Sorg och depression i en härlig mix

Förra måndagen sprack det. Efter att ha försökt att trycka undan sorgen efter Kiba under flera veckor, och efter en extra utmanande dag då jag bland annat varit till vårdcentralen för blodprov, gick jag på kvällen sönder.

Sofia och jag satt i soffan och såg på teve när jag plötsligt började gråta, hysteriskt. Sofia förstod nog inte alls vad som pågick och det tog ett par timmar innan paniken försvann ur kroppen och jag med hjälp av en säng, Sofias närhet och Kings of Leon på låg volym lyckades komma ned på jorden igen, men tro mig, det var skrämmande det som skedde. Vi är inte vana längre, varken jag eller Sofia och hon visste inte vad hon skulle göra och jag, jag hade för första gången på väldigt många år tankar om att åka till akutpsyk.

Så. Var är jag nu?

Jag ligger utslagen i soffan efter en utmattande promenad på 20, 25 minuter med Kami. För en vecka sedan hade jag mitt årliga läkarmöte på Karla och efter det mötet har jag haft lättare att acceptera hur jag mår. Läkaren skrev ut Atarax åt mig, samma lugnande jag testade för många år sedan precis innan jag började med benso, att ta när det är som värst. Jag tog upp tanken på att höja dosen antidepressiva till den högsta men han ville att vi skulle testa det här istället och efter att en vecka passerat kan jag inte annat än hålla med om att det var rätt beslut. Vid två tillfällen har jag tagit en tablett när jag känt början på den paniska skräcken och med hjälp av dem, placebo och färdigheter har det hållit paniken stången. De gånger jag känt sorgen komma knackandes har jag accepterat det och låtit tårar och sorg flöda, precis så som jag hela tiden vetat att jag borde göra. Jag har lite svårt att acceptera mer tabletter efter mina år i DBT då jag slutade med de flesta, men Ataraxen, precis som Seroquelen jag började med för flera år sedan, är en krycka som gör det lite lättare att leva och jag förtjänar fan det. Allt måste inte vara en kamp.

Värst är förmiddagarna. När jag vaknar och måste ut. Hade planer på att skriva brev när jag kom in efter promenaden med Kami men istället tog jag en Atarax och ligger nu här och andas långsamt och rider ut vågen av ångest. Det blev för mycket där ute och började kännas som att jag inte kunde andas ordentligt.

Kommer förmodligen somna snart och det är okej. Sofia slutar tidigt idag och mitt enda måste nu när förmiddagspromenaden är avklarad är att göra middag. Det kommer ske med Sofias hjälp, finns inte en chans att jag klarar det själv så som jag mår idag, och resten av tiden ska jag göra mitt bästa för att bara låta mig själv finnas.

Ifrågasättande

Vissa tillfällen är jag så skör att det känns som att minsta vindpust kan få omkull mig. Det är inte så illa som det en gång i tiden var, då rakblad, piller och alkohol var vad jag drog mig till för tröst/ork/överlevnad, men likafullt är det jobbigt.

Det är som att jag ständigt ifrågasätter mitt eget värde och jag får för mig att andra, när de ser på mig, ser en misslyckad människa. I samhällets ögon är jag ju på många sätt misslyckad. Jag kan inte jobba, klarade inte av att ta mig igenom gymnasiet och kommer aldrig skaffa barn. Att säga till mig att det inte alls är så, att jag inte är misslyckad, det hjälper inte för just nu är jag inne i en period då det känns som att jag var och varannan minut blir påmind om hur fel jag är.

Jag borde sova just nu. Klockan närmar sig midnatt och jag är mer eller mindre klarvaken. Har försökt koppla av med läsning men att läsa i Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt får mig knappast att må bättre. Eleanor är på många sätt lika missanpassad i västvärldens samhälle som jag är och vad jag behöver just nu är inte utanförskap, ensamhet och sorg. Jag behöver värme och kärlek och livsöden som inte får min insida att brisera. Klubben för lyckliga slut är väl inte direkt tragisk på samma sätt som förstnämnda bok men det är ändå en bok om olyckliga människor och just nu har jag svårt för att ta mig igenom den.

Jag vet inte vad jag försöker komma fram till. Det är lite problemet med att blogga. Det känns som att varje text måste ha någon form av mening. En slutsats. Skriver jag dagbok är det bara att låta orden flöda utan eftertanke, men dagboken ligger där nere och min kropp är för trött för att gå ned. Kroppen är trött men huvudet klarvaken. Jag försöker styra om mina tankar, få in dem på mindre självhatande vägar, men just för tillfället verkar jag inte vara förmögen att ta hand om mig själv.

Jag får ge det ett nytt försök imorgon. Jag lovar mig själv att göra mitt yttersta för att ta hand om mig själv. Äta frukost, promenera, handarbeta och läsa. Andas och vara i nuet. Måla naglarna i någon bra färg och dricka vatten.

