Andas, stå ut och acceptera

Jag håller på och steker ett helvetiskt antal bananpannkakor (som ju borde kallas plättar med tanke på hur små de är). Bananerna här hemma var på god väg att förvandlas till en oätlig sörja och för en gångs skull klarade jag av att göra någonting vettigt av det – därmed dessa miljoner bananpannkakor.

Det har varit en underlig helg. Idag mår jag bra. Väldigt bra. Nästan på strålande humör, vilket är extra skönt efter ångesten som drabbade mig i fredags eftermiddag och som låg som ett stabilt och kvävande täcke över mig tills jag somnade igår. Jag var på väg att få en panikattack i fredags. Det kom från ingenstans, tyckte jag, just när jag kommit ut för att möta Sofia efter jobbet. Men vet ni vad? Det här är helt fantastiskt – jag insåg nästan omedelbart vad det var som hände och klarade av att hantera situationen på ett väldigt väldigt bra och kompetent sätt.

I ungefär 18 månader var jag fast i en depression och hösten förra året är den jobbigaste och svårare perioden av mitt liv sedan innan och under DBT. Idag när jag ser tillbaka till det är jag nästan paff att jag faktiskt överlevde. Och tydligen är det vissa saker som min kropp och hjärna förknippar med den där hösten – Idols fredagsfinaler. Låter lite sjukt kanske? Men så är det (egentligen tycker jag inte att det är konstigt alls men jag orkar inte gå in på detaljer). Förutom Idol är det även annat som hör dit, till exempel Lysekil. Resan som slutade med så mycket ångest. Jag ska dit i höst igen, denna gång med mamma och pappa. Mamma undrade om vi skulle ställa in, med tanke på ångesten, men det vore att låta skiten vinna. Lysekil har varit mitt paradis på jorden sedan jag var tonåring och jag vägrar låta det ändras.

Så även om jag sakta sakta tar små steg bort från depressionen är världen full av triggers och jag kommer vara beredd. Beredd att hantera det genom att stå ut, andas och acceptera. Och min utmattning förresten. Jag hade mitt årliga läkarbesök på Karla i torsdags och doktorn förklarade för mig att det är en konsekvens av depressionen. Min kropp är helt enkelt slutkörd efter all ångest och av att vara fast i en depression under så lång tid och det finns inget annat att göra än att fortsätta precis som nu.

Sakta.

Och andas, stå ut och acceptera.

Man lär sig och tacka fan för det

Jag var ute och gick med Kami när jag plötsligt märkte att jag var på väg att få en panikattack. Jag säger plötsligt, för på många sätt är det ju så det sker, samtidigt som någonting undermedvetet byggts upp. Ofta är det svårt att förstå vad fan det är som händer, vad det är som ligger till grund för attacken, men idag var det inga problem alls att förstå. Det handlade om min rädsla för vad som kommer hända när Kami dör.

Inget konstigt i sig. Det är lite mer än ett år sedan vi tog farväl av Kiba och Kami är femton år och fyra månader. Redan när han och Kiba var fem började jag få ångest över hur gamla de blivit och nu är lillgubben över femton. Just imorse sov han extra djupt. Han vaknade en gång och verkade nästan ha panik innan han insåg var han var någonstans och han som brukar bli rastlös innan mat bara sov vidare tills jag väckte honom.

Så kom jag ut. Och alla tankar kommer på samma gång. Ungefär såhär: Kami är gammal, han kan dö när som helst. -> Hundar är dyra, vi kommer aldrig lyckas spara ihop pengar till en valp. -> Och om vi skulle lyckas, hur ska jag klara av tiden där emellan? -> Jag måste ta mig ur varje dag vilket kommer bli skitsvårt. -> Gör jag inte det ökar nojjan, fort. -> Sedan får jag problem med verkligheten.

Allt i ett rasande tempo. Hundratals tankar under ett fåtal sekunder.

Jag sade till mig själv att andas. Tänkte, oh no, jag är på väg att få en attack samtidigt som jag sade till mig själv att absolut inte fösa undan några tankar. Det om något ökar chansen till panikattack.

Det blev en ganska lång promenad, mentalt.

Tog mig ändå in och fixade frukost, samtidigt som jag efter en massa dividerande fram och tillbaka med mig själv beslöt mig för att ta två Atarax.

Började äta och kände attacken fortsätta sätta sina klor i mig och tog därför fram Sudoku-appen och löste en svår Sudoku innan jag tillät mig att äta klart. Och så hamnade jag här.

Frukosten är uppäten. Börjar känna mig lite dimmigt trög i skallen, vilken kan bero både på medicinen och krigandet mot ångesten. Det värsta har ändå lagt sig nu. Andetagen kommer lättare och min grund är inte gjort av panik. Vilket är väldigt kompetent av mig. Som fan. Blir nästan lite gråtig för att jag känner mig stolt som lyckades lösa situationen så bra, men det är ju vad som sker efter ett år som detta, man lär sig. Och tackolov för det.