Ibland kan jag inte lita på mina sinnen

Ibland händer saker utom min kontroll. Tyvärr, skulle jag vilja säga, men det är ju trots allt en del av livet. Att inte acceptera det vore urbota idiotiskt.

Lördagsnatten var fruktansvärt jobbig och resultatet av det är att jag idag inte kan lita på mina sinnen.
Kanske borde jag börja från början men jag vet inte hur jag ska kunna förklara. Samtidigt vet att jag behöver få ned tankarna på pränt för att iallafall ta bort en del av makten de har över mig.

Jag vill inte kränka någon annans privatliv och det gör det svårare att skriva. Kort sagt blev Sofia och jag oroliga för en granne i lördagskväll. Hen bor ensam, är en bra bit över 80 och vi var rädda att någonting hänt.

Min ångesthoriga sida ville låtsas som ingenting. Klockan var elva och jag var trött av melatoninet och redo att gå och lägga mig, men vi insåg att vi inte bara kunde skita i det. Ifall hen verkligen behövde hjälp skulle vi inte kunna förlåta oss själva för att ha struntat i det.
Samtidigt är jag livrädd för att störa. Överlag är jag rädd för grannar. Rädd för människor jag inte känner. Skiskraj för att störa de som bor i närheten. Rädd som satan för att störa.

Om Sofia hade lämnat lägenheten utan hundarna skulle de ha börjat skälla en stund, och det var alldeles för sent för att det skulle kännas okej.
Så istället tog vi på dem deras selar och koppel och jag tog på mig en jacka över pyjamasen och så gick vi ut.

Det var mörkt och jag var såklart nojig och så försvann Sofia in igen. För att ringa på hos grannen.
Katastroftankarna överväldigade mig. Kanske skulle hon få skäll för att ha stört så sent på kvällen. Kanske var vi bara töntiga som lade oss i.

Jag försökte hålla mig sysselsatt där ute med hundarna och andades lugnt för att inte skrämma upp mig själv ännu mer.
Sofia kom tillbaka och berättade att ingen öppnat.
Vi såg att det lös hos några andra grannar och Sofia gick dit och ringde på, för att höra om de också reagerat på det vi reagerat på.
Vilket de hade. Och de hade ringt efter hjälp.

Vi gick in. Fortsatt oroliga. Höll koll på utsidan, ifall någon skulle dyka upp. Inget hände och efter ett kort samtal med sina föräldrar ringde Sofia polisen.

Och då kändes det lite bättre. Logiskt sett kunde jag ju se att vi gjort vad vi borde. Ändå kunde jag inte koppla av. Och jag var rädd att polisen efter att ha varit hos grannen skulle ringa på hos oss, få hundarna att skälla hysteriskt och på så sätt väcka grannskapet.

Nej fyfan vad vidrigt det var.

Strax efter ett gick jag upp i sovrummet och tänkte att jag borde försöka sova men ångesten var skyhög och ohanterbar och jag tänkte att det här är vad jag förtjänar, efter förra veckans läkarbesök där jag sagt, så säkert, att jag kunde hantera all ångest numera. Att jag absolut inte behöver hjälp i form av tabletter för att minska ångestpåslag.

Polisen ringde upp och vi fick inte veta mycket, bara att grannen var okej.
Jag lyckades på något sätt somna, trots den höga ångesten, och när jag vaknade igår kändes det bättre.

Men nu, när Sofia är på jobbet och jag är ensam… Nu är det fan inte lätt. Jag var angstig redan igår kväll och när jag gick ut med hundarna vid elva insåg jag att idag är en sådan dag då jag inte kan lita på mina sinnen.

Jag kände mig förföljd av en snubbe, trodde mig se människor stå och spana på mig bland träden. Försökte gå sakta och lugnt och det kändes som att jag släpade mig fram, för jag var – och är – så fruktansvärt trött.

När jag kom in i trapphuset igen hörde jag grannar som talade och beslöt mig därför att ta hissen upp.
Gick ur och hörde dem prata och jag vet ärligt talat inte om jag hörde dem prata om det som hänt i lördags eller om det är mina öron, eller snarare mitt huvud, som spelade mig ett spratt.

Jag låste dörren och satte mig på golvet och torkade av hundarna och blev sedan kvar där. Helt tyst. Irriterad på Kibas höga vattendrickande för jag ville höra vad som hände där ute. Framför allt ville jag bara beredd ifall någon skulle komma och ringa på.

