Några välbehövliga timmar i skogen

På något sätt lyckades jag vara kompetent nog att jag fick iväg oss till skogen idag. Med Googles fantastiska hjälp fick jag nys om Skärmarbodabergen som ligger på vägen till Nora och vi valde att åka dit.

Kami, som ville gå en annan, mycket smalare, stig än oss.

Det blev en långsam men jävligt tung promenad på lite över två timmar och det känns lite som ett under att vi inte gick bort oss.

Det är någonting väldigt ångestdämpande med skogen. Lugnet och stillheten och doften av träd och barr. Sofia och Kami åt lite blåbär medan jag försökte känna någon form av närhet till the divine. En närhet till Hecate och naturen och allt det där som fyller mig med mening.

Det är helt klart en av de vackraste och mäktigaste platser jag varit på med alla gigantiska stenblock och små grottor att gömma sig i.

Jag försökte få Sofia att förstå att träd ger de allra bästa kramarna
Duktiga och älskade lilla Kami. Men det är ändå hela tiden smärtsamt tydligt att det är någon som fattas.

Det var fantastiskt. Välbehövligt för mig att komma ut och nu gör hela kroppen sådär ont att det är nästan lite skönt på något sätt. Jag ligger redan i sängen, huvudet har bankat de senaste timmarna, och för en gångs skull känner jag ro och lugn när jag ligger i sängen för att sova. Under den gångna veckan har nätterna bjudit på alldeles för mycket vakentimmar. Jag har haft svårt att komma till ro men förhoppningsvis blir denna natten bättre.

Håglösheten har mig i ett fast grepp

Jag är sjuk. Depression är en sjukdom. Jag vet ju det.

Och ändå.

Igår sov jag nästan hela dagen och idag ännu mer. Klockan är tjugo över elva och jag har lagt mig i sängen. När jag bloggat klart ska jag leta upp en ny romance på Nextory att läsa. Vill ha något som griper tag i mig så jag kan försvinna från mig själv för en stund. En mix mellan Christina Lauren och Colleen Hoover. Det vore perfekt.

– Idag är det exakt sex veckor sedan vi avlivade Kiba. En och en halv månad har passerat utan hans pussar och uppmärksamhetsskall och kramar. Kami har blivit pipig. Ynklig. Lätt hysterisk så fort någon ska lämna honom fastän han aldrig blir lämnad ensam. Varje dag när Sofia kommer hem från jobbet tycks han aldrig vara redo att sluta pussa henne. –

Jag är deprimerad och håglösheten har mig i ett fast grepp. Nu är det helg vilket betyder att Sofia är hemma och med hennes hjälp kanske jag kan lyckas förmå mig själv att inte spendera halva dagen i soffan och andra i sängen. Vi ska på fotboll imorgon, något jag inte känner alls för, men jag vet att det är oerhört viktigt att jag ändå ser till att göra saker när jag mår såhär. Inte för mycket, inte så jag kraschar, men aktivitet är så jävla viktigt. Viktigt och svårt. Och jag behöver ta mig in i min egen hjärna och försöka ändra på de här automatiska tankarna som är så förbannat negativa. Just nu förstår jag bara inte hur det ska gå till.

Eftersom det är viktigt att ha saker att se fram emot ska jag nu försöka tvinga fram en lista med saker som skulle göra mig gott.

  • Vandra i skogen
  • Hitta en ny favoritförfattare
  • Bli värmd av Sofia på läktaren när vi ser på fotboll tillsammans
  • Ge mig an en oläst bok av Jojo Moyes
  • Börja äta hälsosamt igen
  • Beställa tunga bokpaket från Adlibris
  • Nytvättat hår (akten i sig är energikrävande som satan, men känslan när håret är rent är fantastisk)
  • Mysig höstpromenad med en Kami som prasslar bland löven
  • Måla naglarna
  • Vila med huvudet i Sofias knä

Allt tar för mycket energi

Det blev mycket tårar igår kväll. Efter utmattande dammsugning och hjärtskärande fotboll (jo, hjärtskärande är precis rätt ord att använda) och ett tvångsbad så brast det. Och verkade omöjligt att sluta.

”Är det Kiba?” ville Sofia veta efter att hon upptäckt mig och jag antar det. Sorgen efter Kiba men också den där förbannade depressionen jag aldrig hinner ta mig ur innan nästa smäll kommer.

