Mig själv igen

Idag har jag varit mig själv igen. Precis som jag trodde igår vaknade jag imorse upp ur den där dimman som ibland tar över hela mitt jag.

Jag har varit mig själv och Kiba, älskade gamling, han har också varit sig själv och irriterat Kami med sitt uppmärksamhetssökande.

Har främst spelat Sims, men också veckohandlat, badat, städat mitt skrivbord och fortsatt läsa i (dont) call me crazy som är en samling berättelser från personer som lider av psykisk ohälsa. Jag älskar den, samtidigt som jag saknar berättelser från de som är som mig, de som inte kan sköta ett så kallat vanligt liv med arbete och dylikt. Människorna i boken har lyckats på ett sätt som jag aldrig kommer kunna göra och min rädsla med boken är att människor, de som förstår till viss del men långt ifrån tillräckligt, ska tro att det är så det är för alla. Att boken ger en enhetlig bild när en stor bit av oss faktiskt har utelämnats.

Nåväl. Har lyckats slita mig från boken och ligger i sängen med Kiba bredvid mig. Är fortfarande angstig för imorgon men inte mer än att jag kan hantera det. Och jag tror att jag till och med kommer lyckas njuta 😊

Ibland blir det extremt

Jag har mått väldigt bra den senaste tiden. Januari som helhet har nog varit bättre än jag någonsin kunnat tro, men nu ligger jag här i sängen med en ångest som gör mig spyfärdig och har svårt att få mig själv lugn.

Det blev mycket på en gång. För det första ska jag på revy på fredag med Sofia, hennes mamma och syster. Revyn i sig, att vara där bland alla människor, gör mig inte jättenervös men att mamma och pappa ska ta hand om hundarna, och det hemma hos oss, känns jättejobbigt. Sofia har berättat för mig att Kiba brukar yla när jag lämnar dem. När mamma var hundvakt när jag var på fotboll med pappa hade han ylat igen. Och det gör mig såklart nervös. Jag är rädd att han ska bli hysterisk och båda hundarna ska skälla utan stopp och – här blir allt ett enda kaos, som kort går ut på att vi blir hemlösa. Katastroftankarna är enorma.

För det andra råkade jag radera Sofias simsfamilj som hon spelat med i kanske en vecka. Hon är inte det minsta sur, har till och med börjat på en ny, men jag mår piss. Känner mig så jävla taskig.

För det tredje strular adlibris och jag är rädd att en postnisse ska ringa på dörren.

Och för det fjärde – Kiba. Han är så rädd. I några dagar nu har han velat fly in i badrummet för att gömma sig under badkaret, på samma sätt som han alltid gjort när det åskat och vid nyår. I eftermiddags smet han upp till övervåningen när jag inte märkte det. Eftersom han kissat i sängen några gånger har vi ställt för en grind överst i trappan och tidigare idag försökte han ta sig igenom den.

Så i eftermiddags hörde jag att det lät konstigt. Trodde det var någon granne och fortsatte spela. Men det fortsatte och jag insåg att Kiba inte låg i soffan och fick en känsla av att jag borde kolla efter.

Och visst fan, han var högst upp i trappan, fast mellan spjälorna till räcket. Frambenen på ena sidan och kroppen fast i ett hårt grepp mellan spjälorna.

Jag blev skiträdd även om jag tycker att jag höll mig lugn. Förstod inte hur jag skulle få loss honom för han satt så jävla hårt men efter lite pillande med frambenen lyckades jag tillslut dra ut honom.

Jag vet inte om jag inbillar mig, men det känns som att han är mer rädd nu. Vilket inte vore konstigt. Situationen blev säkert traumatisk för honom.

Jag är bara så rädd att det ska vara något allvarligt fel. Något fel som jag och Sofia är blinda inför och när jag ör orolig för någon av hundarna blir jag lätt hysterisk. Vill få en akuttid hos en veterinär och undersöka allt som går att undersöka. Får svårt att andas och tänka logiskt och rädslan tar över.

Men jag vet ju att om det här fortsätter kommer vi kontakta veterinären. Igen. Jag hatar bara att inte veta. Han tycks ljudkänslig som aldrig förr och blir rädd av minsta lilla.

Min älskade plutt. Jag vill bara att han, och Kami, ska få må bra och vara smärtfria.

Ska försöka sova nu. Sådana här intensiva känslosvall brukar minska i styrka efter en natts sömn och då brukar jag kunna tänka klart igen. Det svåra nu blir att slappna av och somna. Bara det är avklarat kommer jag vara starkare igen.

Det hände något stort

Det hände något fantastiskt idag, men för att komma dit behöver jag börja litegrann från början.

Mina föräldrar har alltid varit överbeskyddande mot mig och med åren som gått och deras äggskalsdotter blivit trasigare och trasigare var det som att det där beskyddandet började ta väldigt stora proportioner. De har helt enkelt försökt skydda mig från allt som gjort ont, något som varit väldigt svårt eftersom en person med min problematik tycks bli skadad cirka femtusen gånger per dag.

När jag började DBT och de gick familjeband påbörjades arbetet att klippa bort lite av den där överbeskyddande instinkten i dem. Och att det är svårt för dem, det kan nog alla förstå.

