Det blev en väldigt fin måndag. Johan hämtade upp oss vid Coop vid halv ett och en stund senare var vi framme i Fjugesta.
Jag hann sticka lite medan Johan grillade och Sofia och Cissi fixade med saker i köket.
Grillmästarn själv.
Kami var mest bara allmänt bedårande och söt. Han skällde ut två tonåringar som gick förbi medan vi var ute men förutom det var han förvånansvärt tyst.
Och Kiba hade fullt upp med att gå på upptäcksfärd på den stora tomten.
Johan och Cissi ♥️
Efter maten gloddes det i en tjock bok med hundraser medan Kami försökte ta sig upp i fönstren för att kunna vakta.
Både han och Kiba var rastlösa när boken var färdigglodd och vi gick ut igen.
Vi gick runt och åt bär och Kiba dammsög Krusbärsbusken.
Det var helt enkelt en fin sommardag och vi kom inte hem förrän vid åtta på kvällen.
Och nu betalar jag priset för allt jag gjort den senaste tiden. Sov fyra timmar på dagen igår och kroppen och skallen är matt och trött och lite halvt ur funktion.
Men som jag brukar säga; det är värt det. Jag har några dagar att vila upp mig innan vi drar till Karlskoga (på lördag, inte torsdag som jag tidigare skrivit).
Idag ska jag vila. Ingenting annat. Det regnar ute och är således en alldeles utmärkt dag att ägna sig åt läsning, läsning och lite handarbete mixat med serietittande. För tro mig, jag både förtjänar och behöver det.
Jag försöker ta mig ur min bubbla och inte vara en passiv, tråkig flickvän under Sofias semester och därför tog vi en cykeltur med hundarna i fredags, på kvällen. Det är svårt att beskriva vad som hände inne i mig när vi cyklade upp på stan. Det är så sällan jag kommer ut, utanför min trygghet i Rosta. Framför allt är det väldigt sällan jag vistas inne i stan. Och känslorna och intrycken blev många.
På ett sätt kändes det som att jag inte varit inne i stan sedan jag var tonåring, vilket såklart inte stämmer, även om det har ett uns av sanning i sig. Så jag slungades bakåt i tiden, till en 17-årig Mana, och det var en väldigt konstig upplevelse. Dessutom luktar människor så förbannat mycket parfym. Har det alltid varit så? Människor som antingen passerade oss eller som vi passerade, som var överhöljda av en parfymdoft så stark att det nästan blev svårt att andas.
Helt enkelt blev det jobbigt. Riktigt jobbigt. Vi cyklade upp på Järntorget och hjärtat rusade. Människor överallt. Och bussar att väja för. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen och trampade på i panik och kunde inte riktigt andas förrän vi närmade oss Stadsparken. Där var det iallafall lugnare.
Vi stannade till i Wadköping och gick runt bland de vackra, gamla husen. Det är tveksamt om det finns en finare plats i Örebro. Jag försökte landa i mig själv och fokusera på nuet medan vi vandrade runt där, men det var inte lätt. Hela tiden kämpade jag emot den starka impulsen som sade åt mig att fly och det var inte förrän vi gick längs med Svartån och hundarna började äta gräs som jag inte längre ville springa därifrån.
Men tro inte att jag inte tyckte att det var värt det för det var det. Det är värt det. Att för en stund lyckas bryta mig fri från mina bojor och komma ut i verkligheten. Spendera tid i en stad som är min, och som jag älskar, men som jag så sällan besöker.
När vi väl hoppade upp på cyklarna igen var jag ändå lite lugnare och vi tog en kringelkrokig väg hemåt för att inte komma hem för snabbt. För vi alla, både jag, Sofia och de två små pälsdjävlarna, älskar våra cykelturer.
Sedan blev det lördag. Och det är väl främst vad som hände igår som gör att jag är så sårig idag (mentalt, inte fysiskt). Planen var att cykla med hundarna till farmor och farfar, lämna av dem där för att cykla vidare till Behrn Arena, se på matchen, cykla tillbaka till farmor och farfar för att hämta djuren igen och till sist cykla hem.
