Jag kan ge upp för bara en dag

Idag är en sådan dag då det känns som att jag inte borde lämnat sängen eller soffan. Vaknade mer eller mindre utmattad av mobilens alarm för morgonmedicinen klockan tio. En nerv – eller något- i ryggen gör ont som satan, hann inte gå många meter utomhus innan högra foten var dyngsur (trasig sko) och när jag skulle lägga mig ned i soffan efter att ha kommit in igen blev det ett blodbad ur min näsa.

Gomorron typ.

Jag mådde faktiskt lite bättre i fredags och lördags. I söndags kraschade jag totalt dock då det visade sig att min hjärna, som inte fungerar särskilt väl påverkad av depression, klantat sig med några räkningar och ja, jag antar att jag gick ganska mycket sönder och priset för det fick jag betala för igår och det verkar som att jag även kommer få betala för det idag.

Jag är så trött och obekväm. Kinkig. Känner för att ge upp, bara för idag, och spendera dagen i soffan. Det kanske kan vara okej. En dag då jag slipper kämpa, annat än när jag ska ta ut Kami igen. Helst vill jag lägga mig i sängen och komma till ro i Sofias famn. Men hon är på jobbet och jag får nöja mig med det näst bästa – filtar och en Kami på höften.

Imorgon kan jag kämpa igen. Försöka äta regelbundet och bra och inte vara passiv. Men för idag är det okej att bara existera.

Några välbehövliga timmar i skogen

På något sätt lyckades jag vara kompetent nog att jag fick iväg oss till skogen idag. Med Googles fantastiska hjälp fick jag nys om Skärmarbodabergen som ligger på vägen till Nora och vi valde att åka dit.

Kami, som ville gå en annan, mycket smalare, stig än oss.

Det blev en långsam men jävligt tung promenad på lite över två timmar och det känns lite som ett under att vi inte gick bort oss.

Det är någonting väldigt ångestdämpande med skogen. Lugnet och stillheten och doften av träd och barr. Sofia och Kami åt lite blåbär medan jag försökte känna någon form av närhet till the divine. En närhet till Hecate och naturen och allt det där som fyller mig med mening.

Det är helt klart en av de vackraste och mäktigaste platser jag varit på med alla gigantiska stenblock och små grottor att gömma sig i.

Jag försökte få Sofia att förstå att träd ger de allra bästa kramarna
Duktiga och älskade lilla Kami. Men det är ändå hela tiden smärtsamt tydligt att det är någon som fattas.

Det var fantastiskt. Välbehövligt för mig att komma ut och nu gör hela kroppen sådär ont att det är nästan lite skönt på något sätt. Jag ligger redan i sängen, huvudet har bankat de senaste timmarna, och för en gångs skull känner jag ro och lugn när jag ligger i sängen för att sova. Under den gångna veckan har nätterna bjudit på alldeles för mycket vakentimmar. Jag har haft svårt att komma till ro men förhoppningsvis blir denna natten bättre.

Håglösheten har mig i ett fast grepp

Jag är sjuk. Depression är en sjukdom. Jag vet ju det.

Och ändå.

Igår sov jag nästan hela dagen och idag ännu mer. Klockan är tjugo över elva och jag har lagt mig i sängen. När jag bloggat klart ska jag leta upp en ny romance på Nextory att läsa. Vill ha något som griper tag i mig så jag kan försvinna från mig själv för en stund. En mix mellan Christina Lauren och Colleen Hoover. Det vore perfekt.

– Idag är det exakt sex veckor sedan vi avlivade Kiba. En och en halv månad har passerat utan hans pussar och uppmärksamhetsskall och kramar. Kami har blivit pipig. Ynklig. Lätt hysterisk så fort någon ska lämna honom fastän han aldrig blir lämnad ensam. Varje dag när Sofia kommer hem från jobbet tycks han aldrig vara redo att sluta pussa henne. –

Jag är deprimerad och håglösheten har mig i ett fast grepp. Nu är det helg vilket betyder att Sofia är hemma och med hennes hjälp kanske jag kan lyckas förmå mig själv att inte spendera halva dagen i soffan och andra i sängen. Vi ska på fotboll imorgon, något jag inte känner alls för, men jag vet att det är oerhört viktigt att jag ändå ser till att göra saker när jag mår såhär. Inte för mycket, inte så jag kraschar, men aktivitet är så jävla viktigt. Viktigt och svårt. Och jag behöver ta mig in i min egen hjärna och försöka ändra på de här automatiska tankarna som är så förbannat negativa. Just nu förstår jag bara inte hur det ska gå till.

Eftersom det är viktigt att ha saker att se fram emot ska jag nu försöka tvinga fram en lista med saker som skulle göra mig gott.

