Ivrig och rastlös

Jag har tänkt skriva ett tag men som så ofta annars har jag prokastrinerat. Inte för att det egentligen är särskilt jobbigt att skriva. Jag har bara inte riktigt känt för det.

Men det har hänt en stor sak! Måndagen i förra veckan skrev jag på ett hyreskontrakt och om exakt 13 dagar flyttar jag! Det blir till ett relativt nybyggt hus och en väldigt liten men fräsch etta, med stor balkong åt söder och en lika rymlig loftgång åt norr. Och satan vad jag längtar!

Jag vet att jag har tur som fått bo hos mina föräldrar och det har också varit mysigt, men det känns mer och mer som att mina dagar bara går ut på att fördriva tiden istället för att faktiskt leva. Det är inte så lätt att göra saker här och det känns som att jag mest sover, läser och spelar på telefon. Och packar en jävla massa.

Det blir säkert konstigt, att trycka in mig själv och alla mina saker på 37 kvadratmeter, i en etta mer sovalkov, men jag är övertygad om att det kommer bli bra. Sovalkoven ska förvandlas till läshörna och jag kommer sova i en bäddsoffa i vardagsrummet och ha mitt skrivbord placerat framför fönstret. Kan redan se framför mig hur jag sitter där och målar. Och när det blir vår och sommar, då kommer jag mer eller mindre bo ute på balkongen som är stor nog för både en skön fåtölj och ett matbord och stolar så jag kan sitta där ute och äta. Ja, det låter helt jävla fantastiskt. Jag är bara så rastlös nu. Vill att julen passerar fort som fan så jag kan sätta igång. Det känns som att mitt liv sattes på paus när jag flyttade hem till mina föräldrar och nu är jag både redo och ivrig att börja leva.

Jag måste sluta behandla mig själv som skit

Personen på den här bilden är en person som verkligen misshandlat sig själv mentalt de senaste dagarna. Min inre dialog har varit rent ut sagt fruktansvärd och idag känner jag mig som ett skadeskjutet rådjur.

Allt det nya, allt det ovana, gör mig sårbar och minskar väggen mellan verkligheten och det andra, en vägg jag behöver för att stå stadigt på jorden. Jag vet att det är såhär jag funkar. Jag vet det. Och ändå skäller jag sönder mig själv för att jag gör det. Det är fan inte rimligt.

Det är dock inte nattsvart. Mina föräldrar är i Spanien och jag njuter av ensamheten. I helgen var Kami med Sofia och fastän det var otroligt ovant att inte ha honom att tänka på var det ändå skönt. Jag gjorde bara vad jag ville och vad jag kände för och helgen var en av de bästa jag haft på väldigt länge.

Så ni ser. Jag pendlar mellan lycka och ångest. Det känns som att den värsta ångesten börjar lägga sig. Jag är iallafall närvarande nog att inse hur fruktansvärt illa jag betett mig mot mig själv och nu ska jag göra vad jag kan för att ta hand om mig själv och visa mig själv omtanke. Hur jag tänker börja? Med en tupplur. Jag vaknar flera gånger varje natt och äter och har svårt att somna om, så jag är fullkomligt slut. Både kroppen och själen. Dagens plan blir att vila, handarbeta, pussla, läsa, skriva. Bara sådant som jag mår bra av att göra. Det är tamejfan dags att jag slutar slå på en människa som bara försöker finna sin plats i en värld som ofta känns omöjlig att navigera.

En jävligt lycklig eremit

Jag är fullkomligt jävla överlycklig just nu. Sådär glad så det känns som att kroppen är flera ton lättare att bära och som att munnen vill vissla.

Det är ingenting som hänt (även om jag och Sofia träffades och umgicks i några timmar igår ❤️) annat än att jag är ensam och kommer vara det tills någon gång på söndag. Igår åkte mina föräldrar till Säfsen och det här är egentligen första gången på drygt fem veckor som jag är ensam mer än ett par timmar hit och dit. Och jag har uppenbarligen saknat det mer än jag insett.

