Jag förtjänar det här

Jag ringde upp mina föräldrar i tisdags eller onsdagskväll bara för att berätta att jag var lycklig. Hela dagen vandrade jag runt som i ett rus, sprudlande, skrattande, sjungande, dansande. Obehaget var minimalt och jag tänkte att det nog skulle göra dem gott att få höra mig uttrycka min lycka.

”Jag tror aldrig jag hört dig säga det,” sade mamma och kanske är det så. Självfallet har jag haft perioder som varit bra, men jag kan inte minnas att jag någonsin mått så bra som jag gör just nu.

Om jag vetat vilket lyft det skulle bli för mitt psyke att lämna gamla lägenheten då skulle jag ha sagt till läkarna att skriva ut det på recept. Att vistas, nästan alla dygnets timmar, på en plats som dels är risig och ständigt i kaos och där jag dels har alldeles för många, fruktansvärda och jobbiga och vidriga minnen, – det är klart som fan att det påverkar psyket negativt! Att nu få spendera min tid i ett hem som är fint och luftigt och vackert, i ett hem jag verkligen trivs i, det är fan precis vad jag behövde. Och jag förtjänar det så jävla mycket!

För ett år sedan var jag fast i en djup depression. Sigrids död gjorde knappats depressionen något bättre och jag minns hur förtvivlad jag var för att jag inte kände minsta lilla positiva känsla gällande julen. Jag var fast i en depression och frågade mig själv varje dag varför jag fortsatte leva. Varför jag inte bara gav upp och lät mig själv finna den där ron jag tror kommer när en dör.

Men på något sätt (framför allt med hjälp av Sofia, mina föräldrar och hundarna) klarade jag av att ta mig vidare. En läkare på Karla skrev ut vitaminer och melatonin och Lergigan och i januari hoppade jag på LCHF. Och sakta började det vända för mig.

Det här året, 2018, har helat mig. Jag minns att jag sommaren 2010 sade att det var sommaren jag började leva istället för att överleva, men det är först nu, åtta år senare, som jag börjat hitta rätt. Och Gudomen och världen tycks vara på min sida.

Jag är så glad. Och tacksam. Tacksam att jag får bo här, med Sofia som är den finaste människan jag vet, och våra hundar som är både fantastiska och fullständigt hopplösa. Jag är tacksam att jag äntligen får säga till mina föräldrar att jag mår bra, att det känns som att jag kommit ut på andra sidan. Tacksam att jag börjar känna mig trygg i mig själv och också känner stolthet över vad jag tagit mig igenom och stolthet över den jag är idag. Tacksam att Lahti har flyttat närmre så det är lättare att träffa henne och tacksam att jag får leva.

Nu, när jag är stark och orkar, då lägger jag i en högre växel. Utmanar mig själv mer och är mer aktiv. Att jag orkar och kan ta hand om mitt hem, det är en lyx. När Sofia kommer hem från jobbet och jag säger att jag städat badrummet och toaletten, som exempel, det är en lyx.

Och jag tar tillvara på varenda minut, passar på att bygga mig starkare inför nästa dipp, som jag vet kommer att komma men inte behöver bli lila djup om jag byggt upp mig själv tillräckligt innan.

Dessa fantastiska paradoxer

Det är väldigt många paradoxer som existerar samtidigt i mitt liv just nu. Det var en sådan sak jag hade väldiga problem att både förstå och acceptera när jag började i DBT. Att något kan kännas både bra och dåligt kändes som en omöjlighet för mig.
Nu vet jag dock att paradoxer existerar och frodas inom oss alla. Att saker kan vara både och och det är just så det känns att bo här. I lägenheten.

Jag känner mig helt otroligt lycklig och samtidigt är det kämpigt som bara fan. Idag noterade jag en trigger jag inte haft förut. Sedan bovärden ringde på den där första veckan jag bodde här, och han kom hit i bil, får jag enorma påslag så fort jag hör en bil komma körandes. Och en sak är säker – allt som händer på utsidan hörs otroligt mycket bättre här uppe i luften än vad det gjorde nere på botten. 

