Några välbehövliga timmar i skogen

På något sätt lyckades jag vara kompetent nog att jag fick iväg oss till skogen idag. Med Googles fantastiska hjälp fick jag nys om Skärmarbodabergen som ligger på vägen till Nora och vi valde att åka dit.

Kami, som ville gå en annan, mycket smalare, stig än oss.

Det blev en långsam men jävligt tung promenad på lite över två timmar och det känns lite som ett under att vi inte gick bort oss.

Det är någonting väldigt ångestdämpande med skogen. Lugnet och stillheten och doften av träd och barr. Sofia och Kami åt lite blåbär medan jag försökte känna någon form av närhet till the divine. En närhet till Hecate och naturen och allt det där som fyller mig med mening.

Det är helt klart en av de vackraste och mäktigaste platser jag varit på med alla gigantiska stenblock och små grottor att gömma sig i.

Jag försökte få Sofia att förstå att träd ger de allra bästa kramarna
Duktiga och älskade lilla Kami. Men det är ändå hela tiden smärtsamt tydligt att det är någon som fattas.

Det var fantastiskt. Välbehövligt för mig att komma ut och nu gör hela kroppen sådär ont att det är nästan lite skönt på något sätt. Jag ligger redan i sängen, huvudet har bankat de senaste timmarna, och för en gångs skull känner jag ro och lugn när jag ligger i sängen för att sova. Under den gångna veckan har nätterna bjudit på alldeles för mycket vakentimmar. Jag har haft svårt att komma till ro men förhoppningsvis blir denna natten bättre.

Sorg och depression i en härlig mix

Förra måndagen sprack det. Efter att ha försökt att trycka undan sorgen efter Kiba under flera veckor, och efter en extra utmanande dag då jag bland annat varit till vårdcentralen för blodprov, gick jag på kvällen sönder.

Sofia och jag satt i soffan och såg på teve när jag plötsligt började gråta, hysteriskt. Sofia förstod nog inte alls vad som pågick och det tog ett par timmar innan paniken försvann ur kroppen och jag med hjälp av en säng, Sofias närhet och Kings of Leon på låg volym lyckades komma ned på jorden igen, men tro mig, det var skrämmande det som skedde. Vi är inte vana längre, varken jag eller Sofia och hon visste inte vad hon skulle göra och jag, jag hade för första gången på väldigt många år tankar om att åka till akutpsyk.

Så. Var är jag nu?

Jag ligger utslagen i soffan efter en utmattande promenad på 20, 25 minuter med Kami. För en vecka sedan hade jag mitt årliga läkarmöte på Karla och efter det mötet har jag haft lättare att acceptera hur jag mår. Läkaren skrev ut Atarax åt mig, samma lugnande jag testade för många år sedan precis innan jag började med benso, att ta när det är som värst. Jag tog upp tanken på att höja dosen antidepressiva till den högsta men han ville att vi skulle testa det här istället och efter att en vecka passerat kan jag inte annat än hålla med om att det var rätt beslut. Vid två tillfällen har jag tagit en tablett när jag känt början på den paniska skräcken och med hjälp av dem, placebo och färdigheter har det hållit paniken stången. De gånger jag känt sorgen komma knackandes har jag accepterat det och låtit tårar och sorg flöda, precis så som jag hela tiden vetat att jag borde göra. Jag har lite svårt att acceptera mer tabletter efter mina år i DBT då jag slutade med de flesta, men Ataraxen, precis som Seroquelen jag började med för flera år sedan, är en krycka som gör det lite lättare att leva och jag förtjänar fan det. Allt måste inte vara en kamp.

Värst är förmiddagarna. När jag vaknar och måste ut. Hade planer på att skriva brev när jag kom in efter promenaden med Kami men istället tog jag en Atarax och ligger nu här och andas långsamt och rider ut vågen av ångest. Det blev för mycket där ute och började kännas som att jag inte kunde andas ordentligt.

Kommer förmodligen somna snart och det är okej. Sofia slutar tidigt idag och mitt enda måste nu när förmiddagspromenaden är avklarad är att göra middag. Det kommer ske med Sofias hjälp, finns inte en chans att jag klarar det själv så som jag mår idag, och resten av tiden ska jag göra mitt bästa för att bara låta mig själv finnas.

