En välbehövlig paus från varda ge n

Alltså, vilken dag det varit! Sofia och jag har för ovanlighetens skull haft en heldag helt själva, utan Kami. Vi drog till Kolmården, lämnade av Kami hos mina föräldrar strax efter åtta, och såklart kunde jag inte somna inatt. Det är lite upp och ned med min sömn sedan ökningen av Venlafaxinet och inatt var klockan efter tre eller fyra när jag äntligen somnade, men jag hann vakna några gånger innan det var dags att gå upp vid sju.

Men det gick bra, mitt dåliga morgonhumör till trots. Vi käkade toast från donken i bilen och jag peppade mig själv inför dagens pärs med Kings of Leon.

Jag skulle ljuga om jag sade att allt gick galant. Jag var nervös inför vad som väntade hela bilresan dit och när vi parkerat och följde den tjocka strömmen av människor till Kolmårdens ingång blev jag överöst av intryck och kämpade hela tiden med tanken om att jag inte hörde hemma där. Att det bara var lönlöst för mig att försöka leka vanlig människa.

Men en chillande apa på ett tak fick mig ändå att le och sedan ställde vi oss i en gigantisk kö för att åka en rundtur i linbana. Och där. Satan. Först var det överväldigande jobbigt. Människor framför mig, bakom mig, bredvid mig. Men så, på något sätt, slutade jag vilja fly och där och då vände det. Jag kunde äntligen börja njuta.

Vi fick dela gondol med en annan familj, en situation som ”borde” varit jobbigare än det var, men jag hade sådant fokus på att inte flippa ur på grund av min höjdrädsla 😉 Vilket även det blev ganska lätt tillslut. Att sitta med andra människor var nästan roande på något sätt och deras lille bebis var typ det sötaste jag sett på länge så det blev en fin rundtur.

Höjdpunkten var väl att se girafferna.

Efter gondolen ville Sofia åka bergochdalbana och jag passade på att läsa under tiden. Två gånger var hon galen nog att ge sig upp i det där helvetet av trä innan vi åt churros, pussades lite och sedan började vandra runt och titta på djuren.

Tigrarna var fina och underhållande.

Och de där vildhundarna hade jag svårt att slita mig ifrån.

Sedan ville Sofia åka bergochdalbana igen och jag, ja, jag fortsatte läsa 😉

Och vi gick och gick och gick och tillslut började jag dissociera och hela jävla kroppen värkte och det enda som fick mig att orka fortsätta framåt var tanken på mat. Och helvete vilka goda pommes det var ♥️

Sedan blev det två svängar till med bergochdalbanan för Sofia och jag hann väl läsa 50-60 sidor under dagens gång 😉 Innan vi återvände till bilen runt halv sju stannade vi till hos aporna igen. Det finns nog inga skönare djur.

Och nu är vi äntligen hemma. Jag är sinnessjukt trött i kroppen och skallen och tacksam att jag har många timmar av ensamhet framför mig då Sofia drar till Liseberg imorgon. En heldag ensam med bara Kami att tänka på är precis vad jag behöver efter en dag som denna.

Utmattande, men också otroligt bra.

En lugn morgon

Ligger i soffan med kuddar uppbullade bakom ryggen och en stor kopp med kaffe i knäet. Kami ligger en halvmeter från mitt huvud och håller koll mot trappan, så han inte ska missa när Sofia kommer ned 😉

Och nu är frågan hur jag mår. Detta mående som varit väldigt mycket upp och ner de senaste två, tre veckorna. Mentalt känner jag mig okej om än väldigt sårbar. Kroppsligt är jag matt och trött. Har börjat med vätskeersättning och det har faktiskt viss effekt. Det tar bort det allra översta, och kanske mest jobbiga, lagret av mattheten och gör det lite lättare att inte bara ge upp och sova vidare.

Imorgon ska Sofia och jag åka till Kolmården. Hon tycker att det låter skumt med två vuxna som åker dit utan några barn men jag tror det blir en bra dag för oss. På fredag ska hon ned till Göteborg och Liseberg tillsammans med sin pappa och jag kommer få väldigt många timmar för mig själv, vilket nog är precis vad jag kommer behöva efter morgondagen.

Men vi är inte där än. Idag är det onsdag. Semifinal två ikväll. Känner mig sur och besviken över Sveriges katastrofala förlust mot England igår. Somnade alldeles för sent inatt. Känner mig lite allmänt mätt på fotboll men kommer säkert se matchen ikväll trots allt. Men dagens fokus blir på att måla och läsa och handarbeta för att samla så mycket energi och ork inför morgondagen som möjligt.