Mitt helvete började redan timmarna innan vi skulle dra. I ungefär en timme försökte jag hitta kläder som kändes bra. Med bra menar jag att de ska vara bekväma, få mig att känna mig fin och de ska också kännas jag. Vilket var ett helvete.
Jag antar att jag behöver förklara varför det är en så stort grej för mig, att hitta kläder för att gå på en jävla fotbollsmatch. Jag är inte helt hundra på att jag har rätt, men jag skulle gissa att det ligger till ungefär såhär (varning för väldigt grova generaliseringar): För mig är fotbollsvärlden en plats för sådana som passar in i samhället. På samma sätt som min gamla högstadieskola kändes som en plats för främst de ”fungerande” och där jag alltid kände mig som världens största missfoster som aldrig skulle passa in, så känns också fotbollsvärlden. Och för att beträda en sådan värld behöver jag känna mig trygg i mig själv och just nu, när jag kämpar så mycket med min självkänsla, är det nästintill omöjligt.
Först tog jag på mig en långklänning jag vanligtvis brukar känna mig fin i, men igår gick det inte alls. Magen stod ut. Brösten hängde. Jag såg ut som en övermogen tomat som skulle få klänningen att spricka i sömmarna. Testade olika BH:ar, olika tröjor, linnen, kjolar, klänningar. Kände mig svettig och ful och vedervärdig men lyckades ändå tillslut hitta något som kändes okej. Vad för något? Skitiga tajts, ett turkost linne och en lång vid västaktig grej. Alldeles för mycket kläder för den där hettan, men det fick duga eftersom det var det enda jag trivdes i just då.
Det gick bra att cykla till farmor och farfar och lämna av hundarna där men sedan. Själva grejen att cykla mitt i stan, bland all denna jävla trafik! Fy helvete. Hade en konstant känsla av panik och pustade ut när vi väl var framme.
Att gå in på Arenan är inte en jättegrej längre. På något sätt lyckas jag stänga ute det mesta av obehaget och fokuserar på allt det som fyller mig med glädje. Den höga musiken, spelarna som tränar på planen, känslan av att det kommer kunna hända stordåd.
Och matchen blev ju fantastiskt. 3-o till ÖSK efter första halvlek och 4-0 när den var slut. Det var lite som att hoppa runt bland molnen. Dessutom är det alltid mysigt att ha Sofia med på matcherna. Att sitta med henne vid min sida gör mig både trygg och stolt.
Men ja. Så var vi tvungna att cykla i stan igen. Paniken. Ångesten. Obehaget. Vi kom fram till farmor och farfar för att hämta hundarna och de hade besök av min kusin och jag tvingades in i den där känslan av självförakt när jag stod kvar i hallen och inte klarade av att gå in i vardagsrummet och hälsa.
Sista biten hem var dock skön. Jag gillar att cykla, så länge jag cyklar där det är ganska lugnt. Och när jag kom hem kändes jag mig så slutkörd att jag var gråtfärdigt.
Så det är inte det minsta konstigt att jag är trött och lite sorgsen idag. Men jag är också stolt över mig själv. För allt jag tagit mig igenom de senaste dagarna. För att jag kämpat emot de negativa känslorna och nått målet. Det hade varit mycket lättare att bara stanna hemma, både i fredags och igår, men jag kan lova er; skulle jag gjort det skulle jag känna mig ännu sårigare idag.
Jag är inne i en ganska jobbig period, fylld med trötthet, folkilska, tårar, värk och fan vet allt. Så efter en jävla massa funderande valde jag att inte följa med på bröllopet i lördags. I början kändes det piss att inte vara med. Känslan av utanförskap var stark och det är alltid smärtsamt att bli påmind om hur jag inte fungerar som andra. Det är relativt lätt att acceptera min livssituation när jag tillåts leva i min egna lilla bubbla, men så fort jag hamnar utanför den, då blir det jobbigt.
Men mamma och pappa kom hit och umgicks med mig. Jag klippte och färgade morsans hår och vi åt pizza och såg på The Hate U Give och för första gången på alldeles för lång tid mådde jag bra. Det blev en fin kväll.
