Strålande sol och strålande inre

Jag ska alldeles strax börja skriva men först behöver jag skriva av mig i bloggen.

Har precis varit ute med djuren. Som vanligt hade jag svårt att komma upp imorse och vaknade inte förrän strax innan tio. Fastän jag mår bra sover jag alldeles för länge på morgonen men jag tänker att det är okej. Så länge de långa sovmorgnarna inte får mig att må dåligt får det vara okej. Det skadar ingen. Kiba och Kami sover på, precis som jag, och jag missar aldrig förmiddagspromenaden vid elva.

Innan vi skulle ut idag låg Kami i mitt knä med ansiktet vänt mot solen. Jag småbävar lite inför sommaren. När solen skiner blir det stekande hett här inne, redan nu. Om det är såhär varmt i februari, hur kommer det då vara i juli? Å andra sidan kan jag alltid gå upp, eller in i mitt craftroom, där solen inte ligger på på samma sätt. Men nu, nu njuter jag ändå. Sol och värme och kvittrande fåglar.

I måndags insåg jag att jag inte har någon vår/höstjacka och insåg att jag skulle behöva ta mig iväg till Myrorna och försöka hitta något jag skulle ha råd med. Av en slump tog jag upp det med pappa, som sade att han hade en han aldrig använder och som han kunde ta med till mig.
Igår fick jag jackan efter vi varit och veckohandlat och när jag kom in provade jag den och hoppades att den inte skulle vara för liten.
Jackan sitter fan perfekt! Jag får plats med tjocktröja under om det behövs och jackan är snygg. Vilken jävla lyx. Lägger hellre de pengar jag har på garn eller böcker eller pennor.

Det var skönt att komma ut. Hundarna njuter lika mycket som mig och vi tog en långsam promenad runt parken.
Idag jobbar Sofia till sju och sådana dagar är alltid mer ansträngande. Idag ser jag ändå fram emot det litegrann. Jag kan spendera så väldigt många timmar med att skriva. Ska försöka ta en längre promenad på eftermiddagen och aktivera hundarna med lite godissök så de är trötta och nöjda när jag kommer in igen. Ge mig själv de bästa förutsättningarna för att kunna skriva.

Grejen med tiden efter eftermiddagspromenaden är att hundarna (framför allt Kami) inte kopplar av lika lätt. De vet med sig att Sofia brukar komma hem efter andra promenaden och skäller mer. Här finns inte så mycket att skälla på. Portdörren hörs inte längre från lägenheten och för det mesta är det dödstyst i trappuppgången. Med andra ord blir det inte alls lika mycket skäll som tidigare.
Men jag har ändå svårt att koppla av. Blir angstig och panikig när de skäller, rädd för att grannarna ska bli arga av oljudet. Jag vet att jag förstorar det hela i mitt huvud. Hundar skäller och det är helt okej. Grannarna är ju knappast knäpptysta själva och barn är högljudda. Det finns inget som säger att andras ljud är okej medan det som kommer från mig, eller snarare hundarna, inte är det. Men det är samma gamla visa som vanligt. Jag som är rädd för att få skäll.

Jag är ändå medveten om det och det är ett viktigt första steg. Först när jag är medveten om problemet kan jag börja jobba med det. Och jag kan tänka mer logiskt än känsloinriktat.

Nåväl, nu har jag inte tid med det här längre. Boken kallar.

Jag njuter av de små sakerna

Det går väldigt bra just nu. Knappt så jag vågar skriva det för tänk om allt vänder då.

Äh.

Farmor frågade idag mamma hur det var med mig och jag svarade toppen, helt utan ironi, för just nu är livet toppen. Jag skriver om dagarna och slappar på kvällarna. Pusslar, glor på Farmen med Sofia, myser med djuren.

Skrivandet har kommit tillbaka till mig. Så som det var när jag var tonåring och ingenting kunde slå det. Det bokstavligen sprutar ur mig och timmarna som går känns som några få minuter. Boken jag började på för några veckor sedan är klar. Första utkastet alltså. Nu låter jag den ligga och vila i några månader, jobbar på en ny bok, och börjar med bearbetningen när jag fått lite distans.

Det är tur att jag har hundarna så jag tar mig ut. Annars skulle jag nog skriva hela dagarna tills Sofia kommer hem och jag vet väl vid det här laget hur illa det påverkar mig att stanna inne.

På fredag är det läskomafredag, på lördag serietittarlördag och på söndag blir det ÖSK-dejt. Sofia och jag ska gå tillsammans och farmor och farfar ska ta hundarna. Det blir perfekt. Gå med hundarna till dem och sedan vidare till matchen och efteråt hämtar vi hundarna och promenerar hem.

