Håglösheten har mig i ett fast grepp

Jag är sjuk. Depression är en sjukdom. Jag vet ju det.

Och ändå.

Igår sov jag nästan hela dagen och idag ännu mer. Klockan är tjugo över elva och jag har lagt mig i sängen. När jag bloggat klart ska jag leta upp en ny romance på Nextory att läsa. Vill ha något som griper tag i mig så jag kan försvinna från mig själv för en stund. En mix mellan Christina Lauren och Colleen Hoover. Det vore perfekt.

– Idag är det exakt sex veckor sedan vi avlivade Kiba. En och en halv månad har passerat utan hans pussar och uppmärksamhetsskall och kramar. Kami har blivit pipig. Ynklig. Lätt hysterisk så fort någon ska lämna honom fastän han aldrig blir lämnad ensam. Varje dag när Sofia kommer hem från jobbet tycks han aldrig vara redo att sluta pussa henne. –

Jag är deprimerad och håglösheten har mig i ett fast grepp. Nu är det helg vilket betyder att Sofia är hemma och med hennes hjälp kanske jag kan lyckas förmå mig själv att inte spendera halva dagen i soffan och andra i sängen. Vi ska på fotboll imorgon, något jag inte känner alls för, men jag vet att det är oerhört viktigt att jag ändå ser till att göra saker när jag mår såhär. Inte för mycket, inte så jag kraschar, men aktivitet är så jävla viktigt. Viktigt och svårt. Och jag behöver ta mig in i min egen hjärna och försöka ändra på de här automatiska tankarna som är så förbannat negativa. Just nu förstår jag bara inte hur det ska gå till.

Eftersom det är viktigt att ha saker att se fram emot ska jag nu försöka tvinga fram en lista med saker som skulle göra mig gott.

  • Vandra i skogen
  • Hitta en ny favoritförfattare
  • Bli värmd av Sofia på läktaren när vi ser på fotboll tillsammans
  • Ge mig an en oläst bok av Jojo Moyes
  • Börja äta hälsosamt igen
  • Beställa tunga bokpaket från Adlibris
  • Nytvättat hår (akten i sig är energikrävande som satan, men känslan när håret är rent är fantastisk)
  • Mysig höstpromenad med en Kami som prasslar bland löven
  • Måla naglarna
  • Vila med huvudet i Sofias knä

Lite lättare att vakna idag

Mitt instagramflöde är fullt av glada fotbollsbilder; både ÖSK och Spurs vann igår. Det känns som att det var en halv evighet sedan jag senast log och skrattade under en hemmamatch och de första 80 minutrarna var mest bara jävligt frustrerande.

Men vi vann! 2-0 och jublet från publiken ringer fortfarande i öronen. De kämpade på som satan nere på plan och mitt svartvita hjärta är överfyllt av kärlek idag.

Kanske är det lite löjligt, hur resultatet av matchen gör det lite lättare att vakna idag. Oavsett så är det lättare idag och det är jag förbannat tacksam för. Det är en lyx att vakna utan viljan att genast somna om igen.

Ute spöregnar det. Älskar ljudet av smattret mot fönstren. Kami kommer inte vilja gå en längre sväng om det fortsätter regna såhär även om han inte är lika kinkig som Kiba var. Det var alltid en kamp att få honom att inte söla fram.

Nu ska jag se om det finns något kaffe kvar i termosen och sedan försöka vakna till liv lite mer med Kings of Leon innan det är dags att pallra sig ut.

Fortsatt slut

Vi ska på fotboll idag, Sofia och jag. Fotbollsdejt som jag alltid kallar det när det är vi två som ska på match. Trots att vi ligger näst sist och det gått så förbannat dåligt den här säsongen är jag ändå pepp att gå. Sofia säger att ÖSK kommer vinna idag och jag hoppas att hon har rätt. Det behövs lite positiva fotbollsrelaterade händelser.

Matchen är inte förrän sju ikväll och tur är väl det för jag kommer definitivt behöva sova några timmar om jag ska orka. För första gången sedan Kibas död tog jag en kortare förmiddagspromenad (dock längre än promenaderna blev under Kibas sista tid). Det fanns ingen ork, alls, men Kami verkar lika nöjd för det. Nu har han lagt sig i sin bädd i mitt rum och det dröjer nog inte länge förrän han somnar.
Idag är en sådan dag då det är ansträngande bara att andas och händerna känns uppsvällda. Hjärnan har tagit semester och kroppen är kallsvettig. Förhoppningsvis blir det bättre när jag sovit men oavsett tänker jag inte missa matchen.

