Vi fick riktigt finbesök igår. Natta hörde av sig och ville ses och det visade sig vara just vad jag behövde. Några timmar av samtal, frukt och skratt och när Natta gett sig av kunde jag konstatera att träffen fyllt på livsballongen med livslust.
Kami spenderade tiden i sin säng på golvet medan Kiba inte kunde få nog av Nattas uppmärksamhet. Sådär är han jämt. Kräver uppmärksamhet från den eller de som besöker oss medan Kami för det mesta är en asocial liten jävel.
Så idag känner jag mig glad och sugen på att leva. Sofia slutar redan klockan tolv och ikväll ska vi mysa till det med frukten som blev kvar från igår. Imorgon spelar ÖSK mot IFK Göteborg och på kvällen är det final i Champions League. Så ja, jag är pepp. Och lite orolig (gällande matcherna).
Solen skiner och förhoppningsvis kommer jag kunna spendera en del tid ute på balkongen idag. Läsa och lyssna på ljudbok och handarbeta. Låter som en bra plan det där.
Jag är otroligt sårbar just nu. Sårbarheterna har liksom staplats upp på varandra och jag känner igen varningssignalerna. De där som säger att om jag inte tar tag i det här nu så kommer jag tids nog krascha och det rejält. Att jag dissocierar och får overklighetskänslor är två röda, alarmerande varningssignaler som jag tidigare inte lyckats snappa upp.
Hur fan nu det är möjligt.
Jag känner mig omotiverad och allmänt nedstämd och det mesta känns jobbigt. Men jag har en plan och den är så pass simpel att jag helt enkelt ska ta det lugnt och tillåta mig själv att göra sådant jag mår bra av. Och bygga kompetens.
Jag har tagit fram ett nytt pussel som jag påbörjat. Att pussla och lyssna på ljudbok är fantastiskt. Att lyssna på ljudbok och sticka är lika fantastiskt det. Att sticka och glo på tv-serier. Att lyssna på James Arthur och skriva brev. Ha läskoma i sängen. Ta långa bubbelbad med badrumsfönstret öppet. Bara ligga i soffan och spela olika mobilspel och prata med Sofia. Lösa korsord.
Sådant. Dessutom behöver jag jobba med sömnen och maten. Kämpa lite extra för att varken sova mer eller mindre än 8,9 timmar per natt och tänka till lite extra när det kommer till maten. Just nu känner jag mig konstant hungrig och kan inte sluta tänka på kolhydratrika saker att äta och det känns lite hopplöst. Som att jag aldrig kommer igång ordentligt igen med LCHF. Men idag ska jag veckohandla och jag tänker köpa hem massa ost och ölkorv och sådant jag hade väldigt stor nytta av när jag började med LCHF för nästan 18 månader sedan. Gå back to basics liksom. Ta en dag i taget.
Men viktigast av allt är att jag pratar och skriver och känner efter. Vad är det jag verkligen vill göra och vad behöver jag göra.
Jag är helt klart på väg åt rätt håll igen. Igår pratade jag och Sofia om hur fort jag numera tappar tålamodet när jag mår sämre. Det känns som att det ändrats väldigt fort. Jag har gått från att spendera månader eller år nere i djupa dalar och nu blir jag irriterad så fort jag har några dagar som är lite sämre. Det går fort att vänja sig vid det nya. Det nya liv jag just nu lever.
Efter handlingen igår satt Sofia och jag en stund på balkongen och som så ofta annars började jag prata om Sigrid. Jag tänker fortfarande på henne väldigt ofta och jag sade till Sofia att jag önskade att hon också fått nå hit, där jag är idag. Inte att hon skulle leva mitt liv, såklart inte, men att hon också fått finna den här ron. Nått till en plats där livet är mer bra än dåligt. Jag har haft mycket tur i all min otur och jag önskar att jag kunnat ge bort en del av min tur, så kanske hon också hade funnits här idag.
Hur som. Jag mår lite bättre igen. Eller betydligt bättre. Igår pendlade energin mellan en trea och en fyra och idag känns det, hittills, som att jag är på en ganska stabil fyra. Igår både skrev jag och tvättade. Idag planerar jag att fortsätta skriva, plocka in den rena tvätten och sätta igång en ny maskin och kanske försöka påbörja ett brev. När det vänder, och jag börjar må bättre igen, vill jag helst gasa på och inte stanna upp, men det leder alltid till att jag kraschar. Men jag försöker bättra mig. Försöker tänka efter och göra kloka val och jag tycker själv att det ändå går väldigt bra.
Igår kväll kom åskan på besök. Ett åskoväder som varade i några timmar och jag tycker alltid att det känns renande efteråt. Hundarna var lugna större delen av tiden. De hör inte lika bra längre och det var inte förrän de där riktigt höga smällarna kom som de blev rädda. Jag låg skönt tillbakalutad i soffan och läste i Underground railroad och bara njöt av att finnas till.
Och det är precis vad jag tänker ägna mig åt idag med, att njuta.
