En intensiv vecka

Den här veckan kommer -nästan – enbart handla om återhämtning. Förra veckan hade jag fullt upp. Det funkade fint och jag mådde väldigt bra nästan hela tiden, men nu får jag såklart betala priset.

På söndagen var det min födelsedag, som jag redan skrivit lite om. Måndagen, tror jag det var, kom mamma och pappa förbi och satte upp en hylla, en lampa och en spegel – allt i sovrummet.

På tisdagen kom Natta hit. Det var fint och mysigt och som alltid får jag energi av att träffa henne. Vi åt frukt och pratade och timmarna rann iväg alldeles för snabbt.

I onsdags skulle sotarn in hit för att fixa lite. Vi fick meddelandet veckan innan och jag imponerade mig själv med att reagera problemlösande. Istället för att bli angstig och trögtänkt lyckades jag hålla mig lugn och bestämde med mamma att jag skulle spendera dagen hos henne.

Så halv åtta onsdag morgon mötte jag mamma här utanför. Vi tog hundarna, och all min förbannade packning, och cyklade hem till hennes och pappas lägenhet, glodde på Idol och drack kaffe och sedan tog vi en otroligt lång cykeltur.

Vi började med att cykla runt på Universitetet och det var en märklig upplevelse. I ett annat liv, ett liv utan alla problem jag haft, skulle det ha varit en del av mitt liv. Plugga. Jag har alltid älskat det och medan vi cyklade runt på det gigantiska området kunde jag inte komma ifrån känslan att jag blivit bestulen på något.

Sedan cyklade vi vidare och hamnade där Kenny och Natta bor. Vi stannade till vid Vincents skola, han började ettan förra veckan, och fick se honom på avstånd där han sprang runt och lekte med vänner och verkade må väldigt bra 🙂

Jag kom inte hem förrän tjugo i fyra och trots att dagen varit väldigt bra var jag såklart också trött.

Torsdag var det dags för veckohandling, under fredagen kunde jag slappa och sedan blev det lördag. Min brors födelsedag och Vincent var med i en fotbollscup i Kumla.

Han var bedårande i sin egna ÖSK-tröja som Kenny tryckt upp till honom. Kenny tyckte att Vincent skulle ha nummer sju på ryggen eftersom han snart fyller det, men Vincent skulle absolut ha samma nummer som Filip Rogic.

Fyra matcher spelade han och hans små ÖSK-kompisar, och tio (!!!) mål gjorde han ❤

Sedan blev det söndag och vi – Sofia, mina föräldrar, farmor och farfar och jag – drog till Karlskoga där vi grillade med Sofias föräldrar, mormor och Johan och Cissi.

På morgonen innan vi skulle åka var jag slutkörd och bitter och ville helst sova, men det kändes bra så fort vi blev upphämtade.
Det blev väldigt fina timmar i ett soligt Karlskoga och som vanligt gick tiden alldeles för fort.

Så det är inte konstigt att jag är trött nu. Att hjärnan tagit semester och kroppen är matt. Men jag mår bra och är glad och stolt över allt jag lyckats åstadkomma förra veckan.
Och nu ska jag släktforska. När jag var hos mamma i onsdags fick jag ta del av morfars gamla släktforskning och nu har jag svårt att slita mig.

Äldre och – förhoppningsvis – visare

Sofia var inne i mitt craft room och ändrade text på lightboxen medan jag var på fotboll

Jag har haft en så fin helg. En helg fylld med glädje, skratt, allvar, kärlek och allt däremellan.

I fredags blev det läsning och handarbetande och serietittande. I lördags hade vi fullt upp med att dammsuga hela lägenheten och laga mat inför den kommande veckan. Ändå hann jag med att se Spurs möta City i en match som slutade 2-2 och så lite serier med Sofia efter det.