Timmar, ja dagar, av tystnad då jag inte behöver visa någon som helst hänsyn till någon annan. Jag kan göra vad jag vill, när jag vill. Läsa i timmar eller kolla på Real Housewives of Salt Lake City. Lyssna på Ghost på hög volym, dansa, sjunga. Eller bara sova. Kanske kika litegrann på Idol eller strunta i det totalt och istället pussla och lyssna på poddar.

Alltså, det här ger mig så mycket energi 😁 Introverta Mana ska äntligen få en chans att vila upp sig!

Jag är nog tråkig som fan i andras ögon, men det är skitsamma. Jag älskar ensamhet. Älskar att bara ha mig själv (och Kami) att tänka på. Jag vet att jag har en tendens att isolera mig och att både mina föräldrar och Sofia oroar sig för hur det kommer bli när jag bor ensam. Och de har visst fog för sin oro. Jag skulle nog lätt kunna försvinna in i en självvald isolering som inte skulle vara bra för mig, men jag är också en av de personer som har ett väldigt stort behov av ensamhet, för det är mitt enda sätt att tanka energi.

Och den här helgen tänker jag bara njuta ❤️

Det är svårt att visa mig själv medlidande

Det känns som att jag varenda dag är extra sårbar. Idag är inget undantag då gårdagskvällen blev en kväll i helvetet, mer eller mindre.

Jag var extra sårbar hela dagen, av diverse anledningar, och någon gång på kvällen tog jag två Atarax för att få hjälp att hålla mig lugn. Vid nio tog jag två till. Ändå brast det både innan och efter. Timmar av tårar då jag låg i mitt rum och försökte hålla igen för mina föräldrars skull, men tillslut gick det inte.

Att lämna Sofia är nog det absolut vidrigaste jag varit med honom. Att vara den som krossat henne så totalt, när allt jag egentligen vill är att ge henne kärlek och livslust, det är fruktansvärt. Och under de veckor då jag bott hos mina föräldrar har jag inte haft många tillfällen att gråta, för kom igen, finns det någon som föredrar att gråta när andra finns i närheten?

Jag behövde det här. Släppa ut sorgen. Mina känslor är ett enda kaos och stundtals är det som att jag lever i en alternativ verklighet, där min hjärna skapar egna sanningar. Jag mår så konstigt och har mycket ångest samtidigt som jag har svårt att visa mig själv medlidande eftersom det är jag som på sätt och vis skapat den här situationen.

Och jag är så trött. Så trött att jag sover bort en stor del av tiden här i Lysekil, vilket jag hatar, men jag försöker lyssna på mig själv. Och min kropp. Ta hand om mina sårbarheter för att på bästa vis kunna ta hand om mina känslor. Fan, jag glömde till och med att äta igår kväll. Det var inte förrän jag vaknade vrålhungrig inatt som jag insåg att jag glömt det. Trodde aldrig att en sådan sak kunde hända mig.

Planen idag är att bara vila och försöka ta hand om mig själv. Sova, läsa, pussla. Och hoppas på att en av lägenheterna jag sökt ska bli min.

En regnig dag i Lysekil

Igår sov jag en stor del av dagen och somnade rätt tidigt med, men idag har jag hunnit njuta av att vara här betydligt mer.

Vaknade vid halv nio och kände mig så pigg som en sådan som jag kan göra och klockan närmar sig fem och jag har inte behövt ta någon tupplur, vilket känns som en enorm vinst, även om jag just nu är helt slut efter alla timmar av vakenhet.

Vi har varit inne till Lysekil idag. Jag behövde, som alltid när jag är här, besöka bokhandeln där jag köpte fyra pocket, och en ny dagbok. Vet inte om jag någonsin besökt Lysekil utan att köpa pocketböcker. Jag tänkte hur som helst inte skippa det nu.

Nu har jag precis varit ute med Kami och ligger på sängen. Ska läsa en stund innan jag ska pussla. Blev klar med ett 500-bitarspussel som pappa och jag hållit på med, tidigare idag, och han håller just nu på och tar fram 1000-bitarspusslet jag lånat av min moster.

Men, som sagt, först en stund i sängen.