Negativa tankemönster är svåra att bryta

De senaste veckorna har varit fruktansvärt jobbiga. Flera gånger har jag tänkt att jag behöver blogga eller skriva dagbok för att få ur mig vad jag känner, men orken har inte funnits där. Kanske inte heller förmågan att förvandla tankar till nedskrivna ord.

Varningssignal efter varningssignal har avlöst varandra. Overklighetskänslor. Ångest. Nedstämdhet. Förlamande rädsla. Att inte kunna lita på mina sinnen. Ältande. Paranoia.

Varje morgon vaknade jag med en stark känsla av hopplöshet inför allt som skulle åstadkommas under dagen. Vad det var? En eller två promenader med hundarna och att fördriva tiden tills Sofia kom hem från jobbet. Inte så mycket att bli överväldigad av, men ändå blev jag det, och det var först i söndags det kändes lite lättare att komma upp.

Jag har inte haft viljan att göra någonting. Inte kunnat fokusera. För det mesta har jag stirrat mig blind på papper som jag kluddrat på. Försökt mig på olika zentangle-mönster i ett hopp om att bli så fast i mönstret att dagens minuter inte längre skulle kännas som timmar.

Ganska tidigt insåg jag att jag klandrade mig själv för att jag ännu en gång fallit. Jag sade till mig själv att jag inte ansträngde mig tillräckligt och även tankar om att jag gjort något för att förtjäna att må som jag gjorde dök upp. Sådana tankar hade jag ofta som tonåring och under första året i DBT. Jag var övertygad om att jag gjort något, i detta liv eller ett tidigare, för att förtjäna att må som jag mådde.
Självklander leder inte till någonting bra men att förändra tankar är svårt. Svårt som satan.

Jag har kämpat som fa-an för att må bättre. Kämpat istället för att acceptera och jag vet att det kommer ta tid att komma upp igen. Jag är trött och instabil, men sinnet är inte längre lika tungt och igår kunde jag till och med känna lite glädje.

Så det är på väg att vända nu och jag ska göra vad jag kan för att inte pressa på mig själv för mycket. Det får ta tid och jag är värd att ta hand om mig själv. Jag är inte till någon nytta vare sig för mig själv eller någon annan när jag vägrar ta hand om mig själv och hjälpa mig själv att må bättre igen.