Igår vaknade jag på väldigt bra humör. ÖSK mötte Häcken hemma och att sitta där på Behrn Arena och se ÖSK spela, det är mitt happy place. Visserligen förlorade ÖSK och det kändes, och känns, pissigt, men jag hade mysigt med mamma och i halvlek kom Vincent och massa andra småttingar in på planen för ett ärevarv.
Jag trotsade sociala ångesten och ropade Vincents namn, högt, två gånger men inte hörde han det. Det var ändå fint att se honom. Glädjen och spralligheten.

Efter matchen kom mamma, pappa, farmor och farfar över. Det var inte meningen att jag skulle ha något firande hemma. Nästa söndag ska vi alla till Karlskoga och grilla med Sofias föräldrar, mormor, Johan och Cissi och jag tyckte det var perfekt att kombinera det med firandet. Ett bra sätt att komma enkelt undan.
Men eftersom både mina föräldrar och farmor och farfar hade en hel del paket och det kändes onödigt att dra med allting till Karlskoga, kom de över för lite glass och kaffe.

Jag fick så fina saker. Inte en enda bok eller ett ynkaste garnnystan önskade jag mig. Bara saker till lägenheten, som den fina vita lyktan som syns på bild ovan. Bortskämd och glad och det var mysigt att få krama på farmor och farfar en stund. Och så är jag nu ägare till världens snyggaste tröja. Den var från början pappas men efter en del tjat gick han med på att ge mig den i present 😀 Risken är väl att jag aldrig kommer ha någon annan tröja på mig.

Så jag är nöjd och glad och försöker smälta hur snabbt åren har gått och att jag bara har sex år kvar till 40. Men jag gillar det här. Jag gillar att åldras. Växa som människa och komma till nya insikter. Gråa strån i håret och slappare hud. Det är fint det, att faktiskt få leva.

Ibland klarar jag av att hantera ändringar

Det är fredag och om några timmar har Sofia redan jobbat två veckor efter semestern. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid hur snabbt tiden går och hur ska jag kunna det när det känns som att jag inte hinner med? Poff, så har ännu en vecka gått.

Just nu mår jag bra. Känner den där ron igen. På söndag fyller jag år och ÖSK har hemmamatch. Sedan jag fick veta att de skulle spela hemma på min födelsedag har jag varit inställd på att Sofia och jag skulle gå tillsammans och sedan käka på Max.
Men inget blir som planerat och jag är faktiskt helt okej med det. Max är jag inte alls sugen på nu sedan jag är igång med LCHF på riktigt igen.
Och Vincent, som den här veckan gått i ÖSK:s fotbollsskola, ska in på planen på söndag och avtackas och det är ju klart som sjutton att hans farmor ska vara där.

Så med andra ord blir det jag och mamma och jag är redan beredd på att börja böla när jag få se Vincent på planen. Det är ju en fantastisk mix – ÖSK och min brorson. Kan det bli bättre?

Istället för att mysa på matchen med Sofia ska vi försöka ha en mysig helg (som dock inkluderar både matlagning och dammsugning). Det känns rätt sjukt att jag blir 34. När jag får höra om folk från mitt förflutna, runt min ålder, som skaffat barn blir jag alltid lika paff. Tänker Shit vad unga föräldrar de kommer vara. Men så kommer jag på att jag inte alls är 17 år längre.

Helt sjukt.

Men nu – skriva. Och sedan massa PLL och lite handarbete.

Deras validering är som en helande salva

Det går fort när det gäller mig. Det vet jag ju sedan gammalt, och att ens jämföra de så kallade humörsvängningarna jag har nu med hur det brukade vara, – alltså, nej, det går inte.

Förra veckan var en bra och fin vecka. Min mood-tracker i min Bullet Journal är väldigt lila vilket innebär att jag haft riktigt fina dagar. Och det fortsatte så. Lördag och Söndag. Jag mådde bra. Åkte ut till mormor och morfars grav med mamma i lördags, då det var exakt fem år sedan mormor dog. Och efter det besökte vi min moster och hennes man så jag kunde gå husesyn efter deras flytt.