Jag njuter. Så mycket av mitt liv handlar om njutning sedan flytten. Nu när jag verkligen bott in mig och känner mig hemma i denna stora lägenhet uppskattar jag de små detaljerna i hemmet ännu mer. Som tulpanerna som står bredvid teven på det vita, blanka tevebordet. Pusslet som växer fram på mitt pusselbord. Den friska luften som strömmar in från den öppna balkongen. Att noga dammsuga golvet. Plocka undan efter mig.

Ibland, ganska ofta faktiskt, går jag förbi gamla lägenheten och så fort jag tänker på att gå in där igen får jag en stark, både kroppslig och mental, reaktion. En blandning av skräck och ångest och lättnad att jag inte längre bor där. Jag känner mig inte längre instängd. Det känns inte som att jag fördriver dagarna i ett livlöst rum som börjar få slut på luft.

Det är obeskrivligt det jag känner men för att förenkla det säger jag såhär; jag är helt enkelt lycklig. Och otroligt tacksam.

Fantastiska dagar

Det är snart dags för mig att bege mig ut med de små odjuren, men innan dess vill jag hinna avnjuta en kopp kaffe och skriva kort om min helg. Vaknade alldeles för sent idag. 09:50 visade klockan när jag äntligen lyckades ta mig upp och helvete vad besviken jag blev på mig själv. Nu dunkar skallen och jag har inte hunnit sitta ned och ta det lugnt ett bra tag innan det är dags att gå ut.

Istället har jag ätit lite zucchini, bäddat sängen (någon från ÖBO kommer äntligen hit i eftermiddag och börjar fixa hålen i taket i sovrummet!) och klä på mig. Trött och matt i kroppen och inte alls redo att komma igång med dagen.

I fredags sade jag till mig själv att jag skulle njuta mer av helgen än vad jag gjorde förra. Verkligen uppskatta minuterna av lugn och trygghet när Sofia finns i min närhet. Ändå gick helgen så jävla fort – igen- och jag kan inte säkert säga att jag uppskattade den mer. Fast nej förresten, det är fel. Helgen som gått var fantastisk och jag älskade den och säkerligen är det därför det gick så jävla fort.

I lördags gick mamma och jag på match, ÖSK mötte GAIS och det slutade 2-1. Mysigt som sjutton att titta med mamma, och sitta och mysa under filten tillsammans för att hålla värmen.

Jag har läst, sett på Talang, glott på Outlander, pusslat och lyssnat podd. Och bästa dagen var igår. Vi lagade mat för den kommande veckan och eftersom jag är så jävla bra på att organisera och strukturera upp saker – jag är inte ironisk – tog det inte ens två timmar.
På eftermiddagen tog vi en långpromenad med hundarna och lät dem båda använda felxikoppel och Kiba flög som en jojo som tagit uppåttjack. På kvällen glodde vi på Farmen och vid nio var det match mellan PSG och något annat franskt lag (seriöst, jag kommer aldrig lära mig de namnen). Och så läste jag ut en bok.

Med andra ord en produktiv helgdag och det är det jag så ofta misslyckas med. Att faktiskt göra saker om helgerna. Istället blir jag passiv och inbillar mig att det är vad jag behöver och vad jag vill när det i själva verket troligtvis är min allra största fiende.

Och fredagen, den var helt fantastisk den med. Tog mig upp innan åtta och glodde på norska farmen och stickade och i reklampauserna passade jag på att pussla (mamma och pappa överraskade mig med fem pussel från Erikshjälpen i onsdags och nu har jag nog med pussel för ett bra tag framöver :)) Vid elva gick jag ut med djuren och njöt av våren och inne igen satte jag mig vid köksbordet och skrev och lyssnade på James Arthur.

Tre timmar och trettio minuter skrev jag och Kiba och Kami låg lugnt i soffan och sov och lät mig vara kreativ. Så när jag var färdig tyckte jag att de förtjänade en belöning och därför blev det lek (med Kiba) och gos (med Kami) innan vi gick ut igen.

Hemma igen stekte jag en herrans massa pannkakor så jag kunde frysa in och ha i framtiden (allt är redan uppätet) och pusslade och sedan kom Sofia hem ❤

Så jag har väldigt fina dagar bakom mig och inget säger att idag ska bli något sämre. Sofia slutar två och klockan tre ska snubben från ÖBO komma hit och fixa taket. Då kommer jag vara ute med hundarna och gömma mig (eller snarare promenera). Det blir inte lika mycket tid att skriva som i fredags, men jag får försöka acceptera det. Kanske kan jag fortsätta skriva efteråt. Det visar sig.