Tillslut tog jag mig upp men jag var så orolig och rädd att jag inte vågade slå på några ljud. Satte mig vid mitt skrivbord men insåg att jag var för rädd för att kunna fokusera på att skriva.
Istället slog jag på datorn i vardagsrummet, vilket kändes bra eftersom jag då har fri sikt åt framsidan och på så sätt kunde se om något hände där ute.
Jag tänkte att jag skulle spela Sims, för det brukar funka när ångesten är som allra starkast nu för tiden.
Men först funkade inte den trådlösa musen och sedan funkade det inte att få igång Sims.

Jag satt i fortsatt tystnad och spanade ut. Vid minsta ljud tittade jag ut genom fönstret. Rädd och matt och förbannad nojig.

På något sätt har jag lyckats ta mig igenom nästan två timmar här hemma. Sofia jobbar till sex idag – såklart – och jag har lyckats slå på musik, men så tyst att det knappt hörs. Jag rycker till vid minsta ljud men är inte fullt lika rädd.
Men jag vet att jag behöver distrahera mig för att kunna stå ut. Det är ohållbart att fastna i rädslan såhär.

Jag ska ge Sims ett nytt försök. Förhoppningsvis får jag igång det. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Mina händer är för matta och svaga för att skriva brev. Huvudet kan inte jobba med boken.
Så Sims vore det allra bästa.

Jag är fullt kapabel att ta hand om mina sårbarheter

De här hundarna, de är så välgörande för mitt psyke. Jag är precis hemkommen från vår förmiddagspromenad och eftersom jag varit väldigt trött den här veckan var jag extra noga med att vara mindful. Det är inte direkt svårt under den här årstiden när naturen är mer magisk än någonsin.

Kiba, den lilla tokstollen, fick mig att skratta. En stadsbuss stannade en bit framför oss och bland de som gick av var det två äldre kvinnor. Kiba satte sig och vägrade gå, ögonen konstant fästa på kvinnorna, och han vägrade gå vidare förrän de hade uppmärksammat honom. Han satt där och glodde och kvinnorna, som varit inne i ett samtal, fick syn på hans tittande ögon, skrattade och hälsade på honom.
Det är så typiskt honom att göra så, vilket är idiotiskt eftersom han tycker främlingar är läskiga. När okända brukar se honom i ögonen, och ännu mer när de talar till honom, morrar han och reser ragg.
Men inte denna gång. Han bara stirrade, dock med svansen nere, och så lyckades jag få honom med mig tillslut.

I måndags träffade jag överläkaren på Karla. Jag träffar henne en gång per år för en check up, och inför det var jag tvungen att ta massa blodprover, vilket jag gjorde med mamma förra veckan.
Testerna kom tillbaka fullt normala och det var skönt att kunna fokusera på de framsteg jag gör och även långsiktiga mål jag har.
Jag gillar henne. Hon är inte alls sådär stel och nedlåtande som psykläkare så ofta är. Dessutom frågade hon mig om ärren på kroppen. Pratade om det på ett lättsamt sätt som tar död på tabut kring självskadebeteende.
Hon är helt enkelt en fantastisk person, på helt rätt plats. Alla patienter som får träffa henne borde vara tacksamma.

Men nu är jag som sagt väldigt trött och har därför inte lyckats vara lika aktiv och produktiv som jag varit innan vilket faktiskt är bra. Jag behöver ju jobba på det, på att acceptera att jag inte alltid orkar.
Det är svårt och nu när det är fredag börjar jag tröttna. Jag får dåligt samvete för att jag inte orkar ta hand om tvätt och städning och att jag helst bara läser när Sofia är hemma. Men jag vet ju att det kommer vända, tids nog. Det enda jag kan göra är att stå ut och acceptera och egentligen borde jag vara glad, för jag mår trots allt rätt så bra. Och jag är kapabel att ta hand om mig själv och mina sårbarheter.

Brölande machomän, söndertuggat finger och mållös fotboll

Det är bara att konstatera och acceptera att jag idag kommer få betala priset för gårdagen 😒 Visserligen vaknade jag av mig själv vid nio igen och jag gick upp direkt igen. Men jeez, hela kroppen känns lite halvt ur funktion.
Ögonen känns svullna och är ljuskänsliga och torra efter gårdagens konstanta blåst. Dessutom tycks de hela tiden försöka stänga sig själva.
Och kroppen är matt och kraftlöst vilket gör att jag tvingas ta små pauser flera gånger under varje mening jag skriver.
Vi ska laga fyra rätters mat idag och jag ska också gå minst 6000 steg, ett stegmål som jag fan inte tänker låta mig skippa hur mycket jag än önskar att jag kunde.
Så fort jag är klar här ska jag pallra mig upp till övervåningen, ta på mig något bekvämt som tajts och en mysig tröja och sedan är det bara att fortsätta häva kaffe och tvinga upp ögonen som stängs av sig själva var och varannan sekund.