Vid halv tio åkte vi mot Fjugesta för att hämta Sofia och precis innan vi var framme vid festlokalen sade Sofia att hennes mamma och Johan ville komma ut och hälsa och när vi kom fram, och jag fick se alla dessa människor utanför det stora huset, då var jag på väg att få panik. För jag var inte alls redo att lämna bubblan. Jag ville inte lämna bilens trygghet, inte ta minsta steg ifrån den, och hälsa på brudgummen och hans mamma inför ögonen på alla dessa främlingar. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Ni som förstår, ni förstår. Det fick mig att känna mig väldigt utsatt. Som att stiga ut på en scen, med ett stort plakat i handen, där det står Psykfall.
Typ.
Dagarna efteråt har jag gjort vad jag kunnat för att ta hand om mig själv. Just nu kämpar jag mycket med att acceptera mig själv som jag är. Jag vill tycka om mig själv igen, så som jag gjorde i vintrans och under våren. Just nu är självföraktet starkt och jag hatar både min insida och utsida. Och att vistas bland människor när jag hatar mig själv såhär mycket, det är fan inte kul.
Just därför såg jag inte fram emot att vara social igår, när Sofias bror Daniel och hans fru Anna och deras ungar skulle komma hit och umgås. Varför? För att jag inte riktigt kan se hur andra kan må bra av mitt sällskap. Svårare än så är det inte.
MEN. Det tog inte lång stund förrän det kändes bra.
Mamma hämtade Kami vid tio (han och barn går inte alls ihop) och Kiba, han var helt fantastisk. Vi besökte olika lekplatser och Kiba tiggde till sig melonbit efter melonbit och småtjejerna fick mig att kippa efter andan medan de klättrade i en läskig jävla klätterställning (som Sofia såklart också skulle upp i).
Jag mådde bra av att komma ut och jag mådde bra av sällskapet. För sanningen är den att de alla är väldigt lätta att umgås med. Jag känner inte att jag behöver förställa mig. Och jag känner att det är okej om jag flyter undan då och då.
En av höjdpunkterna var helt klart när Ella och Kiba åkte bil tillsammans och en annan när Anna skulle ge Kiba en bit melon och han hann sluka hela biten på typ en halv sekund, med skal och allt.
Och efteråt mådde jag bättre än vad jag gjort på väldigt länge. Det blev så tydligt att sällskapet fyllt på med efterlängtad livslust i den där ballongen som så länge pyst ut mer luft än vad den borde.
Resten av dagen var jag slutkörd på det där sättet jag brukar bli efter att ha varit social men det gör ingenting. För det var precis vad jag behövde.
Jag är såklart trött och smådåsig idag också, men jag har ändå haft en fin dag hittills, med solande och bokläsning på balkongen, och senare ska Sofia och jag, förmodligen, ta en liten cykeltur med hundarna. Imorgon ska vi på efterlängtad fotbollsdejt och lämna bort de små odjuren till farmor och farfar en stund och även om jag alltid tycker att det är jobbigt att vara ifrån dem känns det ändå okej, för jag vet att de båda älskar att vara där.
På måndag ska vi träffa de nygifta och jag kommer säkert önska att jag fick stanna hemma i min trygga bubbla innan de hämtar upp oss, men jag är lika säker på att även den socialiseringen kommer fylla på med ytterligare livslust i ballongen. Och sedan på torsdag drar vi till Karlskoga och stannar där i några nätter ❤️
Sofias semester är äntligen igång och samma sak går nog att säga om mig. Jag försöker iallafall. Helgen i sig var ganska tuff. I lördagskväll hade jag en huvudvärk utan dess like. En värk som bara blev värre när jag låg ned för att försöka sova. Så jag stoppade i mig två Lergigan och försökte andas mig igenom blixtarna och lyckades tids nog somna.
Eftersom jag tagit tabletterna var jag igår seg och trött och svag. Det blev en ganska jobbig dag och jag var så rädd att värken skulle komma tillbaka att jag hela tiden tycktes spänna mig.
