Tålamod har aldrig varit min grej

Det känns som att jag står och trampar vatten. Jag kämpar, som fan, men tycks inte röra mig en millimeter. Jag vet att det krävs tålamod när det kommer till depressioner men varje gång jag får en hoppfull fråga om hur jag mår eller om det är lite lite bättre idag känns det som att jag inte kämpar tillräckligt, för då borde jag väl börja må bättre nu?

Men det funkar inte så. Depressioner funkar inte så. Det tar tid och kamp och många gånger ser det nog ut som, från utsidan, att man inte kämpar.

Aha, ligger du och sover nu igen?

Varför börjar du inte bara äta hälsosamt så du får mer energi?

Varför är du så jävla negativ?

Osv. Osv. Faktum är att det mesta tycks ta mer energi än vad jag har och framför allt är energinivån så pass låg att jag verkligen måste hushålla med den. Göra frukost? Visst, jag är hungrig, men viktigast är att Kami kommer ut och efter det är jag så slut att jag behöver sova.

Fixa kaffe? Efter jag sovit, om jag skippar frukost.

I söndags gjorde jag om veckouppslaget i min bullet journal. Eftersom det bara har negativ inverkan på mig att skriva upp dagliga to do-listor som jag ändå inte har kraften att fullfölja har jag nu fixat så att jag varje dag håller koll på det allra viktigaste. Hur mycket vatten jag dricker. Hur jag sköter maten, om jag tar mina dagliga droppar D-vitamin, hur länge jag promenerar (med ett minimum på 20 minuter per dag) vilken positiv aktivitet jag valt från listan med positiva aktiviteter, vad jag gjort för att öka kompetensen och, kanske viktigast av allt; daglig validering av mig själv.

Hittills har det funkat väldigt bra. Visst, det suger att inte använda to do-listor som jag vanligtvis älskar men ännu en viktigt DBT-färdighet är att göra det som funkar och det är precis vad jag gör just nu.

Att bygga kompetens

När jag gick i DBT var en av de saker jag fick inpräntat i mig att bygga kompetens och jag fattar verkligen varför det är viktigt, speciellt när jag mår så pass dåligt som jag gör just nu. När det mesta, och framför allt jag, känns menlöst kan det vara något väldigt befriande med att göra något som får mig att känna mig kompetent. Alltså är det något jag ska sikta in mig på att göra varje dag.

Problemet är bara att försöka komma på vad som får mig att känna mig kompetent och att sedan lyckas förmå mig själv att göra det. Har sovit massor idag igen. Strax efter att jag vaknat och tagit morgonmedicinen somnade jag om igen. Det fanns inte en chans att jag skulle lyckas hålla mig vaken.

När jag vaknade nästa gång varade det tillräckligt länge för mig att ta beslutet att skippa fotbollen. Jag är iklädd samma kläder som jag hade på mig igår och håret är otvättat och bara projektet med att tvätta håret kommer ta väldigt mycket energi, och att efter det ta sig iväg på fotboll…

Jag somnade om ännu en gång och nu är det paus i Sveriges match mot Kosovo och jag ska, när matchen är slut, tvinga ned mig själv i ett bad. Jag behöver inte tvätta håret. Behöver inte duscha av mig efter badet utan bara bada och tvätta mig. Försöka läsa en stund. Och sedan ta på mig en varm och gosig pyjamas. Det känns som det mest kompetenta jag kan göra just nu. Vad och hur jag ska hantera morgondagen tänker jag inte ägna en tanke förrän just imorgon. Just nu klarar jag inte av att se framåt mer än en timme eller så i taget och att inse det och acceptera det, det är väl ändå ganska kompetent va?

Sorg och depression i en härlig mix

Förra måndagen sprack det. Efter att ha försökt att trycka undan sorgen efter Kiba under flera veckor, och efter en extra utmanande dag då jag bland annat varit till vårdcentralen för blodprov, gick jag på kvällen sönder.

Sofia och jag satt i soffan och såg på teve när jag plötsligt började gråta, hysteriskt. Sofia förstod nog inte alls vad som pågick och det tog ett par timmar innan paniken försvann ur kroppen och jag med hjälp av en säng, Sofias närhet och Kings of Leon på låg volym lyckades komma ned på jorden igen, men tro mig, det var skrämmande det som skedde. Vi är inte vana längre, varken jag eller Sofia och hon visste inte vad hon skulle göra och jag, jag hade för första gången på väldigt många år tankar om att åka till akutpsyk.

Så. Var är jag nu?

Jag ligger utslagen i soffan efter en utmattande promenad på 20, 25 minuter med Kami. För en vecka sedan hade jag mitt årliga läkarmöte på Karla och efter det mötet har jag haft lättare att acceptera hur jag mår. Läkaren skrev ut Atarax åt mig, samma lugnande jag testade för många år sedan precis innan jag började med benso, att ta när det är som värst. Jag tog upp tanken på att höja dosen antidepressiva till den högsta men han ville att vi skulle testa det här istället och efter att en vecka passerat kan jag inte annat än hålla med om att det var rätt beslut. Vid två tillfällen har jag tagit en tablett när jag känt början på den paniska skräcken och med hjälp av dem, placebo och färdigheter har det hållit paniken stången. De gånger jag känt sorgen komma knackandes har jag accepterat det och låtit tårar och sorg flöda, precis så som jag hela tiden vetat att jag borde göra. Jag har lite svårt att acceptera mer tabletter efter mina år i DBT då jag slutade med de flesta, men Ataraxen, precis som Seroquelen jag började med för flera år sedan, är en krycka som gör det lite lättare att leva och jag förtjänar fan det. Allt måste inte vara en kamp.

