Jag måste sluta behandla mig själv som skit

Personen på den här bilden är en person som verkligen misshandlat sig själv mentalt de senaste dagarna. Min inre dialog har varit rent ut sagt fruktansvärd och idag känner jag mig som ett skadeskjutet rådjur.

Allt det nya, allt det ovana, gör mig sårbar och minskar väggen mellan verkligheten och det andra, en vägg jag behöver för att stå stadigt på jorden. Jag vet att det är såhär jag funkar. Jag vet det. Och ändå skäller jag sönder mig själv för att jag gör det. Det är fan inte rimligt.

Det är dock inte nattsvart. Mina föräldrar är i Spanien och jag njuter av ensamheten. I helgen var Kami med Sofia och fastän det var otroligt ovant att inte ha honom att tänka på var det ändå skönt. Jag gjorde bara vad jag ville och vad jag kände för och helgen var en av de bästa jag haft på väldigt länge.

Så ni ser. Jag pendlar mellan lycka och ångest. Det känns som att den värsta ångesten börjar lägga sig. Jag är iallafall närvarande nog att inse hur fruktansvärt illa jag betett mig mot mig själv och nu ska jag göra vad jag kan för att ta hand om mig själv och visa mig själv omtanke. Hur jag tänker börja? Med en tupplur. Jag vaknar flera gånger varje natt och äter och har svårt att somna om, så jag är fullkomligt slut. Både kroppen och själen. Dagens plan blir att vila, handarbeta, pussla, läsa, skriva. Bara sådant som jag mår bra av att göra. Det är tamejfan dags att jag slutar slå på en människa som bara försöker finna sin plats i en värld som ofta känns omöjlig att navigera.

Jag vet inte

Jag i mitt energitankarmode- med öronproppar och hörselkåpor

Jag har mått så bra den här helgen. Bara jag och Kami. Pussel, poddar, Ghost och Real Housewives of Salt Lake City. Tystnad när jag velat ha det, hög musik andra gånger. Bara massa timmar då jag inte känt någon som helst press att vara någon annan än mig själv, då jag inte behövt läsa av andras energier och inte heller behövt vara… Jag vet inte.

Jag försöker förstå, varför jag just nu kämpar mot tårarna och har svårt att andas. Är det omställningen? Eller kan det vara så att jag, i och med att jag nu bor med mina föräldrar igen, slungas bakåt i tiden? Är det min kropp som tror att jag är 19 och ett allmänt kaotiskt vrak till människa?

Herregud jag vet inte. Men vad jag vet är att jag hatar att bli sådan här. Det sista jag vill är att mamma och pappa ska tro att de gör något fel eller att jag inte vill ha dem här, för det vill jag. Längtade till och med efter att de skulle komma hem tidigare idag.

Jag tror att det är deras energier. Att mitt psyke har svårt att ställa om från att bara ha mina egna energier att ta hänsyn till till att även ha deras. För jag är ju hypersensitiv. Känner av energier och stämningar och suger i mig av dem som om jag vore en svamp. Och det tar på krafterna. Såklart.

Det här är ett sådant blogginlägg jag inte vill publicera, för det känns så spretigt och som att jag inte når någon som helst klarhet. Men måste jag det? Kanske är det okej att bara vara, och skriva, precis så som det är? Jag tror det.

En jävligt lycklig eremit

Jag är fullkomligt jävla överlycklig just nu. Sådär glad så det känns som att kroppen är flera ton lättare att bära och som att munnen vill vissla.

Det är ingenting som hänt (även om jag och Sofia träffades och umgicks i några timmar igår ❤️) annat än att jag är ensam och kommer vara det tills någon gång på söndag. Igår åkte mina föräldrar till Säfsen och det här är egentligen första gången på drygt fem veckor som jag är ensam mer än ett par timmar hit och dit. Och jag har uppenbarligen saknat det mer än jag insett.

Timmar, ja dagar, av tystnad då jag inte behöver visa någon som helst hänsyn till någon annan. Jag kan göra vad jag vill, när jag vill. Läsa i timmar eller kolla på Real Housewives of Salt Lake City. Lyssna på Ghost på hög volym, dansa, sjunga. Eller bara sova. Kanske kika litegrann på Idol eller strunta i det totalt och istället pussla och lyssna på poddar.

Alltså, det här ger mig så mycket energi 😁 Introverta Mana ska äntligen få en chans att vila upp sig!

