Det är inte ofta jag tar mig upp innan tio på helgerna. Vanligtvis sover jag tills mobilen börjar tjuta för att det är dags för morgonmedicin och då brukar jag irriterat släpa mig upp, mer en zombie än en människa, instabil på trötta ben nedför trappan som aldrig är brantare än när jag är nyvaken, och vidare till vardagsrummet där jag har dosetten.
Idag vaknade jag av mig själv vid nio, antagligen för att min kropp börjat vänja sig vid att gå upp runt den tiden. De senaste två veckorna har jag under vardagarna jobbat på att ta mig upp just klockan nio och idag kände jag mig glad och redo att gå upp när ögonen slogs upp.
Satt en stund och pysslade med min bujo och sedan fick jag äntligen börjar läsa i You had me at hello av Mhairi McFarlane. Jag fick den tidigare i veckan och ville börja läsa den genast men tvingade mig själv att bli klar med En shopaholic i Hollywood först. Shit, vilken långdragen och onödig bok att läsa.
Nu är klockan halv elva och jag är påklädd (svarta tajta jeans och en svart- och vitrandig tröja) och ska passa på att skriva en liten stund innan det är dags att fixa frukost.
Sofia ligger fortfarande halvsovandes i sängen och planen är att jag ska få upp henne vid elva och efter det steka kesoplättar till frukost. Halv ett ska vi ta hundarna och promenera hem till mina föräldrar. Pappa ska vara hundvakt medan Sofia, mamma och jag ska på matchen mellan ÖSK och Sundsvall och jag är precis lika taggad som jag brukar vara inför en match.
Det känns bra att vara jag. Ganska enkelt för ovanlighetens skull och jag har insett hur mycket lättare livet blir när jag inte känner ett ständigt förakt och äckel inför mig själv. Istället för att känna mig som en uppsvullen klump med grisögon trivs jag faktiskt i min kropp och i mitt jag. Det är lyx. En lyx jag absolut tänker ta vara på.
ostadigt. 