Ännu en jul

Jul.

Ännu ett år. Ännu en jul med ett överflöd av perfekta julmysbilder på sociala medier. Leende barn. Julklappar i drivor. Mat i överflöd. Allting rött och glittrigt och perfekt. För att inte glömma alla fantastiska helyllebilder av människor, och djur, som spenderade uppesittarkvällen tillsammans framför Bingo Lotto.

Är jag överdrivet cynisk nu? Är det inte okej för människor att, för bara några dagar, låtsas att allt är sådär Bullerbyvackert som de flesta av oss önskar?

Jag är bara trött på den här känslan av missanpassning som så ofta drabbar mig då och då, i samband med sociala tillställningar, och igår var knappast ett undantag. Inte mycket blev som jag önskat och jag vet att det är så väldigt många med mig, både barn som vuxna, som känner samma förbannade känsla av att vara så fel. Och det suger.

För mig blev det för mycket efter en kort stund hos farmor och farfar. Teven sattes på samtidigt som samtal pågick och så åkte alkoholen fram. Förvånat insåg jag att små små tårar rullade nedför kinderna. En lugn gråt som ändå tycktes omöjlig att stoppa. Omöjlig att dölja.

Jag ville stanna kvar, stå ut. Främst för farmors skull, men också de andra, men det finns något väldigt fint efter alla dessa år av att vara jag och det är att min familj känner mig. De känner mig och accepterar mig så som jag är och tack vare det hamnade jag i farfars sovrum, där jag började läsa en av böckerna jag fått i julklapp. Med två Atarax i kroppen gick det ändå rätt snabbt att få ned pulsen och känna något som nästan liknade ro. Och jag låg där länge. Gick ut till de andra ibland, men återvände också till sängen och boken.

Min drömjul vore att hyra en stuga i skogen, bara jag och en eller ett par personer till, med alkoholfritt vin, massa choklad och böcker. Inte tvingas in i ett firande som inte alls fungerar med den jag är. Jag undrar varför jag fortsätter utsätta mig själv såhär. Varför jag fortsätter göra saker för att glädja andra när det tar så extremt på min själ och mitt psyke. Ja, jag hatar att göra andra besvikna. Hatar det intensivt. Men när ska jag börja lyssna på mig själv? När ska jag tillåta mig själv att leva mitt liv på mitt sätt, utefter mina förutsättningar?

Ett eget hem vore fint

Jag har tre visningar på fredag. Tre. Vilken jävla tur att mina föräldrar kom hem från Spanien idag för utan dem skulle jag inte kunna gå.

Den första visningen är av en tvåa på strax under 60 kvadrat med inflytt första mars. De andra två ligger en bit utanför stan, i samma hus, och är ettor. De är små, och huset byggdes förra året, så det är nytt och fräscht. Den ena har en stor uteplats, den andra en balkong. Och båda de har inflytt första januari.

Vilken jag helst vill ha? Tvåan är ju större, och mer central. Men de andra har tidigare inflytt och tro mig när jag säger att jag längtar som fan efter att ha ett eget hem. En egen vrå som bara är min och fylld med mina saker. Mina tavlor. Mina böcker. Mina blommor. Min tystnad.

Ja, shit vad jag längtar! Kanske är jag mest sugen på ettan med uteplats? Jag vet inte, men jag är fan redo att flytta nu.

Jag vet inte

Jag i mitt energitankarmode- med öronproppar och hörselkåpor

Jag har mått så bra den här helgen. Bara jag och Kami. Pussel, poddar, Ghost och Real Housewives of Salt Lake City. Tystnad när jag velat ha det, hög musik andra gånger. Bara massa timmar då jag inte känt någon som helst press att vara någon annan än mig själv, då jag inte behövt läsa av andras energier och inte heller behövt vara… Jag vet inte.

Jag försöker förstå, varför jag just nu kämpar mot tårarna och har svårt att andas. Är det omställningen? Eller kan det vara så att jag, i och med att jag nu bor med mina föräldrar igen, slungas bakåt i tiden? Är det min kropp som tror att jag är 19 och ett allmänt kaotiskt vrak till människa?

Herregud jag vet inte. Men vad jag vet är att jag hatar att bli sådan här. Det sista jag vill är att mamma och pappa ska tro att de gör något fel eller att jag inte vill ha dem här, för det vill jag. Längtade till och med efter att de skulle komma hem tidigare idag.