  • Vandra i skogen
  • Hitta en ny favoritförfattare
  • Bli värmd av Sofia på läktaren när vi ser på fotboll tillsammans
  • Ge mig an en oläst bok av Jojo Moyes
  • Börja äta hälsosamt igen
  • Beställa tunga bokpaket från Adlibris
  • Nytvättat hår (akten i sig är energikrävande som satan, men känslan när håret är rent är fantastisk)
  • Mysig höstpromenad med en Kami som prasslar bland löven
  • Måla naglarna
  • Vila med huvudet i Sofias knä

Sorg och depression i en härlig mix

Förra måndagen sprack det. Efter att ha försökt att trycka undan sorgen efter Kiba under flera veckor, och efter en extra utmanande dag då jag bland annat varit till vårdcentralen för blodprov, gick jag på kvällen sönder.

Sofia och jag satt i soffan och såg på teve när jag plötsligt började gråta, hysteriskt. Sofia förstod nog inte alls vad som pågick och det tog ett par timmar innan paniken försvann ur kroppen och jag med hjälp av en säng, Sofias närhet och Kings of Leon på låg volym lyckades komma ned på jorden igen, men tro mig, det var skrämmande det som skedde. Vi är inte vana längre, varken jag eller Sofia och hon visste inte vad hon skulle göra och jag, jag hade för första gången på väldigt många år tankar om att åka till akutpsyk.

Så. Var är jag nu?

Jag ligger utslagen i soffan efter en utmattande promenad på 20, 25 minuter med Kami. För en vecka sedan hade jag mitt årliga läkarmöte på Karla och efter det mötet har jag haft lättare att acceptera hur jag mår. Läkaren skrev ut Atarax åt mig, samma lugnande jag testade för många år sedan precis innan jag började med benso, att ta när det är som värst. Jag tog upp tanken på att höja dosen antidepressiva till den högsta men han ville att vi skulle testa det här istället och efter att en vecka passerat kan jag inte annat än hålla med om att det var rätt beslut. Vid två tillfällen har jag tagit en tablett när jag känt början på den paniska skräcken och med hjälp av dem, placebo och färdigheter har det hållit paniken stången. De gånger jag känt sorgen komma knackandes har jag accepterat det och låtit tårar och sorg flöda, precis så som jag hela tiden vetat att jag borde göra. Jag har lite svårt att acceptera mer tabletter efter mina år i DBT då jag slutade med de flesta, men Ataraxen, precis som Seroquelen jag började med för flera år sedan, är en krycka som gör det lite lättare att leva och jag förtjänar fan det. Allt måste inte vara en kamp.

Värst är förmiddagarna. När jag vaknar och måste ut. Hade planer på att skriva brev när jag kom in efter promenaden med Kami men istället tog jag en Atarax och ligger nu här och andas långsamt och rider ut vågen av ångest. Det blev för mycket där ute och började kännas som att jag inte kunde andas ordentligt.

Kommer förmodligen somna snart och det är okej. Sofia slutar tidigt idag och mitt enda måste nu när förmiddagspromenaden är avklarad är att göra middag. Det kommer ske med Sofias hjälp, finns inte en chans att jag klarar det själv så som jag mår idag, och resten av tiden ska jag göra mitt bästa för att bara låta mig själv finnas.

Ifrågasättande

Vissa tillfällen är jag så skör att det känns som att minsta vindpust kan få omkull mig. Det är inte så illa som det en gång i tiden var, då rakblad, piller och alkohol var vad jag drog mig till för tröst/ork/överlevnad, men likafullt är det jobbigt.

Det är som att jag ständigt ifrågasätter mitt eget värde och jag får för mig att andra, när de ser på mig, ser en misslyckad människa. I samhällets ögon är jag ju på många sätt misslyckad. Jag kan inte jobba, klarade inte av att ta mig igenom gymnasiet och kommer aldrig skaffa barn. Att säga till mig att det inte alls är så, att jag inte är misslyckad, det hjälper inte för just nu är jag inne i en period då det känns som att jag var och varannan minut blir påmind om hur fel jag är.

Jag borde sova just nu. Klockan närmar sig midnatt och jag är mer eller mindre klarvaken. Har försökt koppla av med läsning men att läsa i Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt får mig knappast att må bättre. Eleanor är på många sätt lika missanpassad i västvärldens samhälle som jag är och vad jag behöver just nu är inte utanförskap, ensamhet och sorg. Jag behöver värme och kärlek och livsöden som inte får min insida att brisera. Klubben för lyckliga slut är väl inte direkt tragisk på samma sätt som förstnämnda bok men det är ändå en bok om olyckliga människor och just nu har jag svårt för att ta mig igenom den.

Jag vet inte vad jag försöker komma fram till. Det är lite problemet med att blogga. Det känns som att varje text måste ha någon form av mening. En slutsats. Skriver jag dagbok är det bara att låta orden flöda utan eftertanke, men dagboken ligger där nere och min kropp är för trött för att gå ned. Kroppen är trött men huvudet klarvaken. Jag försöker styra om mina tankar, få in dem på mindre självhatande vägar, men just för tillfället verkar jag inte vara förmögen att ta hand om mig själv.

Jag får ge det ett nytt försök imorgon. Jag lovar mig själv att göra mitt yttersta för att ta hand om mig själv. Äta frukost, promenera, handarbeta och läsa. Andas och vara i nuet. Måla naglarna i någon bra färg och dricka vatten.