Precis såhär ser en stor del av mina dagar ut – i fåtöljen med bok och två hundar som absolut måste vara nära, nära
Här sitter jag, framför datorn, påpälsad och frusen som satan. Den här lägenheten alltså. Vi har bott här i lite mer än två år nu och jag är fortfarande inte van vid hur kallt det blir under höst/vinter/tidig vår. Jag, som annars svettas så fort jag råkar andas, sitter med vantar och halsduk och filt över axlarna. Fingrarna är stelfrusna.
Men nog med gnäll. Jag mår bra. Som ”bevis” infogar jag en bild från den här månadens mood tracker i min Bullet Journal. Blå symboliserar halvdana dagar, medan grön är bra och lila fantastiskt och som ni ser har jag haft tre fantastiska dagar denna månad, hittills. Det i sig är tamejfan fantastiskt.
Jag har börjat skriva igen. Under två veckor har jag kastat mig in i mitt eget historieskapande och när jag inte skriver läser jag mest. Och ser litegrann på teve med Sofia. Men mest skriva och läsa och jag älskar det. Att blanda produktiv kreativitet med total avkoppling. Skulle dock gärna tagit en lång skogspromenad i helgen också men inte i det här vädret. Varken Sofia eller jag har tillräckligt bra skor för att vandra runt i en blöt skog och det kommer nog dröja tills vi har råd att köpa det till oss båda.
Iallafall. Jag mår bra. Men nu känns kroppen så stelfrusen att jag tänker sätta mig i fåtöljen med täcke och läsa en stund. Får hoppas att fingrarna snart kommer tina.
Jag vaknade konstigt sårbar för femton, tjugo minuter sedan. Min hjärna beter sig som om jag vore bakfull, en väldigt konstig och obehaglig känsla som såklart slungar mig bakåt i tiden. Hur många år sedan är det jag slutade dricka alkohol? Skulle gissa på sju vilket är lång tid. Så varför känns min själ fylld av bakfylleångest?
Extra surt att vakna upp till det här efter en dag som igår. Min lördag var mer eller mindre fantastisk. Jag gick upp strax efter åtta. Läste en stund, skrev en stund (har precis kommit igång med skrivandet igen) och vid elva packade Sofia och jag in hundarna i bilen, slog igång min ❤️-lista på Spotify och åkte mot Garphyttans nationalpark.
Det var vårt första besök där och vi kunde båda snabbt konstatera att det är favoriten av den nationalparker/naturreservat vi hittills besökt sedan Sofia skaffade körkort.
Vi valde den längsta vägen, en tre kilometer lång vandring i oerhört kuperad terräng. Jag slog igång min FitBit under vandringen och i genomsnitt låg min puls på 129 och som högst nådde den 166! Och jag vet precis när det var. Vi hade vandrat uppåt bra länge och det kändes lite som att jag skulle dö om jag inte omedelbart skulle få vatten. Såklart hade vi vatten med oss, men båda flaskorna låg kvar i bilen. Sofia och jag är experter på att låta latheten vinna över smartheten. Men det var underbart att få pressa på kroppen och använda muskler jag nog inte visste att jag hade.
Kiba var överlycklig. Skuttade istället för att gå och vägrade ta de torrare omvägarna för att istället kliva rakt ned i lera och vatten. Vid ett tillfälle blev han rädd för en trädstam som låg bredvid stigen och Sofia fick kämpa på ett tag innan han vågade ta sig förbi och vid ett annat tillfälle vågade han inte röra sig medan ett gäng vuxna och barn passerade. Men förutom det verkade han mest lycklig och framåt under vandringen.
Och Kami, som älskar att hoppa upp på stenar för att få en matbit, passade på att kastade sig upp på diverse stubbar och stockar längs vägen, vilket nästan alltid slutade med att han snabbt gled ned i backen med en jävla fart igen, eftersom det var så blött ute 😉
Bild från en utsiktsplatsFörsökte mig på att ta en selfie med Kami men det gick inte så bra 😉
Igår var också november månads fuskdag och jag funderar på om det är det, kolhydratsorgien, som ligger bakom dagens ”bakfylleångest.” Vi åt pizza och chips och jag var uppe två gånger inatt för att hinna få i mig det jag köpt innan morgonen. Ändå ångrar jag det inte. Att ha en dag per månad då jag får fuska hjälper massor. Det gör det enklare att inte sukta efter skitmat månadens resterande dagar.
Idag är städning och fotboll på schemat. Både ÖSK och Spurs har matcher idag och innan det sätter igång ska vi städa. Sofia ska dammsuga hela lägenheten medan jag ska ta hand om att torka golven. Trodde igår att jag skulle vakna upp med helvetisk träningsvärk idag men det är mest i vaderna som gårdagen känns av. Men nu ska jag passa på att läsa lite innan det är dags att sätta igång med städningen. Och väcka Sofia. Det är ett helvete att försöka få upp henne om helgerna.
Jag kommer nog aldrig sluta tjata om att Samhain är den absolut bästa tiden på året. Det är en tid då det nästan känns omöjligt att inte märka av magin i världen. I år sammanföll Samhain med Alla helgon vilket, om du frågar mig, är ganska irriterande. Varför? För att kyrkogårdarna svämmar över av människor och gör det väldigt svårt för mig att koppla av och fokusera.
I lördags vaknade jag vid nio, satte mig och skrev mina tre sidor morning pages och bakade sedan äppelpaj samtidigt som jag lyssnade till en Samhain-playlist på Spotify.
På eftermiddagen hämtade vi upp mamma och besökte först Hovsta Kyrka där mormor, morfar och min morbror Owe är begravda och trots att det var mycket folk där var det ändå rofyllt och jag kunde njuta av den vackra omgivningen. Jag tog några kort upp mot kyrkan och över gravstenarna med alla tända ljus, men tyvärr hade jag glömt min telefon i bilen och använde Sofias, vilket innebär att jag inte kommer åt dem nu.
Sedan åkte vi till Norra kyrkogården för att tända ett ljus för Sofias brorsdotter Alma, men där var det alldeles för mycket människor och hundar för att jag skulle kunna finna ro och tillslut fick jag skynda mig iväg med Kami som började skälla alltmer och på så sätt störde friden som rådde innan.
När Sofia och jag lämnat av mamma och bland annat handlat vaniljpulver åkte vi hem och fixade mat. Jag gjorde vaniljsås till pajen och en vitkålsgratäng, och Sofia stekte lövbiff. Jag brukar alltid fira Samhain med en silent supper, vilket jag även gjorde denna gång, om än omgjort. Jag dukade upp med en extra tallrik, bestick och glas och ”välkomnade” personer som dött att vara med under måltiden. Ett sätt att hedra dem men också, för mig, ett sätt att hedra livet. För mig är det precis vad Samhain går ut på, att hedra livet.
På det hela blev det en väldigt fin Samhain. Och ja, jag längtar nog lite tills nästa år, och nästa Samhain. Magin i luften under den här tiden på året är helt enkelt oslagbart.
Men nu är det vardag igen och jag vill helst bara läsa, men jag har lite sysslor uppskrivna i min Bullet Journal som jag också ska ägna mig åt. Men mest kommer det nog bli läsning till ljudet av smattrande regn mot fönstret.
ostadigt. 