Det är en konstig tid. En konstig period av mitt liv. Jag är 37 år och bor på mina föräldrars soffa. Varför? För snart två veckor sedan gjorde jag slut med Sofia, ett beslut som nog är det absolut svåraste jag tagit.
Jag tänker inte gå in på detaljer, det är ingenting för bloggen.
Så. Jag bor i en soffa, i ett litet vardagsrum hos två pensionärer, för även pappa är pensionär nu. Jag som behöver tystnad och ensamhet för att få hjärnan att fungera 😉 Men jag är såklart tacksam att jag får bo här och jag tar tillvara på det som är positivt med situationen, som att jag numera äter hälsosamt (och aldrig på natten! YAY!) och mer och mer får till rutiner, något jag länge verkat oförmögen att upprätthålla men som är väldigt bra för mitt psyke. Att jag ens är vaken vid åtta en morgon är ju något av ett under.
Men det är klart som fan att det är svårt. Mina känslor tycks ha fått fnatt och blivit mer extrema, mer bergochdalbaniga. Jag gråter och skrattar om vartannat och min borderlinekänslighet är mer sårbar just nu, men det är ju knappast konstigt. Tvärtom. Jag går igenom något som är otroligt tungt och svårt, att såra Sofia så grovt är nog det absolut värsta jag någonsin varit med om.
ostadigt. 