Men jag tog mig, såklart, igenom det. Och nu ska jag göra mitt allra bästa för att bygga upp mig själv på nytt.
Förvånande nog tog jag mig upp klockan nio precis som planerat. Tog med yogamattan ned till vardagsrummet och ägnade mig åt femton minuters morgonyoga och några minuters stretching av nacken innan jag fick dricka kaffe.
Bäddade sängen, sminkade mig och läste tills det var dags att gå ut med hundarna och nu har jag precis kommit tillbaka. Ögonen är trötta, precis som kroppen, men jag är ändå väldigt nöjd med mig själv. Jag ska göra mitt bästa för att bygga upp mig själv under dessa fyra veckor då Sofia är ledig från jobbet.
På lördag är det dags för bröllop. Sofias lillebror Johan ska gifta sig med sin Cissi och jag ska vara med under själva ceremonin. Mer än så klarar jag inte, men ceremonin ska jag göra allt jag kan för att klara av. Så fort någon pratar om lördagen smäller ångesten dock till. Jag vet att jag kommer bli utmattad av att vara där och sedan kommer den där lilla detaljen att jag inte har en aning om när Sofia kommer komma hem. Med andra ord kommer det bli en otroligt ansträngande dag, men sedan har jag tre veckor på mig att vila upp mig om så skulle behövas.
Det har varit en jobbig vecka. Eller veckor snarare och gårdagen blev inte lättare för att Kami var hos veterinären.
Sofia gick dit med honom innan jobbet och sedan hämtade jag och pappa upp honom på eftermiddagen. Han fick sina tänder fixade och som den hönsmatte jag är kunde jag såklart inte koppla av. På torsdagskvällen satt jag och gosade och pratade med honom som att han skulle till veterinären för att avlivas och medan han var där borta gjorde jag mitt bästa för att hålla tankarna på annat.
Det var mycket tystare och lugnare än annars, när bara Kiba fanns där. En hund istället för två, som triggar varandra att skälla, och jag spenderade en väldigt stor del av dagen i tystnad. På många sätt var det en skön dag och jag klarade av att läsa. Men fy satan vad jag saknade den där ettriga lilla jäveln.
När Sofia hörde av sig och sade att han var redo att hämtas ringde jag upp pappa och satt som på nålar medan han åt och väntade på det där samtalet om att han och mamma var på väg.
I bilen var jag inte riktigt närvarande. Var orolig som satan och nervositeten bara ökade när vi lämnade mamma och Kiba och gick in till kliniken.
Sedan, när kvinnan i receptionen gick iväg för att hämta honom, kände jag mig som en mamma som inte träffat sitt barn på veckor. Hökögonen var framme och jag trodde att varenda människa som dök upp var hon som kom bärandes på min håriga lilla boll.
Och så kom hon med lillkillen. Han såg omtöcknad och lite förvirrad ut men viftade på svansen när han fick syn på mig och pappa och började pipa och pussades och jag tog upp honom i min famn och ville aldrig släppa honom igen.
Kvinnan sade något lättsamt som att Kami inte varit så glad på dem och jag log och nickade och tror att jag fick fram att han inte gillar människor särskilt mycket. Han är verkligen sin mattes hund.
Fyra tänder blev han av med denna gång och han har bara elva kvar. Inga huggtänder alls. I en vecka ska han äta blötmat och få smärtstillande medicin.
Älskade lilla hund. Jag är så glad att allting gick bra. Och nu har Sofia fyra veckors semester ❤️ Fyra sköna veckor att tanka energi och umgås med min fantastiska fina lilla familj. Hon och Kiba ska åka iväg till djuraffären i Vivalla om en stund. Kolla om de kan hitta en munkorg till Kiba. Han är så besatt av att äta harpluttar sedan kastreringen att promenaderna inte är det minsta kul längre. De är bara jobbiga och frustrerande.
Vad Kami och jag ska göra? Förmodligen ligga i soffan. Jag med en bok och Kami vilandes på min mage.
Jag hann sticka lite medan Johan grillade och Sofia och Cissi fixade med saker i köket.
Grillmästarn själv.
ostadigt. 