Lite lättare att vakna idag

Mitt instagramflöde är fullt av glada fotbollsbilder; både ÖSK och Spurs vann igår. Det känns som att det var en halv evighet sedan jag senast log och skrattade under en hemmamatch och de första 80 minutrarna var mest bara jävligt frustrerande.

Men vi vann! 2-0 och jublet från publiken ringer fortfarande i öronen. De kämpade på som satan nere på plan och mitt svartvita hjärta är överfyllt av kärlek idag.

Kanske är det lite löjligt, hur resultatet av matchen gör det lite lättare att vakna idag. Oavsett så är det lättare idag och det är jag förbannat tacksam för. Det är en lyx att vakna utan viljan att genast somna om igen.

Ute spöregnar det. Älskar ljudet av smattret mot fönstren. Kami kommer inte vilja gå en längre sväng om det fortsätter regna såhär även om han inte är lika kinkig som Kiba var. Det var alltid en kamp att få honom att inte söla fram.

Nu ska jag se om det finns något kaffe kvar i termosen och sedan försöka vakna till liv lite mer med Kings of Leon innan det är dags att pallra sig ut.

Skogspromenad och mys i Karlskoga

Dags för mig att vakna till liv. Klockan är halv tio och ute kvittrar fåglarna för fullt. Solen skiner mellan molnen och det är lugnt och stilla på utsidan, vilket är precis vad jag behöver. Det har varit några intensiva dagar med en mindre krasch igår och nu behöver jag hela mig själv på något sätt.

I fredags cyklade mamma och jag till Karlslund och vandrade runt i flera timmar. Kami var otroligt duktig och pinnade på utan problem. Nu när jag kan ta riktigt promenader igen inser jag hur mycket jag faktiskt saknat det under tiden Kiba var dålig. Det är något både befriande och lugnande med att promenera och ännu mer fantastiskt när det sker i skogen.

Vissa blev skitigare än andra.

I lördags åkte vi till Karlskoga för grillning med Sofias och mina föräldrar. Det är alltid fint när våra familjer träffas och det kändes som att mina föräldrar bröt upp alldeles för tidigt. Men Sofia, jag och Kami stannade kvar längre och mös ute på altanen.

Igår var jag bakis. Socialt bakis. Sov tills klockan närmade sig ett och mådde dåligt resten av dagen. Så som det ofta blir efter en social tillställning.

På något sätt lyckades jag bada och fixade även klart Kibas urna. Den blev så mycket finare med ett lager färg och lite text i svart. Läste lite, målade blomkrukor och försökte planera upp veckan som kommer.

Ikväll ska mamma och jag på match och trots mitt svajiga inre är jag pepp och längtar. Det är alltid fantastiskt att gå på match och se ÖSK spela, även om resultatet långt ifrån alltid blir som jag vill. Men det är bra för mig att komma ut bland människor och att uppleva atmosfären på plats är alltid helt jävla magiskt.

Tills dess ska jag försöka tanka energi. Promenera med Kami, läsa, jobba på boken (#sexan), laga mat. Älska sönder Kings of Leon. Handarbeta.

Det blir fint.

Du fattas mig, Kiba

Fy fan.

Mitt hjärta är totalt krossat. Så fort påsen med Kibas aska sträcktes mot oss brast det. Tårarna började spruta och i någon panisk stress klamrade jag mig fast vid Sofia samtidigt som jag skyndade mig förbi de andra människorna för att ta mig ut till bilen.

Redan när bilen svängde in på sista vägen till veterinärmottagningen kände jag hur det blev svårare att andas.

Det tog timmar för mig att somna igår. Vid två gav jag upp, lämnade sängen och gick ned till vardagsrummet där jag tillslut somnade på soffan bara för att vakna och somna upprepade gånger innan det tillslut var dags att gå upp.

Helvete. Jag är så slut. De två senaste veckorna har jag gått bort min ångest och sorg och hela kroppen värker. Stapplade mig igenom första promenaden med Kami och har sedan dess legat i soffan. Sovit och vaknat, för trött för att orka göra något. Råkade titta på urnan med Kibas aska och verkar inte kunna sluta gråta nu. Att inte kunna göra något, att inte orka, gör smärtan så mycket starkare. Jag vill gå ut. Promenera med Kami. Andas. Lyssna på podd och virka på Hennings filt. Städa den här förbannade misären till lägenhet.

Men jag orkar ju fan knappt sitta upp.

Just nu vill jag tapetsera alla väggar med bilder på honom.