Utmattad av overklighet

Jag är ett kaos av upp och ned. På flera sätt känns det lite som att gå tillbaka i tiden, till den jag var innan och under DBT. Det här kaotiska upp och ned:andet är inte längre något jag är van vid.

Vissa stunder känns det outhärdligt. Tårarna rinner och jag gråter utan att helt förstå varför. Jag har ju hela tiden vetat att hundarna med största sannolikhet skulle dö innan mig och ändå är det så svårt att hantera förlusten av min Kibaklump.

Overklighetskänslorna gör mig utmattad. Jag går så kroppen gör ont, skrattar och ler åt Kami och njuter av kroppens rörelser. Sover och vilar. Dricker kaffe och är oftast för trött för att orka äta. Kan knappt läsa och undviker att tänka efter.

De senaste dagarna har fokus legat på att fixa till mitt craft room.

Det blir bra. Mer än bra faktiskt och ändå får jag så grava overklighetskänslor av förändringen att det känns kvävande. Allting känns så nytt. Så annorlunda. Min vardag har förändrats nu när det bara är Kami och jag om dagarna och vissa stunder kan jag inte sluta dansa och sjunga. Andra känns det outhärdligt.

Jag kan det här. Vet vad jag ska göra. Ändå är det svårt och jobbigt att stå ut. Idag är det tre veckor sedan han slutade andas. Tre dimmiga och jobbiga och konstiga och annorlunda veckor. Jag vill bara ha vardag igen. En känsla av normalitet. Jag vill finna ro i mig själv igen.

Mitt fokus den här helgen blir att bli klar med mitt craft room och att städa resten av lägenheten med Sofia. Ett städat hem gör det lättare för mig att andas. Jag ska fortsätta dansa till Kings of Leon och fälla tårar när det känns tungt. Skriva dagbok och sluta fly från smärtan. Att fly leder bara till ökad ångest.

Du fattas mig, Kiba

Fy fan.

Mitt hjärta är totalt krossat. Så fort påsen med Kibas aska sträcktes mot oss brast det. Tårarna började spruta och i någon panisk stress klamrade jag mig fast vid Sofia samtidigt som jag skyndade mig förbi de andra människorna för att ta mig ut till bilen.

Redan när bilen svängde in på sista vägen till veterinärmottagningen kände jag hur det blev svårare att andas.

Det tog timmar för mig att somna igår. Vid två gav jag upp, lämnade sängen och gick ned till vardagsrummet där jag tillslut somnade på soffan bara för att vakna och somna upprepade gånger innan det tillslut var dags att gå upp.

Helvete. Jag är så slut. De två senaste veckorna har jag gått bort min ångest och sorg och hela kroppen värker. Stapplade mig igenom första promenaden med Kami och har sedan dess legat i soffan. Sovit och vaknat, för trött för att orka göra något. Råkade titta på urnan med Kibas aska och verkar inte kunna sluta gråta nu. Att inte kunna göra något, att inte orka, gör smärtan så mycket starkare. Jag vill gå ut. Promenera med Kami. Andas. Lyssna på podd och virka på Hennings filt. Städa den här förbannade misären till lägenhet.

Men jag orkar ju fan knappt sitta upp.

Just nu vill jag tapetsera alla väggar med bilder på honom.

Jag kan inte fortsätta fly

Det känns som att jag försöker fly från ångesten. För väldigt många år sedan, innan Sofia och jag träffades, brukade mitt ex köra runt mig i sin bil när jag hade ångest och nu förstår jag varför. Av någon anledning mildras obehaget när vi tar oss fram längs vägarna.

Igår åkte vi en omväg till Karlskoga när Sofia slutat jobbet. Fönstren neddragna och Kings of Leon på hög volym.

Vi fikade i solen och Kami skällde på fotbollsspelande barn. Jag hade svårt att vara still och vi lämnade Kami med Sofias föräldrar och drog en sväng till Rusta. Köpte filtar, tallrikar och lite garn.

Det började skymma när vi åkte hemåt igen, även denna gång en omväg bortåt Degerfors och runt Möckeln.

Idag fick jag med Sofia på en längre morgonpromenad och sedan fixade jag frukost och försökte vila innan jag skulle iväg och fira Vincent.

Lyckades virka en stund innan ångesten fick mig att fly igen

Hann inte vara hemma lång stund innan ångesten fick mig att vilja fly igen. Denna gång drog vi till Hovsta. Vi parkerade bilen i centrum och promenerade sedan runt på platser jag drömmer att jag besöker flera gånger i veckan. Det var både fint och konstigt att vara tillbaka efter 24 år. Allt som brukade kännas så stort och vägen till skolan som tycktes evighetslång.

Efter Hovsta åt vi mat och åkte en sväng igen. Köpte popcorn och dricka.

Imorgon ska jag tvinga mig själv att vara hemma och stanna kvar i känslorna. Det funkar inte att fly och jag mår inte bättre av det. Och jag ska strukturerar upp den kommande veckan.