Klockan är exakt 08:57 och istället för att, som vanligt, fortfarande ligga och sova sitter jag nu på balkongen, nyduschad (!) och efter ett träningspass (!!)
Det är faktiskt sant. Visserligen tränade jag inte mer än 15 minuter. Valde ett högintensivt danspass, idiot som jag är. 28 minuter långt. Efter 15 gick det fan inte mer. Men jag är ändå väldigt nöjd. Planen, tanken, är att jag ska träna två gånger i veckan. Och försöka öka på mina promenader med Kami litegrann. Varför? För att bygga på den där stabila grunden jag så desperat behöver för att mitt psyke inte ska krackelera. Förutom det ska jag fokusera på att äta hälsosamt och skapa kompetens, helst varje dag. Hur kompetensen skapas? Genom att jobba på boken. Såklart 😊
Så jag försöker iallafall. Trött och fylld av ångest och obekväm i mig själv, men just nu vet jag iallafall vartåt jag ska rikta mina steg och det är värt allt.
Jag har ganska nyss vaknat och är redan agiterad och obekväm, vilket inte förvånar mig det minsta eftersom jag varit i ett mer eller mindre agiterat tillstånd hela veckan. Men i eftermiddag ska vi till farmor och farfar och äta middag och jag hatar att må såhär då. Jag vill alltid skydda farmor och farfar. Skydda dem från hur jag verkligen mår när jag har sämre perioder. Masken åker på och så har det varit lika länge som jag fightats med alla dessa mentala problem. Och det är okej. Jag är okej med det. Mer än okej faktiskt. Farmor och farfar förtjänar att skyddas. Problemet nu är dock att den där masken är jävligt svår att få på när jag mår som jag gör just nu. När precis allt är obekvämt, paniken ligger ytligt dold precis under huden och hela jag är ett moln av irritation. För tro mig, det är fruktansvärt svårt att låta annat än irriterad när hela ens inre är mitt inne i någon form av upplopp.
Jag har precis tagit en Atarax. Tänkte försöka bearbeta *boken och dricka kaffe och lyssna på Kings of Leon och hoppas att på så sätt komma ned i varv. Litegrann iallafall. Tveksamt om jag verkligen tror att det kommer gå. Men jag har fler saker att testa. Som att läsa romance och bada. Problemet är dock att jag, så fort jag råkar tänka framåt (som att jag kommer behöva ta på mig underkläder innan vi ger oss av) ökar pulsen.
Att säga att jag är på helspänn är långt ifrån en överdrift. Det är fan inte konstigt att jag varit så slut den senaste tiden.
*bestämde mig i början av året för att klarställa boken jag kallar för Skogen och i förrgår blev jag klar med första genomläsningen och började därför bearbeta skiten igår. Yaay för att skapa en känsla av kompetens.
Undrar om det är möjligt för mig att förmedla exakt hur urless jag är på mig själv. Det finns inte mycket till tålamod kvar. Varken med mig själv eller med min omvärld, men allra minst med mig själv. Jag minns hur jag som tonåring skrev i min dagbok om hur jag kände mig som en igel på samhället och jag känner igen mig i det igen även om jag nu känner mig som en blodigel på mina människor. Hur orkar Sofia ens leva med mig? Jag är trött och depressiv och får hemska ångestattacker som får min hud att brinna och min själ att glöda. Hon och mina föräldrar försöker hjälpa mig att skapa saker att se fram emot men det enda jag tycks kapabel att längta efter är att sova. Speciellt just nu när hela kroppen tycks värka av utmattning.
Jag känner mig oförmögen att leva. Att lyckas existera. Skuld och skam bränner sönder min insida och ett osunt fokus på mitt yttre får mig att vilja sparka sönder min egna panna.
Andas.
Jag är så trött. Okej? Trött och omotiverad och så förbannat jävla livrädd för att inte lyckas finna det där ljuset igen. Middag med föräldrar och farmor och farfar på lördag. Fotboll på tisdag. Vernissage på onsdag. Beltaine kombinerat med Readathon lördag till söndag.
Ni ser. Så mycket jag borde se fram emot. Men det är svårt, när det känns som att den bästa gåva jag kan ge omvärlden är att hålla mig ifrån den.
Herregud vad negativt det blev. Vill jag dö? Nej. Absolut inte. Jag vill faktiskt inte ens skada mig själv. Så vad vill jag? Sova. Hjälpa mig själv att stapplande ta mig framåt, med hjälp av mina människor. Jag har bara inte orken just nu. Allergin i kombination med depressionen är inte att leka med. Ska försöka hålla mig vaken en stund till. Med kaffe och virkning. Just nu tycker jag om att virka igen, efter flera år då jag knappt handarbetat och då mest bara stickat.
Så. Kaffe och virkning och sedan, efter det, en välbehövlig tupplur.
Det finns stunder då det känns som att jag kvävs. De kommer som från ingenstans och tårarna sprutar och äcklet och hatet jag känner inför mig själv tar andan ur mig.
Jag har ändå haft en ”bra” vecka. Så bra som en vecka kan bli när en är mitt inne i en depression. Jag har orkat röra på mig lite mer. Orkat göra mer saker hemma. Jag har inte bara sovit och längtat efter att komma bort.
Just därför blir det så konstigt när ångesten smockar till mig såhär. Helt plötsligt. Äcklet och hatet. Jag är så trött. Trött på att försöka tycka om och acceptera mig själv när jag ständigt känner mig som en enda stor besvikelse.
Jag försöker. Och jag tror att det trots allt går framåt, men ibland gör det så förbannat ont bara.
ostadigt. 