Jag är nog tråkig som fan i andras ögon, men det är skitsamma. Jag älskar ensamhet. Älskar att bara ha mig själv (och Kami) att tänka på. Jag vet att jag har en tendens att isolera mig och att både mina föräldrar och Sofia oroar sig för hur det kommer bli när jag bor ensam. Och de har visst fog för sin oro. Jag skulle nog lätt kunna försvinna in i en självvald isolering som inte skulle vara bra för mig, men jag är också en av de personer som har ett väldigt stort behov av ensamhet, för det är mitt enda sätt att tanka energi.

Och den här helgen tänker jag bara njuta ❤️

Så skör att jag vill skrika

Vissa dagar önskar jag att jag kunde stoppa in mig själv i bomull eller vad som helst egentligen, bara det skyddade mig från allt det som gör ont. Vad som gör ont idag? Allt, ville jag svara spontant, men riktigt så illa är det ju inte. Nej, inte allt, men mycket. Det har varit en sådan där dag då det känns som att huden ska brista och gå sönder vid minsta lilla vidrörning.

Istället för bomull skulle jag kunna tänka mig sockervadd. Flera lager som skydd mot omvärlden och så några lafer för mig att äta. Det är lite det jag behöver just nu tror jag. Tröstäta och dra mig undan från omvärlden. Isolera mig.

Men herregud, vad fan är det jag skriver?! Ibland faller jag så lätt tillbaka i gamla tankebanor. Isolering är sällan bra för mig. Och att tröstäta… ofta leder det till hetsätning, något som i sin tur bara leder till mer ångest.

Så vad är det jag behöver?

Jag vet inte.

Den här resan till Lysekil blev inte alls vad jag planerat och tänkt och trott. Mycket sömn, mycket tårar, många Atarax. Väldigt många timmar i sängen. Imorgon åker vi hem och jag kommer på mig själv med att längta. Ja, jag vill hem, problemet är bara att platsen jag skulle kalla hem, den finns ju inte. Inte längre. Inte än. Så ja, jag längtar till framtiden. Jag vill så gärna få tag i en lägenhet och lämna mina föräldrars soffa. Ha mitt alldeles egna hem där jag kan lyssna på Kings of Leon hur högt jag vill, gråta när jag vill, njuta av fullkomlig tystnad när jag vill. En plats där jag kan måla och pussla och läsa och skriva och leva. En plats där jag kan gömma mig från omvärlden när jag är så skör att jag knappt står ut med mig själv.

Nej, fy satan vad jag är sårbar. Och ledsen. Jag känner mig liten och förvirrad och frustrerad. Trött. Men det ska ändå bli skönt, att komma ”hem.” Till rutiner och en vettig dusch. Och att få tvätta bort den här äckliga stuglukten från min kropp.

Det är svårt att visa mig själv medlidande

Det känns som att jag varenda dag är extra sårbar. Idag är inget undantag då gårdagskvällen blev en kväll i helvetet, mer eller mindre.

Jag var extra sårbar hela dagen, av diverse anledningar, och någon gång på kvällen tog jag två Atarax för att få hjälp att hålla mig lugn. Vid nio tog jag två till. Ändå brast det både innan och efter. Timmar av tårar då jag låg i mitt rum och försökte hålla igen för mina föräldrars skull, men tillslut gick det inte.

Att lämna Sofia är nog det absolut vidrigaste jag varit med honom. Att vara den som krossat henne så totalt, när allt jag egentligen vill är att ge henne kärlek och livslust, det är fruktansvärt. Och under de veckor då jag bott hos mina föräldrar har jag inte haft många tillfällen att gråta, för kom igen, finns det någon som föredrar att gråta när andra finns i närheten?

Jag behövde det här. Släppa ut sorgen. Mina känslor är ett enda kaos och stundtals är det som att jag lever i en alternativ verklighet, där min hjärna skapar egna sanningar. Jag mår så konstigt och har mycket ångest samtidigt som jag har svårt att visa mig själv medlidande eftersom det är jag som på sätt och vis skapat den här situationen.

Och jag är så trött. Så trött att jag sover bort en stor del av tiden här i Lysekil, vilket jag hatar, men jag försöker lyssna på mig själv. Och min kropp. Ta hand om mina sårbarheter för att på bästa vis kunna ta hand om mina känslor. Fan, jag glömde till och med att äta igår kväll. Det var inte förrän jag vaknade vrålhungrig inatt som jag insåg att jag glömt det. Trodde aldrig att en sådan sak kunde hända mig.

Planen idag är att bara vila och försöka ta hand om mig själv. Sova, läsa, pussla. Och hoppas på att en av lägenheterna jag sökt ska bli min.