Jag tror att det är deras energier. Att mitt psyke har svårt att ställa om från att bara ha mina egna energier att ta hänsyn till till att även ha deras. För jag är ju hypersensitiv. Känner av energier och stämningar och suger i mig av dem som om jag vore en svamp. Och det tar på krafterna. Såklart.

Det här är ett sådant blogginlägg jag inte vill publicera, för det känns så spretigt och som att jag inte når någon som helst klarhet. Men måste jag det? Kanske är det okej att bara vara, och skriva, precis så som det är? Jag tror det.

En jävligt lycklig eremit

Jag är fullkomligt jävla överlycklig just nu. Sådär glad så det känns som att kroppen är flera ton lättare att bära och som att munnen vill vissla.

Det är ingenting som hänt (även om jag och Sofia träffades och umgicks i några timmar igår ❤️) annat än att jag är ensam och kommer vara det tills någon gång på söndag. Igår åkte mina föräldrar till Säfsen och det här är egentligen första gången på drygt fem veckor som jag är ensam mer än ett par timmar hit och dit. Och jag har uppenbarligen saknat det mer än jag insett.

Timmar, ja dagar, av tystnad då jag inte behöver visa någon som helst hänsyn till någon annan. Jag kan göra vad jag vill, när jag vill. Läsa i timmar eller kolla på Real Housewives of Salt Lake City. Lyssna på Ghost på hög volym, dansa, sjunga. Eller bara sova. Kanske kika litegrann på Idol eller strunta i det totalt och istället pussla och lyssna på poddar.

Alltså, det här ger mig så mycket energi 😁 Introverta Mana ska äntligen få en chans att vila upp sig!

Jag är nog tråkig som fan i andras ögon, men det är skitsamma. Jag älskar ensamhet. Älskar att bara ha mig själv (och Kami) att tänka på. Jag vet att jag har en tendens att isolera mig och att både mina föräldrar och Sofia oroar sig för hur det kommer bli när jag bor ensam. Och de har visst fog för sin oro. Jag skulle nog lätt kunna försvinna in i en självvald isolering som inte skulle vara bra för mig, men jag är också en av de personer som har ett väldigt stort behov av ensamhet, för det är mitt enda sätt att tanka energi.

Och den här helgen tänker jag bara njuta ❤️

Så skör att jag vill skrika

Vissa dagar önskar jag att jag kunde stoppa in mig själv i bomull eller vad som helst egentligen, bara det skyddade mig från allt det som gör ont. Vad som gör ont idag? Allt, ville jag svara spontant, men riktigt så illa är det ju inte. Nej, inte allt, men mycket. Det har varit en sådan där dag då det känns som att huden ska brista och gå sönder vid minsta lilla vidrörning.

Istället för bomull skulle jag kunna tänka mig sockervadd. Flera lager som skydd mot omvärlden och så några lafer för mig att äta. Det är lite det jag behöver just nu tror jag. Tröstäta och dra mig undan från omvärlden. Isolera mig.

Men herregud, vad fan är det jag skriver?! Ibland faller jag så lätt tillbaka i gamla tankebanor. Isolering är sällan bra för mig. Och att tröstäta… ofta leder det till hetsätning, något som i sin tur bara leder till mer ångest.

Så vad är det jag behöver?

Jag vet inte.

Den här resan till Lysekil blev inte alls vad jag planerat och tänkt och trott. Mycket sömn, mycket tårar, många Atarax. Väldigt många timmar i sängen. Imorgon åker vi hem och jag kommer på mig själv med att längta. Ja, jag vill hem, problemet är bara att platsen jag skulle kalla hem, den finns ju inte. Inte längre. Inte än. Så ja, jag längtar till framtiden. Jag vill så gärna få tag i en lägenhet och lämna mina föräldrars soffa. Ha mitt alldeles egna hem där jag kan lyssna på Kings of Leon hur högt jag vill, gråta när jag vill, njuta av fullkomlig tystnad när jag vill. En plats där jag kan måla och pussla och läsa och skriva och leva. En plats där jag kan gömma mig från omvärlden när jag är så skör att jag knappt står ut med mig själv.

Nej, fy satan vad jag är sårbar. Och ledsen. Jag känner mig liten och förvirrad och frustrerad. Trött. Men det ska ändå bli skönt, att komma ”hem.” Till rutiner och en vettig dusch. Och att få tvätta bort den här äckliga stuglukten från min kropp.