde dåligt resten av dagen. Så som det ofta blir efter en social tillställning.

På något sätt lyckades jag bada och fixade även klart Kibas urna. Den blev så mycket finare med ett lager färg och lite text i svart. Läste lite, målade blomkrukor och försökte planera upp veckan som kommer.

Ikväll ska mamma och jag på match och trots mitt svajiga inre är jag pepp och längtar. Det är alltid fantastiskt att gå på match och se ÖSK spela, även om resultatet långt ifrån alltid blir som jag vill. Men det är bra för mig att komma ut bland människor och att uppleva atmosfären på plats är alltid helt jävla magiskt.

Tills dess ska jag försöka tanka energi. Promenera med Kami, läsa, jobba på boken (#sexan), laga mat. Älska sönder Kings of Leon. Handarbeta.

Det blir fint.

Jag kan inte fortsätta fly

Det känns som att jag försöker fly från ångesten. För väldigt många år sedan, innan Sofia och jag träffades, brukade mitt ex köra runt mig i sin bil när jag hade ångest och nu förstår jag varför. Av någon anledning mildras obehaget när vi tar oss fram längs vägarna.

Igår åkte vi en omväg till Karlskoga när Sofia slutat jobbet. Fönstren neddragna och Kings of Leon på hög volym.

Vi fikade i solen och Kami skällde på fotbollsspelande barn. Jag hade svårt att vara still och vi lämnade Kami med Sofias föräldrar och drog en sväng till Rusta. Köpte filtar, tallrikar och lite garn.

Det började skymma när vi åkte hemåt igen, även denna gång en omväg bortåt Degerfors och runt Möckeln.

Idag fick jag med Sofia på en längre morgonpromenad och sedan fixade jag frukost och försökte vila innan jag skulle iväg och fira Vincent.

Lyckades virka en stund innan ångesten fick mig att fly igen

Hann inte vara hemma lång stund innan ångesten fick mig att vilja fly igen. Denna gång drog vi till Hovsta. Vi parkerade bilen i centrum och promenerade sedan runt på platser jag drömmer att jag besöker flera gånger i veckan. Det var både fint och konstigt att vara tillbaka efter 24 år. Allt som brukade kännas så stort och vägen till skolan som tycktes evighetslång.

Efter Hovsta åt vi mat och åkte en sväng igen. Köpte popcorn och dricka.

Imorgon ska jag tvinga mig själv att vara hemma och stanna kvar i känslorna. Det funkar inte att fly och jag mår inte bättre av det. Och jag ska strukturerar upp den kommande veckan.

Splittrad hjärna

Kami, i sin nya bädd, med filten jag precis virkat till honom

Jag är 36 och använder mig fortfarande av Manson när jag behöver låna ett extra lager hud av något slag. Precis som när jag var 13. Då hade jag alltid min freestyle med mig vart jag än gick och kunde på så sätt få den där stärkande dosen musik när jag än behövde. Nu får jag oftast vänta tills jag kommit hem och idag, för en stund sedan när jag kom tillbaka efter en promenad med Kami, kände jag tydligt den där tryggheten som alltid kommer när jag lyssnar på Manson.
Eller trygghet. Jag kan inte säga vad det är. En känsla av att vara okej. Ja, så är det. Oavsett hur många år som gått, och trots att min gamla tonårshjälte visat sig vara ett förbannat praktsvin, finns det ingen musik som påverkar mig på samma sätt. Som fyller diverse hål inombords och gör det lättare att andas.

Idag är en konstig dag. Jag har svårt att greppa verkligheten och overklighetskänslorna är ovanligt jobbiga. Det är en sådan dag då det är svårare att skilja på verklighet och det där andra. Att jag fått för mig att sluta snusa gör knappast saken bättre, jag är medveten om det, men tänker inte ge upp. Inte nu när jag klarat så många timmar utan att flippa.

Gud, min hjärna är så splittrad.

Vad är det jag försöker säga? Vem fan vet det. Jag hade tänkt blogga efter min 50 minuters promenad med Kami på förmiddagen men koncentrationen är låg idag. Istället försökte jag läsa och inte heller det funkade särskilt bra.
Så jag lade mig i soffan och bara existerade. Tillslut somnade jag och spenderade några välsignade timmar i drömmarnas värld och när jag vaknade försökte jag än en gång läsa men inte gick det särskilt bra då heller. Kanske är det bokens fel. Thoughtless av SC Stephens. Den är kasst skriven och har en huvudkaraktär jag inte står ut med och allting är bara allmänt kasst. Ändå vill jag läsa klart den.