Men dagen igår var fantastisk. Som planerat gick vi med hundarna hem till mina föräldrar. Hundarna är inte vana vid att gå inne i stan men båda skötte det väldigt bra. Kiba försökte ta sig in på Bra Zoo när vi gick förbi och Kami tuggade sönder mitt finger när jag försökte dra ut en stor bit folie som han försökte svälja. Dessutom behövde vi lyfta hundarna tre eller fyra gånger inne i stan för att marken var täckt med glassplitter (Hur orkar någon bo inne i stan med hund?)

Vi lämnade hundarna till pappa och skyndade iväg till Behrn Arena. Flera ÖSK-spelare satt inne på området och skrev autografer och jag blev precis sådär pinsamt starstruck som jag alltid tycks blir när jag får se en spelare på nära håll. Nu gick jag inte mer än någon meter ifrån Kevin Wright och de tre andra spelarna och jag kan säga att jag just då var tacksam över min sociala ångest. Annars hade jag säkert förvandlats till en pinsam, tonårsfangirl. Nåja.

Matchen var kass. Den slutade 0-0 och jag fick ångra att jag sagt, lite kaxigt, att vi lätt skulle ta de där tre poängen. Men det var mysigt att vara där med både Sofia och mamma. Min mamma, hon är så jävla härlig. Hetsig som en huligan emellanåt, och jag fick skratta en hel del.

Planen var att vi skulle få skjuts hem men både Sofia och jag kände för att gå hem igen. Så det gjorde vi. Strax efter Svea Parken var det någon irriterande snubbe som skrek efter oss från en bil som fastnade vid ett rödljus. ”Öh bruuuudar,” med brölig röst. ”Viider,” när vi vägrade ge honom uppmärksamhet. Jag fortsatte stirra rakt fram medan Sofia pekade finger.
När bilen åkte förbi och vi fick se att det var mina föräldrar i bilen, och min mamma som brölat efter oss, blev vi både paffa och fulla i skratt. Hon hade lyckats lura oss båda. Jag var övertygad om att det var några Sundsvall-supportrar som blev triggade av min ÖSK-tröja 😉

Vid Norra Station går det inte längre att gå över järnvägen, vilket i sig kanske är bra, men istället behövde vi ta oss upp på en stålställning som skulle föreställa en bro och trappa och Sofia kunde inte hålla sig för skratt medan jag skräckslagen fastnade på bron och inte vågade gå vidare.
Jag är höjdrädd som satan och det kändes så jävla instabilt. Tillslut bestämde jag mig för att springa över så det skulle vara över så fort som möjligt, men Kami var trött och orkade knappt springa och därför tog det fruktansvärt lång tid iallafall.

Hundarna spenderade resten av dagen sovandes. Kami som annars är lättväckt och vaknar till så fort vi rör oss litegrann bara fortsatte sova.
Vi var också trötta. Som satan.

Samtidigt som vi gick hem spelade Spurs mot Crystal Palace, en match jag ändå inte kunde se för att ViaPlay av någon dum jävla anledning inte visade den. Under första halvleken plingade det som fan i mobilen och det blev 4-0 till Spurs under de första 45 minutrarna. Irriterande som fan att jag inte kunde se en match som jag högst troligt hade älskat att se.

Vid halv sex spelade PSG, även det en match som var mållös nästan hela matchen och jag var så jävla trött på fotboll just då. Tillslut gjorde Neymar mål, tackolov, men överlag var det ingen bra fotbollsdag igår.

Nåväl. Tydligen blir jag extra babblig i skrift när jag är trött. Jag funderar på att lägga mig en stund igen. Det här är bara fånigt att kämpa emot. Bättre att jag sover en stund till så kanske jag orkar göra det som behöver göras lite senare.

Allt blir lättare när jag tycker om mig själv

Det är inte ofta jag tar mig upp innan tio på helgerna. Vanligtvis sover jag tills mobilen börjar tjuta för att det är dags för morgonmedicin och då brukar jag irriterat släpa mig upp, mer en zombie än en människa, instabil på trötta ben nedför trappan som aldrig är brantare än när jag är nyvaken, och vidare till vardagsrummet där jag har dosetten.

