Jag kan ge upp för bara en dag

Idag är en sådan dag då det känns som att jag inte borde lämnat sängen eller soffan. Vaknade mer eller mindre utmattad av mobilens alarm för morgonmedicinen klockan tio. En nerv – eller något- i ryggen gör ont som satan, hann inte gå många meter utomhus innan högra foten var dyngsur (trasig sko) och när jag skulle lägga mig ned i soffan efter att ha kommit in igen blev det ett blodbad ur min näsa.

Gomorron typ.

Jag mådde faktiskt lite bättre i fredags och lördags. I söndags kraschade jag totalt dock då det visade sig att min hjärna, som inte fungerar särskilt väl påverkad av depression, klantat sig med några räkningar och ja, jag antar att jag gick ganska mycket sönder och priset för det fick jag betala för igår och det verkar som att jag även kommer få betala för det idag.

Jag är så trött och obekväm. Kinkig. Känner för att ge upp, bara för idag, och spendera dagen i soffan. Det kanske kan vara okej. En dag då jag slipper kämpa, annat än när jag ska ta ut Kami igen. Helst vill jag lägga mig i sängen och komma till ro i Sofias famn. Men hon är på jobbet och jag får nöja mig med det näst bästa – filtar och en Kami på höften.

Imorgon kan jag kämpa igen. Försöka äta regelbundet och bra och inte vara passiv. Men för idag är det okej att bara existera.

Sorg och depression i en härlig mix

Förra måndagen sprack det. Efter att ha försökt att trycka undan sorgen efter Kiba under flera veckor, och efter en extra utmanande dag då jag bland annat varit till vårdcentralen för blodprov, gick jag på kvällen sönder.

Sofia och jag satt i soffan och såg på teve när jag plötsligt började gråta, hysteriskt. Sofia förstod nog inte alls vad som pågick och det tog ett par timmar innan paniken försvann ur kroppen och jag med hjälp av en säng, Sofias närhet och Kings of Leon på låg volym lyckades komma ned på jorden igen, men tro mig, det var skrämmande det som skedde. Vi är inte vana längre, varken jag eller Sofia och hon visste inte vad hon skulle göra och jag, jag hade för första gången på väldigt många år tankar om att åka till akutpsyk.

Så. Var är jag nu?

Jag ligger utslagen i soffan efter en utmattande promenad på 20, 25 minuter med Kami. För en vecka sedan hade jag mitt årliga läkarmöte på Karla och efter det mötet har jag haft lättare att acceptera hur jag mår. Läkaren skrev ut Atarax åt mig, samma lugnande jag testade för många år sedan precis innan jag började med benso, att ta när det är som värst. Jag tog upp tanken på att höja dosen antidepressiva till den högsta men han ville att vi skulle testa det här istället och efter att en vecka passerat kan jag inte annat än hålla med om att det var rätt beslut. Vid två tillfällen har jag tagit en tablett när jag känt början på den paniska skräcken och med hjälp av dem, placebo och färdigheter har det hållit paniken stången. De gånger jag känt sorgen komma knackandes har jag accepterat det och låtit tårar och sorg flöda, precis så som jag hela tiden vetat att jag borde göra. Jag har lite svårt att acceptera mer tabletter efter mina år i DBT då jag slutade med de flesta, men Ataraxen, precis som Seroquelen jag började med för flera år sedan, är en krycka som gör det lite lättare att leva och jag förtjänar fan det. Allt måste inte vara en kamp.

Värst är förmiddagarna. När jag vaknar och måste ut. Hade planer på att skriva brev när jag kom in efter promenaden med Kami men istället tog jag en Atarax och ligger nu här och andas långsamt och rider ut vågen av ångest. Det blev för mycket där ute och började kännas som att jag inte kunde andas ordentligt.

Kommer förmodligen somna snart och det är okej. Sofia slutar tidigt idag och mitt enda måste nu när förmiddagspromenaden är avklarad är att göra middag. Det kommer ske med Sofias hjälp, finns inte en chans att jag klarar det själv så som jag mår idag, och resten av tiden ska jag göra mitt bästa för att bara låta mig själv finnas.

Ifrågasättande

Vissa tillfällen är jag så skör att det känns som att minsta vindpust kan få omkull mig. Det är inte så illa som det en gång i tiden var, då rakblad, piller och alkohol var vad jag drog mig till för tröst/ork/överlevnad, men likafullt är det jobbigt.

