Jag är 36 och använder mig fortfarande av Manson när jag behöver låna ett extra lager hud av något slag. Precis som när jag var 13. Då hade jag alltid min freestyle med mig vart jag än gick och kunde på så sätt få den där stärkande dosen musik när jag än behövde. Nu får jag oftast vänta tills jag kommit hem och idag, för en stund sedan när jag kom tillbaka efter en promenad med Kami, kände jag tydligt den där tryggheten som alltid kommer när jag lyssnar på Manson.
Eller trygghet. Jag kan inte säga vad det är. En känsla av att vara okej. Ja, så är det. Oavsett hur många år som gått, och trots att min gamla tonårshjälte visat sig vara ett förbannat praktsvin, finns det ingen musik som påverkar mig på samma sätt. Som fyller diverse hål inombords och gör det lättare att andas.
Idag är en konstig dag. Jag har svårt att greppa verkligheten och overklighetskänslorna är ovanligt jobbiga. Det är en sådan dag då det är svårare att skilja på verklighet och det där andra. Att jag fått för mig att sluta snusa gör knappast saken bättre, jag är medveten om det, men tänker inte ge upp. Inte nu när jag klarat så många timmar utan att flippa.
Gud, min hjärna är så splittrad.
Vad är det jag försöker säga? Vem fan vet det. Jag hade tänkt blogga efter min 50 minuters promenad med Kami på förmiddagen men koncentrationen är låg idag. Istället försökte jag läsa och inte heller det funkade särskilt bra.
Så jag lade mig i soffan och bara existerade. Tillslut somnade jag och spenderade några välsignade timmar i drömmarnas värld och när jag vaknade försökte jag än en gång läsa men inte gick det särskilt bra då heller. Kanske är det bokens fel. Thoughtless av SC Stephens. Den är kasst skriven och har en huvudkaraktär jag inte står ut med och allting är bara allmänt kasst. Ändå vill jag läsa klart den.
Det känns som att jag kanske behöver chocka systemet. Göra något för att få ned mig själv på jorden igen. Tydligen funkar det inte med Portrait of an American familyskivan. Fast jag har nog inte energin till det. Är så trött idag. Trött och tom. Den där klumpen som kallades Kiba, han är så saknad. Saknad och älskad och jag förstår inte hur det någonsin ska kunna kännas som vanligt igen. Det är så tydligt att något saknas här hemma. Att det inte är samma energier här längre. Något fattas.
Nej, det här med att tänka verkar inte vara min grej idag.
ostadigt. 