Allt tar för mycket energi

Det blev mycket tårar igår kväll. Efter utmattande dammsugning och hjärtskärande fotboll (jo, hjärtskärande är precis rätt ord att använda) och ett tvångsbad så brast det. Och verkade omöjligt att sluta.

”Är det Kiba?” ville Sofia veta efter att hon upptäckt mig och jag antar det. Sorgen efter Kiba men också den där förbannade depressionen jag aldrig hinner ta mig ur innan nästa smäll kommer.

Det suger att jag har så svårt att distrahera mig med läsning. Det är ett under att det gick så bra innan Kibas avlivning. Men nu. Det är svårt. Försöker distrahera mig med feelgood men de två jag läser – Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt och Klubben för lyckliga slut – får mig fan inte att må bra. Klumpen i magen växer bara när jag läser i dem. Och helst av allt vill jag sova efter som precis allt tar så mycket energi. Göra kaffe (varför finns det inget kvar i termosen att värma upp?!), fixa frukost.

Och jag kan ju inte skriva där här inlägget utan att komma in på ÖSK. Just nu önskar jag att jag aldrig fastnat för fotboll. Det är på riktigt smärtsamt att se dem kämpa, slåss för allt de är värda, utan resultat. Det känns hopplöst och jag vet inte om jag vågar hoppas att de kommer lyckas hålla sig kvar i Allsvenskan för det kommer göra så jävla ont om de åker ut. Innan jag fastnade insåg jag inte hur emotionellt det faktiskt är att älska ett lag såhär. Det rör upp så otroligt mycket känslor. På onsdag spelar de hemma igen (och tackolov slipper jag se förbannade Oscar Jansson, vars existens numera tycks ta fram det allra sämsta hos mig, på plan) och jag ska gå med Sofia. Göra mitt allra bästa för att stötta det där laget jag älskar så mycket och hoppas på det bästa.

Och nu. Nu får jag sova.

Skogspromenad och mys i Karlskoga

Dags för mig att vakna till liv. Klockan är halv tio och ute kvittrar fåglarna för fullt. Solen skiner mellan molnen och det är lugnt och stilla på utsidan, vilket är precis vad jag behöver. Det har varit några intensiva dagar med en mindre krasch igår och nu behöver jag hela mig själv på något sätt.

I fredags cyklade mamma och jag till Karlslund och vandrade runt i flera timmar. Kami var otroligt duktig och pinnade på utan problem. Nu när jag kan ta riktigt promenader igen inser jag hur mycket jag faktiskt saknat det under tiden Kiba var dålig. Det är något både befriande och lugnande med att promenera och ännu mer fantastiskt när det sker i skogen.

Vissa blev skitigare än andra.

I lördags åkte vi till Karlskoga för grillning med Sofias och mina föräldrar. Det är alltid fint när våra familjer träffas och det kändes som att mina föräldrar bröt upp alldeles för tidigt. Men Sofia, jag och Kami stannade kvar längre och mös ute på altanen.

Igår var jag bakis. Socialt bakis. Sov tills klockan närmade sig ett och mådde dåligt resten av dagen. Så som det ofta blir efter en social tillställning.

På något sätt lyckades jag bada och fixade även klart Kibas urna. Den blev så mycket finare med ett lager färg och lite text i svart. Läste lite, målade blomkrukor och försökte planera upp veckan som kommer.

Ikväll ska mamma och jag på match och trots mitt svajiga inre är jag pepp och längtar. Det är alltid fantastiskt att gå på match och se ÖSK spela, även om resultatet långt ifrån alltid blir som jag vill. Men det är bra för mig att komma ut bland människor och att uppleva atmosfären på plats är alltid helt jävla magiskt.

Tills dess ska jag försöka tanka energi. Promenera med Kami, läsa, jobba på boken (#sexan), laga mat. Älska sönder Kings of Leon. Handarbeta.

Det blir fint.