Den sjunde december är en högtidsdag för er som inte redan vet det. För tolv år sedan idag, det var en söndag, blev vi tillsammans. Vi hade känt varandra i drygt ett halvår och jag hade sagt till henne att absolut inte bli kär i mig. Mitt hjärta var krossat efter att det tagit slut med mitt ex och fastän jag var ett enda självdestruktivt kaos lyckades jag hålla mig ifrån att hoppa in i ett nytt förhållande, bara för att slippa vara ensam, så som jag, om jag fått gissa, hade trott att jag skulle sköta ett krossat förhållande.
Sofia fanns kvar. Var min vän och det kändes som att hon såg mig. På något konstigt sätt. Och i slutet av november 2008, när jag trodde att jag var på väg att förlora chansen att faktiskt inleda någonting med henne, insåg jag att jag äntligen var redo. Mitt hjärta var läkt och det slog väldigt mycket snabbare när Hon fanns i min närhet.
Vi trodde båda att förhållandet skulle ta slut ganska snabbt och jag kan föreställa mig att hon trodde att det snarare skulle rinna ut i sanden då jag, de första månaderna av förhållandet, knappt klarade av att träffa henne. Varför? Nya relationer gav mig ångest. För mig har det där med att vara nykär aldrig varit en hit. Jag hatar det. Osäkerheten. Allt det nya. Jag längtade efter henne samtidigt som ångesten satte klorna i mig. Varje gång hon åkte hem till Karlskoga kändes det tomt och lite överjävligt. Jag både ville ha henne hos mig hela tiden och bli lämnad ifred.
När sommaren kom hade hon blivit min fasta punkt. Jag började i DBT och blev mer kaos än någonsin och när jag skulle åka iväg på en veckas semester nedåt i landet fick jag, kvällen innan, panik. Hur skulle jag klara mig utan henne? Det gick inte. Hon var tvungen att följa med och för Sofia verkade det inte vara något problem. Hon följde med. Fanns där för mig, precis som hon fortsatte och fortfarande gör. Som en stabil och lugnande kraft.
Jag försöker att inte förgås av ångest när jag tänker på allt jag utsatt henne för, bara genom att vara tillsammans med mig. Hon var kär i en person som dagligen kämpade för sin överlevnad, på de mest irrationella sätt. Jag knaprade benso, gärna blandat med alkohol, skar mig fyra, fem gånger i veckan, hallucinerade och hade känslosvall som såhär i efterhand är svåra att ens förstå att de kom från mig. Självmordsförsök och självförakt. Hon älskade mig fastän jag själv bara ville förgöra mig själv.
Jag förstår inte hur hon gjorde det och Sofia förstår det inte ens själv. Men jag är tacksam. De första tre åren var kaotiska och helvetiska men också fina, för vi hade varandra. Idag får jag dåligt samvete när jag går ned mig litegrann men för henne måste det vara någon form av paradis i jämförelse.
Jag gillar inte att tänka tillbaka till hur det, eller snarare jag, brukade vara. Men en dag som denna, när vi firar tolv år tillsammans, är det värt att minnas. Jag skulle inte vara där jag är idag utan Sofia. Hon har alltid funnits vid min sida. Tröstat mig när jag behövt tröst. Älskat mig fastän jag kanske inte förtjänat. Stannat när jag försökt få henne att gå.
Och se senaste nio åren… Wow.
Det finns ingen annan som hon och jag känner mig priviligerad som fått vara med och se henne växa från en osäker tonåring till den kvinna hon är idag. Och, vilket jag aldrig skulle ha trott på om jag inte upplevt det själv – men vårat förhållande blir bara bättre och bättre, fastän det känns som att det redan är så jävla bra. Alla skratt vi delar. Att få se henne fuldansa nästan varenda dag. Att krama sönder henne och sniffa henne på halsen. Jävlas lite. Det är så det ska vara. Livet. Du och jag. Och hundar. Alltid hundar.
Jag hoppas att du aldrig tröttnar på mig, fastän jag är en introvert och ganska tråkig tant, redan vid 35-års ålder.
ostadigt. 