Jag sprudlar

Det är inte ofta jag ler med tänderna på bild. Ända sedan jag tog bort en sidotand för x antal år sedan har jag skämts för att le och råka blotta den där gluggen. Men idag måste jag helt enkelt le med tänderna för att visa exakt hur jävla glad jag faktiskt är.

Jag är flyttnödig som fan. Och glad. På många sätt sprudlande. Kroppen är fortfarande trött, och själen den med, men samtidigt bubblar det i mig. Idag är det tisdag och om exakt en vecka har jag spenderat en natt i min nya lägenhet. Om kvällarna möblerar jag den i mitt huvud och vet nu exakt var allt ska vara. Exakt hur det ska se ut. Och så fort det blivit vår ska jag ta mig an balkongen.

Jag har lite svårt att förstå att jag ska få bo så fint. Jag är bara Mana liksom. Är det ens lagligt för mig att vistas i en så fin lägenhet? Hur som helst kommer det bli förbannat bra och jag har verkligen alla förutsättningar för att bli riktigt jävla lycklig.

Jag börjar känna mig som ett barn som väntar på att Julafton ska komma.

En jävligt lycklig eremit

Jag är fullkomligt jävla överlycklig just nu. Sådär glad så det känns som att kroppen är flera ton lättare att bära och som att munnen vill vissla.

Det är ingenting som hänt (även om jag och Sofia träffades och umgicks i några timmar igår ❤️) annat än att jag är ensam och kommer vara det tills någon gång på söndag. Igår åkte mina föräldrar till Säfsen och det här är egentligen första gången på drygt fem veckor som jag är ensam mer än ett par timmar hit och dit. Och jag har uppenbarligen saknat det mer än jag insett.

Timmar, ja dagar, av tystnad då jag inte behöver visa någon som helst hänsyn till någon annan. Jag kan göra vad jag vill, när jag vill. Läsa i timmar eller kolla på Real Housewives of Salt Lake City. Lyssna på Ghost på hög volym, dansa, sjunga. Eller bara sova. Kanske kika litegrann på Idol eller strunta i det totalt och istället pussla och lyssna på poddar.

Alltså, det här ger mig så mycket energi 😁 Introverta Mana ska äntligen få en chans att vila upp sig!

Jag är nog tråkig som fan i andras ögon, men det är skitsamma. Jag älskar ensamhet. Älskar att bara ha mig själv (och Kami) att tänka på. Jag vet att jag har en tendens att isolera mig och att både mina föräldrar och Sofia oroar sig för hur det kommer bli när jag bor ensam. Och de har visst fog för sin oro. Jag skulle nog lätt kunna försvinna in i en självvald isolering som inte skulle vara bra för mig, men jag är också en av de personer som har ett väldigt stort behov av ensamhet, för det är mitt enda sätt att tanka energi.

Och den här helgen tänker jag bara njuta ❤️

En regnig dag i Lysekil

Igår sov jag en stor del av dagen och somnade rätt tidigt med, men idag har jag hunnit njuta av att vara här betydligt mer.

Vaknade vid halv nio och kände mig så pigg som en sådan som jag kan göra och klockan närmar sig fem och jag har inte behövt ta någon tupplur, vilket känns som en enorm vinst, även om jag just nu är helt slut efter alla timmar av vakenhet.

Vi har varit inne till Lysekil idag. Jag behövde, som alltid när jag är här, besöka bokhandeln där jag köpte fyra pocket, och en ny dagbok. Vet inte om jag någonsin besökt Lysekil utan att köpa pocketböcker. Jag tänkte hur som helst inte skippa det nu.

Nu har jag precis varit ute med Kami och ligger på sängen. Ska läsa en stund innan jag ska pussla. Blev klar med ett 500-bitarspussel som pappa och jag hållit på med, tidigare idag, och han håller just nu på och tar fram 1000-bitarspusslet jag lånat av min moster.

Men, som sagt, först en stund i sängen.

Det är redan bättre

Jag hade rätt ändå. Klockan närmar sig halv tio och jag mår betydligt bättre nu än vad jag gjorde för bara några timmar sedan.

Det har varit en lång och konstig dag och utmattningen har vägrat släppa sitt grepp om mig. Vanligtvis älskar jag att åka bil och lyssna på musik och bara tänka, men det var inte många minuter jag lyckades hålla mig vaken under bilresan ned hit.

Och resten av dagen och kvällen har jag mest bara legat ned.

Nu är jag instängd i mitt alldeles egna rum (att det känns så lyxigt!) tillsammans med Kami som lagt sig till rätta i sängens fotändan. Hör mammas och pappas röster på avstånd och ska snart läsa. Läsa eller skriva ett brev.

Och imorgon, då hoppas jag att kroppen är tillräckligt utvilad och stark för att låta mig njuta av att äntligen vara här, i mitt paradis på jorden ❤️

Pust

Den här sommaren… Vad ska jag säga? Värmen som folk överlag verkar älska, det känns lite som att den långsamt långsamt tar död på den energi jag har.

Jag mår inte dåligt. Tro inte det. Mår otroligt mycket bättre sedan ökningen av de antidepressiva. Jag har svårt att somna och sova om nätterna, det är en av biverkningarna, men jag tar det alla dagar framför att vara suicidal och panisk större delen av tiden.

Min kropp har, tack vare diverse mediciner, otroligt svårt att hantera värmen. Förutom att jag alltid är klibbig och svetten tycks strila både här och där så är jag också väldigt matt. Matt och trött och slutkörd. Dricker vätskeersättning varje dag och det hjälper ändå en hel del. Men alltså… Fan vad jag saknar att inte känna mig konstant äcklig och svag.

Men nog nu. Jag skrev ju att jag ändå mår bra och det gör jag. Och jag har definitivt lyckats ta vara på den här sommaren.

Tog en rask promenad med hund och sambo som avslutades med sockerfri glass vid bäcken.

En påbörjad tavla som nu är klar och ska hängas i väntrummet på Karlas psykosavdelning 😍 Ska försöka komma ihåg att lägga upp en bild på det färdiga resultatet.