Jag vet inte hur många gånger jag flög upp från soffan för att kolla om det var en ÖBO-bil och om den stannat utanför. För det mesta fanns ingen bil där alls, men så en stund innan Sofia kom hem var det just en sådan bil som stod parkerad här utanför och jag kände skräcken öka.
Försökte tala logiskt med mig själv. Varför skulle någon komma hit utan att säga till innan? Klart som fan att det inte kommer några snubbar för att jobba på saker i lägenheten när det inte är någonting som bestämts. Men som jag lärde mig för länge sedan – logik och rädsla hör liksom inte ihop. Bara för att något inte är logiskt betyder det inte att rädslan försvinner. 

Nu på kvällen har jag för första gången verkligen använt mitt craftroom. Med Manson i hörlurarna och Kiba sovandes i mormors gamla fåtölj satt jag och pysslade med min bullet journal och det var fan så mycket roligare när alla saker jag behöver till det finns i min närhet, men uppradade i hyllor istället för slängda i högar framför och runtom mig. Och när jag var klar var det enkelt att ställa tillbaka allting på rätt plats igen.

Så jag mår överlag väldigt bra just nu. Imorse tog jag mig till och med upp i bra tid och drack mitt morgonkaffe redan vid halv nio. Nu har jag satt mig i fåtöljen uppe i hallen och ska snart ta och läsa. Sofia och jag tog en kvällspromenad med hundarna tillsammans och jag känner mig skönt lugn och avslappnad i både kroppen och huvudet. Ser fram emot att få lägga mig och sova i ett stort och tyst sovrum när jag tagit min kvällsmedicin och jag ser också fram emot att vakna upp imorgon. För nu börjar det mesta komma på rätt plats och det känns som att jag äntligen kan börja leva här hemma. Gör allt sånt där jag brukade göra innan jag flyttade men som jag inte haft ro nog att ägna mig åt här.

Jag vaknade glad

Jag vaknade glad. Visst, det är lördag och helg, men hur ofta brukar jag vakna glad?

Sitter i soffan, har tänt en sandelträrökelse (min favorit) och lyssnar på Hardcore Superstar. Sofia tog precis ut hundarna och om inte alltför lång tid får vi finbesök.

När Sofia skulle gå ned från övervåningen fick hon se Luna liggandes i sitt sandbad. ”Jag tror att hon är död,” sade Sofia, och jag som var inne i sovrummet och bäddade fattade inte alls vad hon menade. Trodde att hon menade någon person och blev kall i kroppen och hann tänka mycket skumma saker innan jag äntligen förstod. Lilla Luna har somnat in och för första gången någonsin gällande våra dvärghamstrar och deras död känns det fridfullt. Nästan två år fanns hon hos oss och jag är glad att hon iallafall fick bo med oss i nya lägenheten i två veckor.

Det känns konstigt och skumt, och jag kommer sakna hennes tokerier, men ändå är det okej. Det finns ingen tragik runt hennes död.

Så idag ska vi begrava henne och städa rent buren och alla sakerna och ställa ned i källaren/ slänga. Det kommer inte bli någon mer dvärghamster för oss.

Förutom det står dammsugning och golvtorkning på schemat. Och matlagning. Ikväll spelar Spurs och jag längtar, som vanligt.

Fina fredag

Jag sitter inne på mitt rum. Har precis läst klart ett brev jag fick idag (det första till lägenheten!) och ska snart passa på att läsa lite innan middagen.

Sofia står i köket och gör lasagne och lyssnar på – mer eller mindre – kass musik från datahögtalarna (min musiksmak är sååå mycket bättre). Och hundarna, de ligger väl och vilar någonstans.

Idag mår jag mycket bättre. Det är fredag och jag känner mig kompetent efter hur jag hanterade gårdagen. Nu har jag en skön helg att se fram emot och imorgon runt halv tolv kommer mina föräldrar + farmor och farfar hit. Farmor och farfar för att se på lägenheten. Efter vi ätit ska jag göra en LCHF-ostkaka som vi ska bjuda dem på när de kommer.

Jag mår bra. Känner ro och någon form av tillförsikt. Och på söndag ska jag äntligen få se ÖSK spela igen. Sista matchen för säsongen (vilket suger) och jag ska dit med Sofia och Lahti. Har dock köpt årskort för nästa år och jag ska göra mitt allra bästa för att inte missa en enda hemmamatch.

Det är fint att leva. Just nu. Idag har jag städat båda toaletterna, blivit klar med ett kuddfodral och påbörjat ett nytt.
Om några timmar är det fredagsfinal i Idol och för en gångs skull längtar jag inte jättemycket efter att sova (även om det såklart vore väldigt skönt 😉 ).