Men nu är det dags att ge pälsbollarna mat och gå ut. Solen skiner bakom molnen och parken är mer grön än vit. Vår ❤

Match med lillkillen och Sofia

I lördags var jag på match med Sofia och Vincent. Att Vincent skulle sitta med oss var en bonus jag fick reda på bara några timmar innan och det är en underdrift att säga att jag blev glad.

Själva matchen blev det dock inte särskilt mycket fokus på. Från början var Vincent intresserad. Han satt mellan Sofia och mig och ropade glatt Rogic! Rogic! Rogic!
När han inte såg Rogic från sin plats frågade han oss var han var och efter en stund började han även fråga efter Omoh, som han kallade Omis (seriöst, går det att vara sötare?) Så Rogic, Omis och Oscis var tydligt hans favoriter.

Kenny var nere vid plan och tog bilder och varje gång Vincent fick syn på honom sken han upp och tjöt glatt Pappis! Där är min pappis!
Och stoltheten i hans röst när han sade att pappa filmade ÖSK ❤

ÖSK mötte Degerfors i en träningsmatch och när en degerforsare gjorde någonting som Vincent inte gillade började han bua och inte fan slutade han. Bu bu bu bu bu. Om och om igen så gubben framför vände sig om för att ta reda på vad ljudet kom ifrån. ”Jag buade åt det röda laget,” var Vincent snabb att säga och slutade sedan. För denna gång 😉

Men att sitta en hel match var nog lite för mycket för honom. När vi köpte popcorn i halvlek retades han med Sofia och försökte göra det omöjligt för henne att ta några och som från ingenstans började han glo på någon raden bakom oss och han slutade inte! Jag kände sakta paniken komma krypande för han vägrade att lyssna på oss när vi sade åt honom att sluta och stundvis kände jag för att ta honom i handen och gå.

Men överlag var det väldigt roligt. Vincent med alla roliga kommentarer och frågor och jag kände mig stolt när jag satt där med min fotbollsgalne lille brorson.
”Blev det gult kort?” Hoppfull Vincent.
”Nej.”
”Rött då?”
”Nej, inte det heller.”
Detta upprepades så fort någon från Degerfors tycktes komma för nära en ÖSK-spelare och lika besviken blev han varenda gång. Självfallet missade han de gånger någon faktiskt fick gult kort 😉

Vid ett tillfälle berättade han för mig om när han gjorde mål.
”Då ska jag kalla dig Cavani,” svarade jag stolt.
”Jag är ingen CABANI! Jag är DRAGON!”

Och alla gånger han tyckte att domaren hade fel. Han lät som en miniversion av sin farfar när han frustrerat morrade att det var frispark och irriterad som sjutton när han ansåg att det var inkast (tilläggas bör att jag är långt ifrån fullärd när det kommer till fotboll, så jag höll mest bara med honom).

Hur som. Det var riktigt fint att äntligen gå på en match med lillkillen men jag är glad att det bara var en träningsmatch eftersom det var allt annat än lätt att hänga med i vad som hände på planen samtidigt som Vincent ville ha vår fulla uppmärksamhet 😉 Nu längtar jag tills jag får se honom spela ❤

Fräschhetsstatur

Jag har på mig en nytvättad pyjamas. Alltså, någonting som är rent. Det är ganska stort med tanke på att jag varit klädd i samma kläder sedan i fredags. På något sätt lyckades jag få av mig bh och trosor efter att jag kommit hem, och bytte mysbyxor mot pyjamasbyxor, men förutom det har jag varit klädd detsamma. Övervägde att ta ut hundarna i pyjamasbyxorna på förmiddagen men orkade på något sätt ta mig upp till övervåningen, dra av byxorna och ta på mig samma mjuka mjukisbyxor som i fredags.

Jag vaknade ändå på relativt bra humör imorse. Mådde betydligt bättre än igår även om det tog en väldans lång tid att faktiskt ta mig upp.

Större delen av dagen har jag spelat Sims, precis som planerat. Sedan slutade det funka, efter att Sofia kommit hem, och jag satte mig och pusslade istället. Har sedan nyår ett bord inne i mitt craftroom som används enbart till pussel. Så jag pusslade i några timmar och lyssnade på en podd och motvilligt lade jag mig sedan i badet vid åtta. Läste ut (don’t) call me crazy vars sista text, som i korthet handlade om att inte skämmas, inspirerade mig till att skriva ett ärligt inlägg om min fräschhetsstatus. För såhär blir det när jag går ned mig och när det är riktigt illa kan det gå veckor mellan mina bad.

När jag är riktigt stabil avslutar jag badet med en dusch, precis som jag gjorde ikväll, och nu känner jag mig stark nog att börja återgå till livet igen. Det blev en dipp, absolut, men helvete vad fort jag verkar ta mig upp denna gång! 🙂