Jag känner mig lite överväldigad och det visar sig i att jag är slutkörd, har svårt att tänka och lätt får ångest.
Annat vore konstigt efter veckan som jag haft. En släkting som hamnat på sjukhus utomlands och Sofias föräldrars hund som blivit skadad.
Hela fredagen var jag slutkörd och energilös. Orkade inte mycket mer än att sitta i soffan och glo på teven och tanken på att spendera kvällen i Hästhagen var allt annat än lockande. Ändå åkte jag dit och i efterhand är jag väldigt glad för att jag gjorde det.
Vi hade väldigt mysigt. Mamma och pappa skötte grillen, hundarna chillade och Kenny spelade massa skum musik i telefonen. Både Kiba och Kami var lugna och tysta förutom när Kenny kom farandes efter oss andra, men att vänta sig något annat än glada (och skärande) skall när nya personer ansluter sig vore bara lönlöst och idiotiskt.
När vi kom hem igen tog jag ett bad och sedan satt Sofia och jag ute på balkongen och mös.
Det är riktigt trivsamt där ute nu, trots det hemska nätet. Och Kiba gillar att vara där lika mycket som han gjorde på förra och när han får chansen smyger han ut och lägger sig i fåtöljen.
Igår tvingade jag upp mig själv redan vid nio så jag skulle hinna få i mig några koppar kaffe innan mamma och pappa hämtade upp mig.
Vi åkte till vackra Lanna för fotbollscupen Vincent var med i och blev mötta av en överlycklig Vincent som gjort mål i första matchen och en lika glad Natta.
Självfallet var det väldigt mycket folk där och det kändes skönt att jag kunde gömma mig lite bakom solbrillorna. Vad jag inte räknat med var att matcherna faktiskt skulle vara spännande, men det var de. Att se alla dessa minismå ÖSK-spelare var helt bedårande. Säkert det sötaste jag någonsin sett, och småpluttarna var förvånansvärt bra.
Det var dock synd att inte Sofia kunde följa med.
När jag skulle åka hem igen med mina föräldrar och Vincent blev han förkrossande ledsen, en ledsamhet som aldrig tycktes ge med sig, och det är bland det absolut jobbigaste jag någonsin varit med om. Att se honom så olycklig och att inte kunna hjälpa honom. Det var vedervärdigt och resten av dagen och kvällen hade jag en fruktansvärt stark ångest.
Jag är så jävla glad att jag själv inte har barn för mina känslor skulle inte palla med det. Jag skulle gå sönder om och om igen.
Idag är Sofia i Karlskoga för att fira sin mamma och planen sedan innan var att mina föräldrar skulle ta Kiba så att jag bara skulle ha Kami att fokusera på. Det är mycket enklare att bara ha en hund att göra med när jag är såhär slutkörd.
Men med den där ångesten igår kändes det inget bra. Jag kände mig elak mot Kiba fastän jag vet att han skulle ha det bra ute i solen i Hästhagen.
Hela kvällen försökte jag bestämma mig för vad jag skulle göra men ingenting kändes bra. Tillslut beslöt jag mig för att helt enkelt vara i Hästhagen jag med, fastän det skulle krävas att jag promenerade hela vägen dit. Något som kändes ganska omöjligt med tanke på hur slut jag var.
Strax innan nio imorse tog jag mig upp och ganska snabbt beslöt jag mig för att trots allt stanna hemma, tillsammans med båda hundarna. Att vara själv med dem i den här lägenheten är inte alls som det var i den förra. Både de och jag är betydligt lugnare och är det någonstans jag kan tanka energi så är det här.
Vi har varit ute på en mysig förmiddagspromenad och Kiba ligger nu ute på balkongen medan Kami är hos mig i soffan. När jag är klar här är planen att sätta mig inne i mitt craftroom och skriva brev och vid tre planerar jag att småtitta lite på matchen mellan Hammarby och Djurgården.
Imorgon ska mamma och jag ned till vallen och se ÖSK möta Kalmar och sedan kommer resten av veckan fokuseras på energitankning. Även om jag är överväldigad är jag, numer, iallafall kapabel att ta hand om mig själv och mina sårbarheter och det är en lärdom som gett mig livet tillbaka.
ostadigt. 