Frihet

Gissa var jag var för fyra år sedan.

Här. Tydligen.

Med den här vackra, vackra hunden.

Igår vandrade vid runt uppe på ”bergen” och jag kunde inte låta bli att tänka på hur mycket Kiba skulle ha älskat det, innan han blev dålig. Kami däremot. Herregud vad han är kinkig. Flera gånger vägrade han gå och jag fick bära runt på honom.

Utsikten uppe på toppen var fantastisk och det var definitivt värt kampen för att ta sig upp. Mamma lyckades, med hjälp av stav och försiktighet, hålla sig på benen medan jag drattade omkull.

Igår hade jag faktiskt ångest. Jag tror det kom av att den här resar närmar sig sitt slut. Jag känner mig fri här. Fri och självständig och lugnet är så väldigt bra för mitt psyke. Redan imorgon kommer det lugna tempot förändras när Sofia, pappa och Kenny kommer men det kommer bli väldigt fint att få pussa och krama på Sofia igen. Och jag ser fram emot att se Kamis reaktion när han äntligen får träffa henne igen. Det kommer bli en hel del glädjeskrik från honom ♥️

Såhär vill jag leva

Jag mår bra här. Promenerar, sover, äter hälsosam mat, ritar i min bullet journal och läser. Den enda stress jag känner är när jag tänker på att återvända hem igen. När verkligheten knackar på. Helst vill jag vara kvar här. Ta förmiddagspromenaden vid havet och kolsvarta kvällspromenader i tystnad. Bara fåtalet människor. Lugn och tystnad.

Det är såhär jag vill leva.

Det är fint att vara här

Den här platsen alltså. Lyse-Berga har varit mitt paradis sedan jag åkte hit för allra första gången när jag var kanske 17 år och det är obeskrivligt fint att vara tillbaka igen. Bara vetskapen att jag har en hel vecka här framför mig gör mig väldigt gott.

Vid nio igår morse gav vi oss av. Jag kramade om Sofia i stressen som alltid uppstår när familjen Tunmats är på väg någonstans och sedan satt jag bak i bilen, ömsom tittandes, ömsom blundandes, med hörlurar och Kings of Leon och jag stängde inte av musiken förrän vi var på båten.

Jag tog med Kami på en kortare promenad ned till havet när vi kommit fram. Det är några år sedan jag var här senast och min första gång med bara Kami och det är både fint och konstigt. Kiba, när han var frisk och pigg, älskade ju att vara här.

Efter att vi packat upp och ställt saker i ordning låg jag och läste medan Kami höll utkik på omgivningarna och mamma rastlöst slog sig ned i soffan och pillade med sin telefon tills hon frågade om vi skulle gå till badplatsen.

Klockan var strax innan tre och vi gick en väg jag aldrig gått förut, en stor del alldeles längs med havet.

Det är så vackert här. Och tystnaden! Hur kan jag bo i Örebro när det finns paradis som denna i världen? På riktigt. Tänk att få bo såhär.

Förutom att Kami väckt mig några gånger under natten med sitt separationsångestpipande (vi sover i olika rum, mamma och jag, och sedan Kibas död blir han pipig när människor inte är samlade) har jag inget att klaga på. Det är frost ute, flera minusgrader som jag hoppas kommer ge med sig så vi kan ta den långpromenad på förmiddagen som vi planerat. Jag hade ingen tanke på att ta med hans skor ned hit och han får alldeles för lätt köldkramp.

Hur som helst planerar jag att läsa och sova och promenera, långt eller kort. Det är fint att vara här.

Jag önskar att jag var enkel

Jag önskar att jag var en enkel människa. Allra helst skulle jag ju vara en sådan person som tar i princip allt med en klackspark – även om de skrämmer skiten ur mig med sin lätthet – men att bara vara en sådan person som kan se fram emot någonting positivt utan oro och ångest inbakat i det hela, det vore fint.

Pratade nyss med pappa i telefon och han undrade hur jag mådde och det sög att säga som det är; jag har ångest inför morgondagens resa ned till Lysekil. Har vaknat flera gånger inatt och känt det där starka obehaget och klumpen i magen. Det blir ju alltid såhär. När det händer något nytt, något annorlunda. Och nu ska jag vara ifrån Sofia i fem nätter. Det är en evighet för mig. Det spelar liksom ingen roll att jag säger till mig själv att det blir bra för oss att vara ifrån varandra ett tag, att det blir fint att få sakna varandra. Sofia är min största trygghet och det är hennes hand jag söker när någonting väcker obehag. Jag är rädd för att falla samman utan henne fastän jag mer eller mindre vet att det inte kommer ske.

Ändå.

Så. Ångest och även stress. Helst skulle jag sova bort dagen men jag behöver packa och åka och handla inför veckan med mamma. Imorgon klockan nio ska vi åka, vilket innebär att jag måste lyckas ta en promenad med Kami innan det, förutom hela arbetet med att få ihop mig själv mentalt. Gnäller jag för mycket? Det är inte meningen. Inte alls. Jag har bara väldigt svårt att hantera förändringar och ovana saker.

Så nu ligger jag i soffan, har precis tagit en Atarax och ska läsa lite Christina Lauren. Deras böcker är perfekta att läsa när jag inte mår bra.

Och, mitt i all ångest och oro, längtar jag också tills vi ska åka. Stugorna utanför Lysekil är mitt paradis.

En vecka av avkoppling

Det går fortsatt upp och ned här. Paniken har jag lyckats hålla stången men ångest har jag haft då och då även om jag för det mesta tackolov nu är ångestfri. Igår var jag till och med social så Sofia, jag och lurvhunden drog till Karlskoga.

Jag ville lämna en sjal jag gjort till Sofias mamma – hennes glädje gjorde min dag – och vi satt i köket i timmar och pratade och åt fruktsallad och hade mysigt. Och det bästa av allt – jag var fri från ångest under hela besöket!

På söndag morgon drar mamma och jag ned till Lysekil. Pappa, den galningen, ska skjutsa ned oss för att sedan köra hela vägen hem igen. Vi ska stanna till nästa söndag och på fredagen kommer Sofia, pappa och Kenny ned till oss.

Det var mammas och pappas idé att hon och jag skulle åka iväg själva för att jag behöver något att se fram emot och jag är väldigt tacksam för det. Vi kommer ha så lugnt och skönt där nere, med skogspromenader, kaffe på trappan och massa läsning. En vecka för mig att vila och tanka energi.

Det kommer bli underbart.