Idag vaknade jag av mig själv vid nio, antagligen för att min kropp börjat vänja sig vid att gå upp runt den tiden. De senaste två veckorna har jag under vardagarna jobbat på att ta mig upp just klockan nio och idag kände jag mig glad och redo att gå upp när ögonen slogs upp.

Satt en stund och pysslade med min bujo och sedan fick jag äntligen börjar läsa i You had me at hello av Mhairi McFarlane. Jag fick den tidigare i veckan och ville börja läsa den genast men tvingade mig själv att bli klar med En shopaholic i Hollywood först. Shit, vilken långdragen och onödig bok att läsa.

Nu är klockan halv elva och jag är påklädd (svarta tajta jeans och en svart- och vitrandig tröja) och ska passa på att skriva en liten stund innan det är dags att fixa frukost.

Sofia ligger fortfarande halvsovandes i sängen och planen är att jag ska få upp henne vid elva och efter det steka kesoplättar till frukost. Halv ett ska vi ta hundarna och promenera hem till mina föräldrar. Pappa ska vara hundvakt medan Sofia, mamma och jag ska på matchen mellan ÖSK och Sundsvall och jag är precis lika taggad som jag brukar vara inför en match.

Det känns bra att vara jag. Ganska enkelt för ovanlighetens skull och jag har insett hur mycket lättare livet blir när jag inte känner ett ständigt förakt och äckel inför mig själv. Istället för att känna mig som en uppsvullen klump med grisögon trivs jag faktiskt i min kropp och i mitt jag. Det är lyx. En lyx jag absolut tänker ta vara på.

Allt känns bara fint

Alltså, vilken fantastisk dag det blev igår! Till och med bättre än vad jag trott och hoppats på.

Vi träffade Natta och Vincent utanför Coop så Sofia kunde hämta ut mitt bokpaket och köpa ett paket med Kinderägg till Vincent och Vincent passade på att skrämma slag på mig med att klättra som en galning i ett träd.

Det var fint att se glittret i Vincents ögon när jag berättade för honom att han fick beställa vad han ville inne på donken. Han såg snabbt ut en stor chokladkaka som han ville ha och jag imponerade lite på mig själv när jag stod på mig och sade att han var tvungen att äta riktig mat också. Inte hade jag tänkt att erbjudandet att få beställa vad en vill på donken kunde innebära att bara äta efterrätt.
Men jag stod på mig (antagligen för första gången i mitt liv när det kommer till lillgrabben 😉) och han verkade inte ha något emot maten som kom med hans Happy Meal 😆

Vi skulle se ut som hamstrar tydligen

Och min mage klarade tackolov av att äta en cheeseburgare och massa pommes 👌🏼

Vivallakullarna visade sig vara betydligt större än jag räknat med. Att gå runt där blev ett bra träningspass för en otränad jävel som mig. Utsikten var fantastisk när jag väl kommit till ro med den höga höjden.

Vincent – och även Sofia och Natta – älskade den enorma rutschkanan som mest satte skräck i mig. De sprang upp om och om igen för att åka nedför den branta kanan och Sofia tjatade på mig att jag skulle åka jag med. Bara tanken gjorde mig skakis men tillslut gjorde jag det fan! Med Sofias hand i min och – antagligen – skrikande av skräck.
Men jag gjorde det iallafall.

En av höjdpunkterna var helt klart när Natta och Vincent lekte Zombie och Natta jagade honom igenom en av lekparkerna. Och när Sofia snurrade runt i en gigantisk menskopp och skrek som en rädd gammal tant på nittio bast.

Det var helt enkelt helt fantastiska timmar, med tre av de finaste människorna jag vet. Jag var slutkörd när vi kom hem, och orkade inte engagera mig riktigt i matchen mellan England och Kosovo, men det var det värt.

Och dagen idag har också varit otroligt fin hittills. Jag gillar hur det positiva sprider sig och växer sig större och större.
Jag började morgonen med att dricka kaffe och läsa i Bullet Journal-boken som anlände igår.

Och efter det blev det en fin morgonpromenad med hundarna i vackra omgivningar.
Nu ska jag släktforska en stund innan jag börjar skriva. Sofia har stängning idag så jag kommer också ha tid att påbörja ett brev ❤️