I torsdags var jag och handlade med mamma och pappa och efteråt brukar mamma hjälpa mig att bära alla kassar ned i källaren och fram till hissen. Men i torsdags hade jag bara två kassar och sade till mamma att jag kunde ta det själv och hennes första reaktion var nej. Hon var så pass envis i sitt nej att jag helt enkelt tog kassarna ifrån henne och väntade på att hon skulle gå.
Yes, det var obehagligt att gå i den där mörka källaren helt själv, men jag klarade det. Jag kände mig starkare än på länge (en effekt av att nu köra mer strikt LCHF igen).

idag kom pappa och hämtade mig innan matchen, som jag nämnde tidigare. När vi närmade oss deras lägenhet tog pappa upp telefonen för att ringa mamma så hon kunde komma ned och möta mig med hundarna och även denna gång sade jag ifrån.
Pappa är inte lika överbeskyddande som mamma, så han frågade bara om jag var helt säker och efter det var det klart.
Ja, det var jobbigt att kånka på en stor pappkasse, en väska och två halvvilda hundar. Och skulle jag ha mött någon i trappuppgången skulle ångesten åkt i luften. Men det kom ingen och jag tog mig fram utan problem.

Så, nu dags för det stora.

Pappa och jag drog iväg till matchen strax innan sex. Det var en massa minusgrader ute och medan jag bara frös om tårna var pappa riktigt frusen direkt.
I halvlek gick vi upp till översta raden så han skulle kunna stå upp istället för att sitta och frysa och när matchen var inne på sin femtiotredje minut sade jag till honom att han kunde gå.

Pappas reaktion var otrolig. Först tittade han på mig som om han undrade vad jag babblade om. När jag sedan sade att det var lugnt, att jag skulle klara det, var det som att hans ögon lös upp. Han såg så genuint glad ut och log stort och min pappa, som inte är en kramare, gav mig en kram och frågade ännu en gång om det verkligen var säkert att han kunde gå och efter att jag försäkrat honom att det skulle gå bra mumlade han fram något om att jag kunde ringa om det var något och sedan gick han sakta därifrån.

Det dumma med det hela, med att jag stannade kvar helt själv, är att storheten i det jag just åstadkom gjorde det svårt att fokusera under resten av matchen. Jag var så jävla glad att jag hela tiden insåg att jag inte alls hängde med i vad som hände på planen.

Och såhär glad blir man efter en sådan seger. Ja, jag vet att jag ser gråtfärdig ut på ögonen men det är för att kylan förvandlar dem till torra monster. Jag är så väldigt stolt över mig själv just nu och glad för vad jag åstadkommit. Och detta kommer jag leva länge på.

Pepp

Idag ska jag på fotboll med pappa och jag är så jävla uppspelt. Pepp! Äntligen ska jag få se ÖSK spela igen och om jag har extra tur kommer vi få sällskap av favoritungen också. Det vore något 🙂

Pappa kommer och hämtar mig och odjuren efter jobbet och jag ska leta fram något bra garn ur stashen till en tröja till Kami, så jag har något att hålla fingrarna sysselsatta med hemma hos mamma och pappa innan matchen. Mamma ska ta hand om de små odjuren och sedan kommer Sofia och gör dem sällskap efter hon slutat jobbet.

Så jag mår bra idag. Väldigt bra. #tackgudomenattjagtogförnuftettillfångaochgavfotbollenenchans

En bra mall att gå efter

Jag gjorde ett litet uppslag till min bullet journal för att ha en mall att gå efter gällande hur jag vill att mina dagar ska se ut. Vet sedan tidigare att någon form av schema är vad som funkar allra bäst för mitt mentala välbefinnande och den här ”mallen” är nog det bästa jag testat hittills. Ingenting är skrivet i sten. Istället är det någonting att sträva efter och igår var första gången jag testade det.

Sofia återvände till jobbet efter några veckors ledighet och som vanligt var jag orolig innan. Dock kändes det betydligt bättre efter att jag fått till den här mallen.

Först av allt ställde jag mig på vågen igår när jag vaknade. Har inte varit en särkilt flitig LCHFare de sista veckorna men nu ska jag bli mer strikt igen.

Vaknade till vid åtta och satte mig och läste i två timmar. Det gick väldigt bra. Drack två koppar kaffe och fick i mig salt och vitamindroppar och slog ihop boken klockan tio.

Borstade tänderna, klädde på mig, bäddade sängen och fixade mina ögonbryn och hade sedan lite tid att pussla innan det var dags att gå ut.

Hundarna och jag var ute drygt 40 minuter och när vi kom hem igen satte jag mig och skrev till klockan två. Plockade ur disken och pusslade lite till och så kom Sofia hem ♥️

Resten av dagen och kvällen flöt på lika bra. Medan Sofia tog en tupplur städade jag toaletten på övervåningen och badrummet här nere. Läste ut en bok. Och sedan blev det tv och handarbete och sedan kvällsrutinen efter jag tagit kvällsmedicinen vid tio.

Idag är det en helt annan femma. Jag vaknade klockan sju och slog mig ned i soffan för att läsa vid åtta. Men jag är matt och kraftlös i kroppen och har svårt att hålla ögonen öppna. Känner mig helt slutkörd och jag har så jävla svårt att hantera när saker inte blir som de är tänkta.

Förhoppningsvis kommer promenaden med de små odjuren bli uppiggande. Annars får jag ta en tupplur när Sofia kommit hem så jag orkar se Spurs match ikväll.