Jag är så trött att allting gör mig gråtfärdig. Igår låg energinivån på en ganska stadig etta (vilket var ett helvete när jag skulle ut med hundarna) och jag spenderade nästan hela dagen i soffan. Försökte acceptera läget. Det finns inte mycket annat att göra.
Idag pendlar energin mellan en tvåa och en trea och jag ska försöka att iallafall jobba lite på boken. Kanske variera boken med soffhäng. Det blir en lång dag idag. Två promenader och sedan veckohandling. Och imorgon jobbar Sofia till sju och på fredag har hon stängning.
Det är nästan lite skrattretande. Det brukar bli såhär när jag redan innan är trött. Men den här helgen ska jag fan i mig inte göra någonting annat än vila. Och laga mat. Resten får bli lidandes men det behövs om jag ska lyckas få energi nog att sköta min vardag igen. Det finns ju ingenting jag hellre vill. Städa, arbeta, vara aktiv och produktiv. Låta livet rulla på.
Jag är sådär trött att det känns som att jag ska börja gråta när som helst. Tog mig ut med hundarna lite tidigare än vanligt och ansträngde mig för att inte fastna i negativa tankegångar, som jag ofta gör när jag mår dåligt och är ute med hundarna. Ältandet kommer liksom nästan av sig själv.
Men ärligt. Jag är så jävla slut.
Förra veckan tog ut sin rätt på mig. Onsdagen var intensiv med många promenader och sedan veckohandling på kvällen och torsdagen var ännu värre. Lika många promenader och sedan skulle pappa vara hundvakt medan mamma och jag gick på fotboll. Det är alltid känsligt för mig att lämna över hundarna till någon annan. Föreställ er den värsta hönsmamman och jag är värre än så. Att pappa kom tio minuter för sent gjorde inte saken bättre och när jag väl var på väg att möta mamma var ångesten skyhög.
Sedan är det ju så att det här med att gå på fotboll blivit något av en svårighet efter alla dessa hemmamatcher med storklubbar och deras supportrar. Där och då började jag dissociera och när jag vaknade i fredags började vad som skulle bli en fruktansvärt utmattande dag.
Jag hade skyhög ångest och massa overklighetskänslor. Sofia slutade tidigt men skulle iväg och träffa en vän med Lahti och med andra ord blev det många promenader igen och eftermiddagspromenaden blev lika hemsk som de ofta brukade bli när jag mådde som sämst.
Det fina vädret gjorde att det var mycket folk, och framför allt mycket barn, ute. Jag gick sakta. Kändes som jag sniglade mig fram. Försökte hålla mig närvarande men lyckades inte vara där. Jag försvann in i den där andra verkligheten som brukade vara en stor del av mitt gamla liv.
På lördagen (Kamis tolfte födelsedag ❤️) åkte Sofia upp på stan för att handla hundmat och lite födelsedagslyx och senare den eftermiddagen åkte hon hem till Lahti för att mata hennes katter och råttor och med andra ord blev det en jävla massa tid ensam för mig. Och när jag är ensam blir det alltid extra ansträngande att bara leva.
Min tanke var att försöka ta det lugnt men fönstren behövde tvättas och i söndags skulle vi laga mat för den kommande veckan. Vi har lärt oss att det inte funkar att skjuta upp på den där matlagningen. Då slutar det med att vi äter snabbmat vilket leder till att både min mage och mitt psyke kraschar.
Så ja. Jag är slutkörd.
Dessutom kan jag inte sluta stressa upp mig inför vad som väntar; i juni ska Sofia iväg på student och hon ska ut med jobbet och i juli blir det bröllop.
Jag gillar inte att skriva om det. Skäms för att mitt psyke ställer till det. Men samtidigt behöver jag både prata och skriva om det. Gör jag inte det leder det istället till en kraschlandning. Det blir alltid betydligt jobbigare när Sofia är borta sent på kvällarna. Nu när det är ljust om kvällarna går det iallafall bra att ta ut hundarna på promenader, men eftersom de båda skäller som satan när hon kommer hem måste jag ta mig ut för att möta henne. Vilket innebär att bege mig ut i trappuppgången sen kväll/natt och det skrämmer mig så förbannat jävla mycket.
Jag är rädd att allt det här som väntar kommer innebära att jag helt enkelt kommer sova bort Sofias semester som börjar i juli. Det är det sista jag vill.
Och jag hatar att jag strular till det så jävla mycket. Att jag inte kan vara enklare. Att det innebär bekymmer för Sofia för att mitt psyke strular till det. Jag hamnar lätt i självförakt och invalideringar, säger mig själv att jag är en hemsk och jobbig flickvän, och det är inte enkelt att handskas med de negativa tankarna när jag redan innan är sårbar.
Så ja, det är väldigt mycket just nu. Jag vill helst bara sova men ska göra mitt bästa för att ändå hålla mig någorlunda aktiv. Just nu ligger energinivån på en tvåa av tio och jag förstår knappt hur jag ska lyckas få i mig lite kaffe.
ostadigt. 