Det känns som att jag kanske behöver chocka systemet. Göra något för att få ned mig själv på jorden igen. Tydligen funkar det inte med Portrait of an American familyskivan. Fast jag har nog inte energin till det. Är så trött idag. Trött och tom. Den där klumpen som kallades Kiba, han är så saknad. Saknad och älskad och jag förstår inte hur det någonsin ska kunna kännas som vanligt igen. Det är så tydligt att något saknas här hemma. Att det inte är samma energier här längre. Något fattas.

Nej, det här med att tänka verkar inte vara min grej idag.

Första morgonen utan Kiba

Igår morse

Det har snart gått ett dygn och allt känns fullkomligt annorlunda samtidigt som det känns helt som vanligt. Det känns som att Kiba är här, med mig, fastän han inte är det. Iallafall inte hans kropp.

Timmarna från att jag vaknade tills vi satt i bilen på väg hem igen var vedervärdiga. Dissociation mixat med overklighet och ångest och, vilket känns helt sjukt, ett lugn. Jag var lugn nästan hela tiden. Ändå tills jag satt i rummet där han skulle avlivas, nedsjunken i en mjuk soffa, med tända ljus runtom, med en tung Kiba i famnen, efter att han fått massa lugnande. När jag kramade honom. Kände på hans mage och nosade på hans huvud, då ville jag skrika för en stund.

Kvinnan på Noza som skötte avlivningen var fantastisk. Underbar. Och Kiba, som alltid varit rädd och orolig bland nya människor, var lugn hela tiden. Han morrade inte ens. Det kändes som att han visste vad som skulle ske, och var okej med det, och bara lät oss vara så ledsna som vi var. Lät oss ösa vår kärlek över honom.

Vi fick sitta själva och gråta en stund innan kvinnan kom tillbaka för att ge honom den dödliga dosen av vad det nu än är de sprutar in. Vi lade ned honom på bädden, det kändes bäst för oss båda att han skulle dö där, och kvinnan lade försiktigt Kibas huvud på en kudde och lade en filt över hans kropp. Och några minuter senare slutade han andas.

Det gick fort och det var fint. Smärtsamt som satan men ett fint slut. Värdigt. Och efteråt var det som att jag kunde andas ut efter en lång tid av konstant obehag.

Men jag saknar honom. Helvete vad jag saknar honom. Han var den perfekta klumpen att gosa med. Att krama. Hans fina tassar. Intensiva blick som tycktes se in i min själ.

Efter att vi lämnat av mamma åkte vi hem. Bävade för att gå in i lägenheten och veta att Kiba aldrig igen skulle följa med in där. Han som alltid brukade bli hetsig innan dörren öppnades, som att han hade så fruktansvärt bråttom in.

Det var skumt. Att gå in, med bara en hund, och en betydligt lugnare sådan.

Vi grät i omgångar. Försökte sova. Iakttog Kami. Tillslut kunde jag inte vara stilla längre och bestämde mig för att gå ut med Kami och Sofia ville följa med. Vi tog en längre promenad, något vi inte kunnat göra på väldigt länge tack vare Kiba. Det var skumt att bara en av oss hade ett koppel att hålla och den korta stund Sofia tog Kamis koppel visste jag inte vad jag skulle göra med händerna.

Att gå ut och gå var precis vad jag behövde. Rensa huvudet och njuta av att titta på Kami som glatt skuttade fram och några gånger hoppade upp på stenar utan att vi sagt till honom, så han kunde få godis. Älskade hund.

Vi var inne i någon affär efter veterinären igår och jag fick syn på ett garn jag inte kunde låta bli att köpa. Det kommer bli den perfekta filten till Kami och känns som ett bra projekt att ägna mig åt just nu.

Så hur mår jag? Jag antar att jag är okej, men saknaden efter Kiba är enorm. Såklart. Han var som en del av mig och nu måste jag lära mig att leva utan den delen. Men han finns alltid med mig, det vet jag.