Värst är förmiddagarna. När jag vaknar och måste ut. Hade planer på att skriva brev när jag kom in efter promenaden med Kami men istället tog jag en Atarax och ligger nu här och andas långsamt och rider ut vågen av ångest. Det blev för mycket där ute och började kännas som att jag inte kunde andas ordentligt.

Kommer förmodligen somna snart och det är okej. Sofia slutar tidigt idag och mitt enda måste nu när förmiddagspromenaden är avklarad är att göra middag. Det kommer ske med Sofias hjälp, finns inte en chans att jag klarar det själv så som jag mår idag, och resten av tiden ska jag göra mitt bästa för att bara låta mig själv finnas.

Utmattad av overklighet

Jag är ett kaos av upp och ned. På flera sätt känns det lite som att gå tillbaka i tiden, till den jag var innan och under DBT. Det här kaotiska upp och ned:andet är inte längre något jag är van vid.

Vissa stunder känns det outhärdligt. Tårarna rinner och jag gråter utan att helt förstå varför. Jag har ju hela tiden vetat att hundarna med största sannolikhet skulle dö innan mig och ändå är det så svårt att hantera förlusten av min Kibaklump.

Overklighetskänslorna gör mig utmattad. Jag går så kroppen gör ont, skrattar och ler åt Kami och njuter av kroppens rörelser. Sover och vilar. Dricker kaffe och är oftast för trött för att orka äta. Kan knappt läsa och undviker att tänka efter.

De senaste dagarna har fokus legat på att fixa till mitt craft room.

Det blir bra. Mer än bra faktiskt och ändå får jag så grava overklighetskänslor av förändringen att det känns kvävande. Allting känns så nytt. Så annorlunda. Min vardag har förändrats nu när det bara är Kami och jag om dagarna och vissa stunder kan jag inte sluta dansa och sjunga. Andra känns det outhärdligt.

Jag kan det här. Vet vad jag ska göra. Ändå är det svårt och jobbigt att stå ut. Idag är det tre veckor sedan han slutade andas. Tre dimmiga och jobbiga och konstiga och annorlunda veckor. Jag vill bara ha vardag igen. En känsla av normalitet. Jag vill finna ro i mig själv igen.

Mitt fokus den här helgen blir att bli klar med mitt craft room och att städa resten av lägenheten med Sofia. Ett städat hem gör det lättare för mig att andas. Jag ska fortsätta dansa till Kings of Leon och fälla tårar när det känns tungt. Skriva dagbok och sluta fly från smärtan. Att fly leder bara till ökad ångest.

Allt är en dimma

Jag försökte blogga igår. Satt i säkert en halvtimme och försökte få ned mina tankar på pränt. Det blev några meningar men tveksamt om det blev det minsta vettigt.

Jag är inte längre van vid att dissociera såhär. Hela gårdagen är en dimma och jag har länge försökt få fram om jag badade igår eller ej, men jag har ingen aning. Det enda från gårdagen som är tydligt är Sveriges match mot Spanien, och tack som fan för det. Det var precis vad jag behövde.

Allting är en dimma, blandat med stunder av extrem ångest. Jag borde ha förstått att jag kommit för lindrigt undan. Att jag dagar efter Kibas död fortfarande var lugn. Idag är det en vecka sedan vi tog honom till Noza och det känns som att det gått en evighet. Jag är bara så jävla tacksam att det här hände efter DBT. Fatta vilket kaos det skulle ha varit innan eller under DBT. Sheisse.

Min koncentration är åt helvete, har knappt lyckats läsa något alls. Det som är positivt är mina förmiddagspromenader med Kami. Idag var vi ute 50 minuter och det är både ångestlindrande och stärkande. När jag kommer ut lyckas jag andas och det är väl ända gången jag inte vill fly.

Och i onsdags spenderade Sofia och jag några timmar med Johan och Henning. Vi överraskade dem när de handlade på Coop och Henning har fullkomligt stulit mitt hjärta. Jag vet sedan tidigare att det är någonting med små barn som gör att min sociala ångest hamnar i skymundan. Kunde helt släppa omvärlden och fokusera på den där trollungen och på att göra honom glad. Jag minns när Vincent var liten och jag förvånade mig själv med att lägga allt fokus på honom när vi var på Ikea. Jag brydde mig inte det minsta om hur jag uppfattades, det enda som spelade roll var den där lilla ungen och det var så befriande.

Och den där lilla ungen fyller nio imorgon. Nio. Hur sjukt är inte det? Alltså är det åtta år sedan jag slutade röka. Och idag är min fjärde dag utan snus. Jag är förbannat bra på att sluta med saker.

Och nu. Nu ska jag försöka läsa.