Så det är fint nu. Ett perfekt tillfälle att tanke lite energi.

Som ett rådjur

Jag mår inte alls bra idag. Det har byggts upp under några dagar och jag har naivt nog hoppats att det ska ge med sig. Att jag ska vakna upp och må bättre igen.
Men nej, så funkar det inte. Inte denna gång iallafall.

Som vanligt är det en kombination av saker som gör att jag mår såhär. Det är mycket med lägenheten (återkommer till det), missade morgonmedicinen med fyra timmar i söndags och min kropp är utmattad. Är sådär kraftlös igen, så som jag varit tidigare när jag kört LCHF och inte fått i mig tillräckligt med salt. Veckan efter flytten levde Sofia och jag på snabbmat, det fanns varken tid eller rum till att laga någonting själv, och nu när jag är tillbaka i det vanliga LCHF-stuket kanske kroppen reagerar. Det vore inte konstigt. Under den vecka jag åt kolhydrater mådde jag piss. Huvudet värkte och jag hamnade hela tiden på toaletten, cirka sjuttio gånger per dag.
Så att kroppen troligtvis genomgår en omställning, igen, vore inte konstigt alls.

När det gäller lägenheten beter jag mig som ett skrämt rådjur. Förra tisdagen ringde det på dörren innan jag skulle ut på förmiddagspromenaden med hundarna och där utanför stod bovärden och förklarade att han skulle sätta upp våra namn på dörren. Han började prata om andra saker och jag fick fram att det vore bättre om han tog sådant med min sambo eftersom jag har så stark social ångest.
Det som är irriterande i den här situationen är att mamma och Sofia talade med någon på ÖBO om just när de skulle sätta upp namnen på dörren. Jag bad dem kolla med dem att de inte skulle ringa på när det var dags för fastsättandet och jag fick känslan av att både mamma och Sofia tyckte att jag var lite överdrivet neurotisk men såklart var det ingen av dem som sade något.
Och ändå ringde det på dörrfan! Så fort jag ser de där vita ÖBO-bilarna efter det sätter skräcken igång och kroppen hamnar i det där förbannade kaosläget. Och jag får ingen riktig tid att bearbeta det för ÖBO måste in i lägenheten och fixa saker. Hålen i taket i sovrummet som varit där sedan takomläggningen för något år sedan, det måste de in och  fixa. Och parketten i vardagsrummet måste fixas till den med. Och handfatet i badrummet har en spricka som eventuellt ska fixas till.

Sak efter sak efter sak. Just det här är anledningen till att lägenheten jag bodde i hade trasiga tapeter från 80-talets mitt och ett badrum som såg ut som hej kom och hjälp mig. Men de här jävla sakerna måste fixas och vi kan inte göra någonting åt det själva. Pappa erbjöd sig att spackla igen hålen i taket men nej, se det måste ÖBO fixa själva.

De skulle ringa Sofia den här veckan och bestämma närmre. Tror det var gällande golvet denna gång. Nu är det torsdag och de har ännu inte ringt och min ångest, den bara växer. Sedan dörringningen förra veckan blir jag stundvis skräckslagen i min tro att de helt plötsligt kommer komma hit och ringa på dörren. Och dörringning är bland det mest ångestframkallande som finns i mitt liv.

Idag jobbar Sofia till sju. Gårdagen var också jobbigt och då jobbade hon till halv sex och efter det åkte jag och handlade med mamma och pappa. Idag kommer hon vara borta ännu längre och stundvis känns det som att jag ska falla sönder och gå i bitar. För jag förstår inte riktigt hur jag ska orka. Jag vill bara försvinna från allt och vakna upp när jag kan känna ro igen.

Mår dock lite bättre nu när jag fått skriva av mig. Under promenaden med hundarna var jag så inne i rädslan och ångesten att jag inte kunde tänka klart. Nu kan jag återigen säga till mig själv att andas och ta det lugnt och jag ska göra mitt bästa för att få dagen att gå, på ett bra och produktivt sätt.

Enligt städschemat är det sovrummet som ska städas och jag ska även bädda rent sängen och förutom det ska jag vattna blommor, plocka in disken och tvätta. Resten av tiden tänker jag mysa ned mig i soffan med hundarna och sticka och virka och se på Outlander (för femte eller sjätte gången). Blir det jobbigare igen tänker jag försöka mig på att spela Sims. Det om något brukar hjälpa när jag behöver fly för en stund.