Ett rejält bakslag

Jag började må bättre. Sakta sakta började det vända och jag kunde andas igen.

Så fick jag Corona. Det var väntat när person efter person på Sofias jobb testade positivt och så fort Sofia började hosta visste vi att det var kört.

I över en vecka sov jag mest. Tog Alvedon och Ipren för att inte helt gå under när jag tvingades ut med Kami men det var ett helvete. Och efter det tröttheten, jag som redan innan har en väldigt låg energinivå.

Senaste veckan har jag gått runt med en nästan konstant katastrofkänsla. Ångesten försöker förlama mig, likaså tröttheten, och till det den obeskrivbara känslan av stundande katastrof.

Shit. Det är inte konstigt att jag känner mig knäckt.

Nätterna är svåra. Vaknar om och om igen, oftast efter mardrömmar, och den där natthetsätningen är svår att stå emot. Har lyckats hålla mig till frukt de flesta nätter men sedan jag började må sämre räcker inte frukt. Inatt åt jag massa mackor jag spenderat timmar med att baka.

Och så är det mardrömmarna. Jag överdriver inte när jag säger att jag nio nätter av tio drömmer att jag gör slut med Sofia. Jag fattar inte. Alltid ånger och sorg efteråt, i drömmen. Och jag drömmer vad som känns hela nätterna. Dröm efter dröm som avlöser varandra och jag får ingen jävla ro! Inatt drömde jag att mamma och jag reste runt, med Kiba och Kami. Kiba var så sjuk att han inte orkade gå och hela drömmen bar jag runt på hans lealösa kropp. Jag känner den fortfarande i min famn. Någon kvinna ifrågasatte varför jag inte avlivade honom men jag ville inte lyssna. Jag ville bara ha honom hos mig.

Om sju dagar skulle han ha fyllt 15.

Jag är en vandrande katastrof igen och varje andetag är tungt. Jag är stressad och överväldigad och så jävla ledsen för det här bakslaget. Jag förstår inte hur Sofia står ut med mig. Eller mina föräldrar. Det enda som tycks ge mig ro är, förvånande nog, när jag målar. Med akvarell.