Om det inte var så fruktansvärt frustrerande skulle det vara skrattretande, precis hur utmattad jag är efter att ha ätit frukost.
Kokade ihop havregrynsgröt på spisen och rev ett äpple. Värmde kaffe. Satt ned och åt i lugn och ro och när jag var klar gjorde jag det kompetenta, det vuxna; diskade kastrullen och rivjärnet och städade undan efter mig.
Och nu sitter jag i soffan och funderar på om jag borde sova en stund innan det är dags att gå ut vid elva. Det är inte konstigt att det är svårt att ta hand om sig när det tar så oerhört mycket energi och när jag tänker på allt som är kvar att göra innan det är dags att lägga mig för natten (bland annat två jävla måltider, hur är det möjligt?) blir jag överväldigad och får svårt att andas. Det krävs så lite för att göra mig överväldigad.
Idag är en sådan dag då det känns som att jag inte borde lämnat sängen eller soffan. Vaknade mer eller mindre utmattad av mobilens alarm för morgonmedicinen klockan tio. En nerv – eller något- i ryggen gör ont som satan, hann inte gå många meter utomhus innan högra foten var dyngsur (trasig sko) och när jag skulle lägga mig ned i soffan efter att ha kommit in igen blev det ett blodbad ur min näsa.
Gomorron typ.
Jag mådde faktiskt lite bättre i fredags och lördags. I söndags kraschade jag totalt dock då det visade sig att min hjärna, som inte fungerar särskilt väl påverkad av depression, klantat sig med några räkningar och ja, jag antar att jag gick ganska mycket sönder och priset för det fick jag betala för igår och det verkar som att jag även kommer få betala för det idag.
Jag är så trött och obekväm. Kinkig. Känner för att ge upp, bara för idag, och spendera dagen i soffan. Det kanske kan vara okej. En dag då jag slipper kämpa, annat än när jag ska ta ut Kami igen. Helst vill jag lägga mig i sängen och komma till ro i Sofias famn. Men hon är på jobbet och jag får nöja mig med det näst bästa – filtar och en Kami på höften.
Imorgon kan jag kämpa igen. Försöka äta regelbundet och bra och inte vara passiv. Men för idag är det okej att bara existera.
På något sätt lyckades jag vara kompetent nog att jag fick iväg oss till skogen idag. Med Googles fantastiska hjälp fick jag nys om Skärmarbodabergen som ligger på vägen till Nora och vi valde att åka dit.
Kami, som ville gå en annan, mycket smalare, stig än oss.
Det blev en långsam men jävligt tung promenad på lite över två timmar och det känns lite som ett under att vi inte gick bort oss.
Det är någonting väldigt ångestdämpande med skogen. Lugnet och stillheten och doften av träd och barr. Sofia och Kami åt lite blåbär medan jag försökte känna någon form av närhet till the divine. En närhet till Hecate och naturen och allt det där som fyller mig med mening.
Det är helt klart en av de vackraste och mäktigaste platser jag varit på med alla gigantiska stenblock och små grottor att gömma sig i.
Jag försökte få Sofia att förstå att träd ger de allra bästa kramarnaDuktiga och älskade lilla Kami. Men det är ändå hela tiden smärtsamt tydligt att det är någon som fattas.
Det var fantastiskt. Välbehövligt för mig att komma ut och nu gör hela kroppen sådär ont att det är nästan lite skönt på något sätt. Jag ligger redan i sängen, huvudet har bankat de senaste timmarna, och för en gångs skull känner jag ro och lugn när jag ligger i sängen för att sova. Under den gångna veckan har nätterna bjudit på alldeles för mycket vakentimmar. Jag har haft svårt att komma till ro men förhoppningsvis blir denna natten bättre.
Det känns som att jag står och trampar vatten. Jag kämpar, som fan, men tycks inte röra mig en millimeter. Jag vet att det krävs tålamod när det kommer till depressioner men varje gång jag får en hoppfull fråga om hur jag mår eller om det är lite lite bättre idag känns det som att jag inte kämpar tillräckligt, för då borde jag väl börja må bättre nu?
Men det funkar inte så. Depressioner funkar inte så. Det tar tid och kamp och många gånger ser det nog ut som, från utsidan, att man inte kämpar.
Aha, ligger du och sover nu igen?
Varför börjar du inte bara äta hälsosamt så du får mer energi?
Varför är du så jävla negativ?
Osv. Osv. Faktum är att det mesta tycks ta mer energi än vad jag har och framför allt är energinivån så pass låg att jag verkligen måste hushålla med den. Göra frukost? Visst, jag är hungrig, men viktigast är att Kami kommer ut och efter det är jag så slut att jag behöver sova.
Fixa kaffe? Efter jag sovit, om jag skippar frukost.
I söndags gjorde jag om veckouppslaget i min bullet journal. Eftersom det bara har negativ inverkan på mig att skriva upp dagliga to do-listor som jag ändå inte har kraften att fullfölja har jag nu fixat så att jag varje dag håller koll på det allra viktigaste. Hur mycket vatten jag dricker. Hur jag sköter maten, om jag tar mina dagliga droppar D-vitamin, hur länge jag promenerar (med ett minimum på 20 minuter per dag) vilken positiv aktivitet jag valt från listan med positiva aktiviteter, vad jag gjort för att öka kompetensen och, kanske viktigast av allt; daglig validering av mig själv.
Hittills har det funkat väldigt bra. Visst, det suger att inte använda to do-listor som jag vanligtvis älskar men ännu en viktigt DBT-färdighet är att göra det som funkar och det är precis vad jag gör just nu.
När jag gick i DBT var en av de saker jag fick inpräntat i mig att bygga kompetens och jag fattar verkligen varför det är viktigt, speciellt när jag mår så pass dåligt som jag gör just nu. När det mesta, och framför allt jag, känns menlöst kan det vara något väldigt befriande med att göra något som får mig att känna mig kompetent. Alltså är det något jag ska sikta in mig på att göra varje dag.
Problemet är bara att försöka komma på vad som får mig att känna mig kompetent och att sedan lyckas förmå mig själv att göra det. Har sovit massor idag igen. Strax efter att jag vaknat och tagit morgonmedicinen somnade jag om igen. Det fanns inte en chans att jag skulle lyckas hålla mig vaken.
När jag vaknade nästa gång varade det tillräckligt länge för mig att ta beslutet att skippa fotbollen. Jag är iklädd samma kläder som jag hade på mig igår och håret är otvättat och bara projektet med att tvätta håret kommer ta väldigt mycket energi, och att efter det ta sig iväg på fotboll…
Jag somnade om ännu en gång och nu är det paus i Sveriges match mot Kosovo och jag ska, när matchen är slut, tvinga ned mig själv i ett bad. Jag behöver inte tvätta håret. Behöver inte duscha av mig efter badet utan bara bada och tvätta mig. Försöka läsa en stund. Och sedan ta på mig en varm och gosig pyjamas. Det känns som det mest kompetenta jag kan göra just nu. Vad och hur jag ska hantera morgondagen tänker jag inte ägna en tanke förrän just imorgon. Just nu klarar jag inte av att se framåt mer än en timme eller så i taget och att inse det och acceptera det, det är väl ändå ganska kompetent va?
ostadigt. 