Klart som fan att jag tagit på mig offerkoftan

Jag är så jävla ledsen. Ledsen och besviken och inte det minsta accepterande. Vad som hänt? Inte ett skit. Det är bara jag som är så förbannat trött på att vara såhär.

Förra veckan tog knäcken på mig antar jag. Visste ju innan att jag skulle få hantera baksmällan av att vara så pass social som jag var, men jag trodde inte att det skulle bli fullt såhär illa.

Jag sover mest. Kroppen är matt och gör ont på ett konstig sätt och hjärnan är ur funktion igen på samma sätt som den varit under depressionen. Jag skulle skära gurka för en stund sedan och förstod inte hur jag skulle göra. Det om något säger en hel del.

Jag vet ju att jag borde acceptera det här. Det är såhär jag fungerar, det är knappast en nyhet. Men jag känner mig så värdelös när jag sover bort dagarna inte orkar hjälpa till här hemma. Orkar för det mesta inte ens läsa.

Tog mig dock ut igår. En flera timmar lång biltur då jag fick kämpa för att hålla kroppen upprätt och jag vet att jag var kort och sammanbiten i tonen av all stress och trötthet. Om jag tagit på mig en offerkofta? Klart som fan! Det känns inte okej att jag ska behöva bli såhär nedsatt av att umgås med människor som jag tycker om. Jag känner mig som en värdelös sambo och värdelös hundägare. Värdelös på väldigt många sätt. Lite slut som människa.

Bara. Gonatt? Ska försöka få i mig lite mat.

Med risk att krascha litegrann

Den här veckan är väldigt uppbokad med mina mått mätt. Förutom glassdejten igår är det fotboll ikväll och så ska vi träffa Sofias lillebror + familj på torsdag. Och jag är ju redan slutkörd. Hah.

Men det är inte meningen att låta gnällig. Inte alls. Förra sommaren hade den här veckan tagit knäcken på mig redan innan den börjat. Depressionen var redan då väldigt djup även om jag själv nog såg det som en mildare depression som fått ett hårt grepp om mig.

Ja, jag är slutkörd redan nu. Det är tveksamt att jag kommer klara av dagen utan minst en tupplur innan matchen ikväll. Men jag är så nöjd. Så glad. Gårdagen var fantastisk – även om vi bara fick med oss en av två brorsdöttrar – och att spendera timmar med en glad och sprallig och pratig Ida är inget annat än lyx. Tyvärr fick vi inte ta några bilder på henne så istället lägger jag in en bild på tavlan hon beställt med sina favoritfärger och som jag levererade innan vi gav oss iväg.

Vi åt på donken i Karlskoga innan vi åkte iväg till Hjortkvarn och hävde i oss glass, en bilresa då orden sprutade ur en livsglad tjej som skrek exhalterat varje gång vi åkte förbi hästar eller fick syn på coola lastbilar och bilar 😉

När vi lämnade av henne många timmar senare kände jag hur hjärnan stängde av. När Ida var tryggt tillbaka hos sina föräldrar verkade min hjärna fatta att nu, nu är det okej att bli trött.

Vi stannade till en kortis hos Sofias föräldrar innan vi åkte hem och jag däckade halvt i soffan. Gårdagen var så fin. Fin och lyxig. Att få spendera så mycket tid med Ida. Och skönt att under de timmarna inte ”behöva” känna mig som det ständigt underliga psykfallet, så som jag per automatik ofta känner mig bland vuxna. Den där ganska konstanta känslan av skam för att mitt liv ser så annorlunda ut från deras.

MEN. Inget neg nu. Jag mår bra. Tacksam och glad och pepp inför matchen med mamma ikväll. Och fram tills dess ska jag inte göra någonting annat än tanka energi.

På andra sidan

Så.

Det var ett tag sedan jag skrev här. Av någon anledning har jag alltid haft svårare att skriva när jag mår bättre och mår bättre är precis vad jag gör. Drygt sex veckor efter att dosen antidepressiva började ökas på kan jag med både lättnad och glädje konstatera att jag nu är på andra sidan. Andra sidan av den där höga muren mellan mig och förmågan att andas.

Det var mest det jag ville säga. Att jag är okej nu. Okej och mitt inne i arbetet med att bygga upp mig själv igen. Omvärlden är äntligen av intresse igen och att isolera mig är inte det enda som känns lockande. Imorgon börjar Sofia sin semester vilket vi ska fira genom att skämma bort Sofias brorsdöttrar Ida och Ella. Det kommer bli kanon.

Den här sommaren kommer bli kanon ♥️