Det suger att jag har så svårt att distrahera mig med läsning. Det är ett under att det gick så bra innan Kibas avlivning. Men nu. Det är svårt. Försöker distrahera mig med feelgood men de två jag läser – Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt och Klubben för lyckliga slut – får mig fan inte att må bra. Klumpen i magen växer bara när jag läser i dem. Och helst av allt vill jag sova efter som precis allt tar så mycket energi. Göra kaffe (varför finns det inget kvar i termosen att värma upp?!), fixa frukost.

Och jag kan ju inte skriva där här inlägget utan att komma in på ÖSK. Just nu önskar jag att jag aldrig fastnat för fotboll. Det är på riktigt smärtsamt att se dem kämpa, slåss för allt de är värda, utan resultat. Det känns hopplöst och jag vet inte om jag vågar hoppas att de kommer lyckas hålla sig kvar i Allsvenskan för det kommer göra så jävla ont om de åker ut. Innan jag fastnade insåg jag inte hur emotionellt det faktiskt är att älska ett lag såhär. Det rör upp så otroligt mycket känslor. På onsdag spelar de hemma igen (och tackolov slipper jag se förbannade Oscar Jansson, vars existens numera tycks ta fram det allra sämsta hos mig, på plan) och jag ska gå med Sofia. Göra mitt allra bästa för att stötta det där laget jag älskar så mycket och hoppas på det bästa.

Och nu. Nu får jag sova.

Mardrömmar som avlöser varandra

Vilken helvetisk jävla natt! Först drömde jag att Sofia och jag skulle göra slut (och hon ville att vi skulle bo kvar här) och efter att ha vaknat och somnat om igen drömde jag att vi skulle avliva Kami. Fy fan.

Klockan är snart halv två och jag har nyss vaknat. Planerar att snart börja röra på mig. Fixa kaffe och ta på mig varma sockor och sedan fortsätta fixa i mitt craft room. Ju fortare det blir klart, desto bättre för mitt psyke. Och resten av lägenheten. Vi har inte dammsugit sedan innan Kiba avlivades. Herregud. Så det behöver fixas. Och bädda rent sängen, städa badrummen. Plocka undan småsaker som ligger och dräller lite överallt. Röja upp i röran med andra ord.

Och såklart lyssna massa på Kings of Leon. Det får inte glömmas.

Skogspromenad och mys i Karlskoga

Dags för mig att vakna till liv. Klockan är halv tio och ute kvittrar fåglarna för fullt. Solen skiner mellan molnen och det är lugnt och stilla på utsidan, vilket är precis vad jag behöver. Det har varit några intensiva dagar med en mindre krasch igår och nu behöver jag hela mig själv på något sätt.

I fredags cyklade mamma och jag till Karlslund och vandrade runt i flera timmar. Kami var otroligt duktig och pinnade på utan problem. Nu när jag kan ta riktigt promenader igen inser jag hur mycket jag faktiskt saknat det under tiden Kiba var dålig. Det är något både befriande och lugnande med att promenera och ännu mer fantastiskt när det sker i skogen.

Vissa blev skitigare än andra.

I lördags åkte vi till Karlskoga för grillning med Sofias och mina föräldrar. Det är alltid fint när våra familjer träffas och det kändes som att mina föräldrar bröt upp alldeles för tidigt. Men Sofia, jag och Kami stannade kvar längre och mös ute på altanen.

Igår var jag bakis. Socialt bakis. Sov tills klockan närmade sig ett och mådde dåligt resten av dagen. Så som det ofta blir efter en social tillställning.

På något sätt lyckades jag bada och fixade även klart Kibas urna. Den blev så mycket finare med ett lager färg och lite text i svart. Läste lite, målade blomkrukor och försökte planera upp veckan som kommer.

Ikväll ska mamma och jag på match och trots mitt svajiga inre är jag pepp och längtar. Det är alltid fantastiskt att gå på match och se ÖSK spela, även om resultatet långt ifrån alltid blir som jag vill. Men det är bra för mig att komma ut bland människor och att uppleva atmosfären på plats är alltid helt jävla magiskt.

Tills dess ska jag försöka tanka energi. Promenera med Kami, läsa, jobba på boken (#sexan), laga mat. Älska sönder Kings of Leon. Handarbeta.

Det blir fint.