Det är på tiden att jag uppdaterar den här stackars bloggen. Det är trist att jag inte är bättre på att uppdatera. Under väldigt många år var bloggen ett viktigt inslag i mitt liv, med minst ett inlägg dagligen. Jag vet inte när det började förändras men jag kan inte låta bli att känna lite skuld över förändringen och framför allt kan jag inte komma ifrån känslan av att jag kanske bara borde ta bort den. Ta bort allt det där gamla som jag säkert skulle skämmas över att läsa idag.
Men fan heller. Bloggen är min ventil. När jag inte orkar eller klarar av att prata, då finns den där som ett sätt för mig att få ur mig vad jag känner och vad jag tänker, för mina närmsta att ta del av. Eftersom jag hatar att försöka förklara saker är ju det här en väldigt bra genväg och en lättnad att slippa upprepa saker om och om igen.
Och det där med att skämmas över sådant som varit. Jag försöker att inte göra det. Vet egentligen att jag inte har något att skämmas över, snarare tvärtom, men ibland är det svårt. Det är så lätt att döma sönder sig själv.
Jag är hur som helst ute på andra sidan nu. Jag är inte längre suicidal och får inte heller dagliga panikattacker. Det är några veckor sedan jag senast tog en Atarax. Sofia återvände till jobbet förra måndagen och jag var lite orolig att det skulle bli tyngre att andas igen utan henne hemma med mig hela dagarna, men jag trivs med ensamheten och jag trivs med att få sakna henne.
När det var som allra värst var Sofia rädd att vårat förhållande skulle spricka vilket jag förstår. Ofta kunde hon knappt prata med mig utan att jag började gråta eller fick en panikattack. Själv oroade jag mig inte för förhållandet. Det fanns inte rum för det. Det enda i min skalle var att jag ville fly. Hela tiden. En önskan om att fly starkare än vad jag någonsin upplevt. Och jag förstår det nu. Nu förstår jag vad den kom ifrån. Tidigare, då har jag använt alkohol/piller/rakblad för att fly och stå ut och utan alla de sakerna, att inte kunna ta till något av det, det klart att det skapade en flyktönskan i mig.
Gud. Det är svårt att hänga med och svårt att förstå såhär i efterhand. Men jag låg nedtrampad på marken. Kämpade som satan, i månader, och efter jul någon gång, då började jag äntligen känna av effekten av allt krigande. Sakta sakta. En liten förändring som växer inombords.
Det är skört och det är bräckligt men det är lättare att ta sig framåt när inte varje steg sker i tjock gyttja.
Saker börjar kännas kul igen. Fotboll. Läsningen. Att måla. Jag försöker mig på att måla med akvarell, något jag velat göra under många år men aldrig orkat ta tag i. Och jag recenserar böcker. Jag trodde aldrig att en bokblogg skulle kunna ge mig så mycket glädje, men det gör den. Manas böcker heter den och finns här.
Bara tack. Till er som bryr er. Mamma, pappa, Sofia och Kenny. Jag vet att det varit tufft för er. Att ni oroat er och för det är jag ledsen. Men jag är stark som satan och känner äntligen igen mig själv och jag är tacksam och glad för att jag lever. Tacksam och glad för mina människor och för alla djur jag stöter på. Tacksam för l i v e t.
People start to heal the moment they feel heard.
Cheryl Richardson
ostadigt. 