Ifrågasättande

Vissa tillfällen är jag så skör att det känns som att minsta vindpust kan få omkull mig. Det är inte så illa som det en gång i tiden var, då rakblad, piller och alkohol var vad jag drog mig till för tröst/ork/överlevnad, men likafullt är det jobbigt.

Det är som att jag ständigt ifrågasätter mitt eget värde och jag får för mig att andra, när de ser på mig, ser en misslyckad människa. I samhällets ögon är jag ju på många sätt misslyckad. Jag kan inte jobba, klarade inte av att ta mig igenom gymnasiet och kommer aldrig skaffa barn. Att säga till mig att det inte alls är så, att jag inte är misslyckad, det hjälper inte för just nu är jag inne i en period då det känns som att jag var och varannan minut blir påmind om hur fel jag är.

Jag borde sova just nu. Klockan närmar sig midnatt och jag är mer eller mindre klarvaken. Har försökt koppla av med läsning men att läsa i Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt får mig knappast att må bättre. Eleanor är på många sätt lika missanpassad i västvärldens samhälle som jag är och vad jag behöver just nu är inte utanförskap, ensamhet och sorg. Jag behöver värme och kärlek och livsöden som inte får min insida att brisera. Klubben för lyckliga slut är väl inte direkt tragisk på samma sätt som förstnämnda bok men det är ändå en bok om olyckliga människor och just nu har jag svårt för att ta mig igenom den.

Jag vet inte vad jag försöker komma fram till. Det är lite problemet med att blogga. Det känns som att varje text måste ha någon form av mening. En slutsats. Skriver jag dagbok är det bara att låta orden flöda utan eftertanke, men dagboken ligger där nere och min kropp är för trött för att gå ned. Kroppen är trött men huvudet klarvaken. Jag försöker styra om mina tankar, få in dem på mindre självhatande vägar, men just för tillfället verkar jag inte vara förmögen att ta hand om mig själv.

Jag får ge det ett nytt försök imorgon. Jag lovar mig själv att göra mitt yttersta för att ta hand om mig själv. Äta frukost, promenera, handarbeta och läsa. Andas och vara i nuet. Måla naglarna i någon bra färg och dricka vatten.

Lite lättare att vakna idag

Mitt instagramflöde är fullt av glada fotbollsbilder; både ÖSK och Spurs vann igår. Det känns som att det var en halv evighet sedan jag senast log och skrattade under en hemmamatch och de första 80 minutrarna var mest bara jävligt frustrerande.

Men vi vann! 2-0 och jublet från publiken ringer fortfarande i öronen. De kämpade på som satan nere på plan och mitt svartvita hjärta är överfyllt av kärlek idag.

Kanske är det lite löjligt, hur resultatet av matchen gör det lite lättare att vakna idag. Oavsett så är det lättare idag och det är jag förbannat tacksam för. Det är en lyx att vakna utan viljan att genast somna om igen.

Ute spöregnar det. Älskar ljudet av smattret mot fönstren. Kami kommer inte vilja gå en längre sväng om det fortsätter regna såhär även om han inte är lika kinkig som Kiba var. Det var alltid en kamp att få honom att inte söla fram.

Nu ska jag se om det finns något kaffe kvar i termosen och sedan försöka vakna till liv lite mer med Kings of Leon innan det är dags att pallra sig ut.

Fortsatt slut

Vi ska på fotboll idag, Sofia och jag. Fotbollsdejt som jag alltid kallar det när det är vi två som ska på match. Trots att vi ligger näst sist och det gått så förbannat dåligt den här säsongen är jag ändå pepp att gå. Sofia säger att ÖSK kommer vinna idag och jag hoppas att hon har rätt. Det behövs lite positiva fotbollsrelaterade händelser.

Matchen är inte förrän sju ikväll och tur är väl det för jag kommer definitivt behöva sova några timmar om jag ska orka. För första gången sedan Kibas död tog jag en kortare förmiddagspromenad (dock längre än promenaderna blev under Kibas sista tid). Det fanns ingen ork, alls, men Kami verkar lika nöjd för det. Nu har han lagt sig i sin bädd i mitt rum och det dröjer nog inte länge förrän han somnar.
Idag är en sådan dag då det är ansträngande bara att andas och händerna känns uppsvällda. Hjärnan har tagit semester och kroppen är kallsvettig. Förhoppningsvis blir det bättre när jag sovit men oavsett tänker jag inte missa matchen.

Allt tar för mycket energi

Det blev mycket tårar igår kväll. Efter utmattande dammsugning och hjärtskärande fotboll (jo, hjärtskärande är precis rätt ord att använda) och ett tvångsbad så brast det. Och verkade omöjligt att sluta.

”Är det Kiba?” ville Sofia veta efter att hon upptäckt mig och jag antar det. Sorgen efter Kiba men också den där förbannade depressionen jag aldrig hinner ta mig ur innan nästa smäll kommer.

Det suger att jag har så svårt att distrahera mig med läsning. Det är ett under att det gick så bra innan Kibas avlivning. Men nu. Det är svårt. Försöker distrahera mig med feelgood men de två jag läser – Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt och Klubben för lyckliga slut – får mig fan inte att må bra. Klumpen i magen växer bara när jag läser i dem. Och helst av allt vill jag sova efter som precis allt tar så mycket energi. Göra kaffe (varför finns det inget kvar i termosen att värma upp?!), fixa frukost.

Och jag kan ju inte skriva där här inlägget utan att komma in på ÖSK. Just nu önskar jag att jag aldrig fastnat för fotboll. Det är på riktigt smärtsamt att se dem kämpa, slåss för allt de är värda, utan resultat. Det känns hopplöst och jag vet inte om jag vågar hoppas att de kommer lyckas hålla sig kvar i Allsvenskan för det kommer göra så jävla ont om de åker ut. Innan jag fastnade insåg jag inte hur emotionellt det faktiskt är att älska ett lag såhär. Det rör upp så otroligt mycket känslor. På onsdag spelar de hemma igen (och tackolov slipper jag se förbannade Oscar Jansson, vars existens numera tycks ta fram det allra sämsta hos mig, på plan) och jag ska gå med Sofia. Göra mitt allra bästa för att stötta det där laget jag älskar så mycket och hoppas på det bästa.

Och nu. Nu får jag sova.

Mardrömmar som avlöser varandra

Vilken helvetisk jävla natt! Först drömde jag att Sofia och jag skulle göra slut (och hon ville att vi skulle bo kvar här) och efter att ha vaknat och somnat om igen drömde jag att vi skulle avliva Kami. Fy fan.

Klockan är snart halv två och jag har nyss vaknat. Planerar att snart börja röra på mig. Fixa kaffe och ta på mig varma sockor och sedan fortsätta fixa i mitt craft room. Ju fortare det blir klart, desto bättre för mitt psyke. Och resten av lägenheten. Vi har inte dammsugit sedan innan Kiba avlivades. Herregud. Så det behöver fixas. Och bädda rent sängen, städa badrummen. Plocka undan småsaker som ligger och dräller lite överallt. Röja upp i röran med andra ord.

Och såklart lyssna massa på Kings of Leon. Det får inte glömmas.