Det är som att jag ständigt ifrågasätter mitt eget värde och jag får för mig att andra, när de ser på mig, ser en misslyckad människa. I samhällets ögon är jag ju på många sätt misslyckad. Jag kan inte jobba, klarade inte av att ta mig igenom gymnasiet och kommer aldrig skaffa barn. Att säga till mig att det inte alls är så, att jag inte är misslyckad, det hjälper inte för just nu är jag inne i en period då det känns som att jag var och varannan minut blir påmind om hur fel jag är.

Jag borde sova just nu. Klockan närmar sig midnatt och jag är mer eller mindre klarvaken. Har försökt koppla av med läsning men att läsa i Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt får mig knappast att må bättre. Eleanor är på många sätt lika missanpassad i västvärldens samhälle som jag är och vad jag behöver just nu är inte utanförskap, ensamhet och sorg. Jag behöver värme och kärlek och livsöden som inte får min insida att brisera. Klubben för lyckliga slut är väl inte direkt tragisk på samma sätt som förstnämnda bok men det är ändå en bok om olyckliga människor och just nu har jag svårt för att ta mig igenom den.

Jag vet inte vad jag försöker komma fram till. Det är lite problemet med att blogga. Det känns som att varje text måste ha någon form av mening. En slutsats. Skriver jag dagbok är det bara att låta orden flöda utan eftertanke, men dagboken ligger där nere och min kropp är för trött för att gå ned. Kroppen är trött men huvudet klarvaken. Jag försöker styra om mina tankar, få in dem på mindre självhatande vägar, men just för tillfället verkar jag inte vara förmögen att ta hand om mig själv.

Jag får ge det ett nytt försök imorgon. Jag lovar mig själv att göra mitt yttersta för att ta hand om mig själv. Äta frukost, promenera, handarbeta och läsa. Andas och vara i nuet. Måla naglarna i någon bra färg och dricka vatten.

Allt tar för mycket energi

Det blev mycket tårar igår kväll. Efter utmattande dammsugning och hjärtskärande fotboll (jo, hjärtskärande är precis rätt ord att använda) och ett tvångsbad så brast det. Och verkade omöjligt att sluta.

”Är det Kiba?” ville Sofia veta efter att hon upptäckt mig och jag antar det. Sorgen efter Kiba men också den där förbannade depressionen jag aldrig hinner ta mig ur innan nästa smäll kommer.

Det suger att jag har så svårt att distrahera mig med läsning. Det är ett under att det gick så bra innan Kibas avlivning. Men nu. Det är svårt. Försöker distrahera mig med feelgood men de två jag läser – Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt och Klubben för lyckliga slut – får mig fan inte att må bra. Klumpen i magen växer bara när jag läser i dem. Och helst av allt vill jag sova efter som precis allt tar så mycket energi. Göra kaffe (varför finns det inget kvar i termosen att värma upp?!), fixa frukost.

Och jag kan ju inte skriva där här inlägget utan att komma in på ÖSK. Just nu önskar jag att jag aldrig fastnat för fotboll. Det är på riktigt smärtsamt att se dem kämpa, slåss för allt de är värda, utan resultat. Det känns hopplöst och jag vet inte om jag vågar hoppas att de kommer lyckas hålla sig kvar i Allsvenskan för det kommer göra så jävla ont om de åker ut. Innan jag fastnade insåg jag inte hur emotionellt det faktiskt är att älska ett lag såhär. Det rör upp så otroligt mycket känslor. På onsdag spelar de hemma igen (och tackolov slipper jag se förbannade Oscar Jansson, vars existens numera tycks ta fram det allra sämsta hos mig, på plan) och jag ska gå med Sofia. Göra mitt allra bästa för att stötta det där laget jag älskar så mycket och hoppas på det bästa.

Och nu. Nu får jag sova.

Mardrömmar som avlöser varandra

Vilken helvetisk jävla natt! Först drömde jag att Sofia och jag skulle göra slut (och hon ville att vi skulle bo kvar här) och efter att ha vaknat och somnat om igen drömde jag att vi skulle avliva Kami. Fy fan.

Klockan är snart halv två och jag har nyss vaknat. Planerar att snart börja röra på mig. Fixa kaffe och ta på mig varma sockor och sedan fortsätta fixa i mitt craft room. Ju fortare det blir klart, desto bättre för mitt psyke. Och resten av lägenheten. Vi har inte dammsugit sedan innan Kiba avlivades. Herregud. Så det behöver fixas. Och bädda rent sängen, städa badrummen. Plocka undan småsaker som ligger och dräller lite överallt. Röja upp i röran med andra ord.

Och såklart lyssna massa på Kings of Leon. Det får inte glömmas.