Men så blev det söndag kväll och jag stod i duschen och plötsligt small det till. Små saker som människor sagt och som satt sig som små taggar i mitt inre utan att jag hunnit reflektera över det.

När jag var tonåring hade folk för vana att förklara för mig att det jag tyckte, det var fel. Det var föräldrar, släktingar, skolkamrater, vänner, lärare. Olika saker, men alltid med samma slutsats – jag tyckte fel.

Och det där sitter kvar i mig. När människor säger någonting till mig, som gör mig illa till mods, så håller jag käften. Jag önskar att jag kunde säga till, förklara vad som gjorde mig upprörd och varför, men det går inte. För jag är livrädd för ångesten som kommer efter. Ångesten som jag vet kommer efter.
För det känns fortfarande som att jag har fel att tycka och tänka som jag gör. När jag blir lite, lite sårbar, så försvagas min självkänsla och mitt självförtroende så extremt att jag inte klarar av att stå upp för mig själv.

Och det klart att en person som jag, som är otroligt känslig, reagerar på saker som sägs omkring mig. För i den vanliga världen, världen som inte består av Sofia och mina föräldrar, där har de inte den kunskap som de andra tre har gällande mig och sådana som mig. De har inte gått kortare DBT kurser för att förstå och de har heller inte fått diskutera sådant med mig. För att jag inte klarar det. För att jag, återigen, alltid känner att jag har fel. Och för att jag också känner mig krävande. Även det har med mitt förflutna att göra.

Så idag är jag sårbar och ledsen och vill inte alls ha med omvärlden att göra. ÖSK har match ikväll och tackolov är det bortamatch för jag vill verkligen inte lämna min sköna bubbla. Jag är alldeles för skör för det.

Vad jag ska göra för att ta hand om mig själv? Jobba med boken. Läsa. Sticka och se på serier. Skriva dagbok. Och det kanske viktigaste, och som jag är allra sämst på – jag ska tala. Berätta hur jag känner. Vad och varför jag reagerar som jag gör. Prata med Sofia och pappa och mamma och bli bemött med den där fantastiska valilderingen jag vet att de alla kommer bemöta mig med och som alltid fungerar som en helande salva mot en sönderskuren hud.

Ro i kroppen

Jag känner en ro i kroppen som till stor del kommer av hur det ser ut här hemma. Det är rent och undanplockat och ljust och innan vi lämnade helveteshålet för den här lägenheten förstod jag inte hur stor inverkan mitt boende faktiskt hade på mitt psyke.

Jag är inne i köket och fixar kaffe eller steker pannkakor eller gör granola, och istället för att låta allt blir stående när jag är klar, ser jag till att lämna köket lika fint som det var innan jag började.
Jag klarar det inte alltid. Långt ifrån. Ibland tycks det vara omöjligt att ens bara ställa in ett glas i diskmaskinen.
Men just nu går det och det underlättas av att det är så undanplockat.

Jag ser de vita väggarna omkring mig och känner att jag kan andas. Inga slarvigt rödmålade väggar med avskavda fläckar här och där. Inga tapeter uppsatta på 80-talet, avskavda och skitiga och – på somliga ställen – även ritade på. För att inte glömma blodfläckarna som inte gått att få bort helt och hållet.

Jag trivs här och jag mår bra av att vara hemma. Mår bra av att pula omkring. Damma lite. Torka av ett bord. Vattna blommorna. Nynna för mig själv.

Och det känns okej att Sofia jobbar igen. Det gör det, för det är skönt att få sakna henne. Idag ska hon sluta tre eller halv fyra och jag ska ta med mig hundarna och möta henne på vägen. Och innan dess ska jag fortsätta arbeta med bok nummer fyra, handarbeta lite och glo på något avsnitt av Pretty Little Liars.