Jag känner mig så jävla lyckligt lottad

Jag älskar den här lägenheten. Älskar allting med den. Lugnet den fyller mig med. Känslan av att bo i ett hem jag kan vara stolt över. Till och med trapphuset känns bättre än det förra. Fastän jag inte längre bor precis vid porten utan istället måste ta mig upp till tredje våningen känns det bättre och tryggare. Antagligen är det alla gamla minnen och erfarenheter på förra stället som gör att det känns så otryggt.
Oavsett är jag så jävla tacksam för att få bo här. I denna fina, stora lägenhet, tillsammans med min Sofia och våra fina hundar.

Sovrummet på övervåningen är gigantiskt och börjar bli väldigt mysigt. Det är fortfarande ett stort kaos här hemma men ändå har vi hunnit bra mycket under dessa få dagar som gått. Att jag äntligen har plats för ett riktigt altare är fantastiskt och lika fantastiskt är det att varje morgon vakna och se ut genom fönstret.

Mitt craft room på nedervåningen börjar också likna det lilla paradis jag drömt och fantisera om så länge. Det mesta är uppackat och det känns bra att äntligen ha tillgång till allt mitt garn igen.

Jag gillar det. Mer än jag kan beskriva. Och jag trivs bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på. Och hundarna, de tycks lika nöjda de och jag älskar ljudet av deras tassar bakom mig när jag går uppför trappan.

 

Själva flyttdagen var jobbig. Körde fullkomligt slut på mig själv och overklighetskänslorna var alldeles för starka. Hela tiden hade jag känslan av att allt bara var en dröm. Att jag snart skulle vakna upp i soffan i helveteshålet jag brukade bo i och inse att inget varit på riktigt.

På söndagen vaknade Sofia och jag strax innan åtta och vi var snabbt uppe på benen båda två. Att jag tar mig upp före tio en helgmorgon har inte hänt på flera år men vi ville båda komma igång med uppackandet.
Klockan tre var jag på match med mamma och pappa och såg ÖSK möta Djurgården.

Hela tiden satt jag och smålog för mig själv. Oavsett vad som hände i matchen tycktes jag inte kunna sluta le för det känns så jävla bra nu. Det känns så jävla bra att äntligen vara här.

Jag har fortfarande svårt att förstå att det är sant. Att jag bor här. Att ingen ska komma och väcka mig och säga att ingenting var på riktigt. Overklighetskänslorna finns fortfarande där, precis som ångesten, men de har båda minskat i styrka och jag vet att det bara kommer bli bättre.

Snart är det bye bye

Mår konstigt och känner mig skum. Visste ju att det här med flytten skulle bli jobbigt och är inte det minsta förvånad men det är fortfarande väldigt frustrerande. Sofia är så lycklig. Det sprudlar verkligen om henne. Jag önskar att jag kunde joina henne i den där lyckan istället för att pissa på stämningen, men det är så mycket ångest och overklighet som pressar bort det positiva att jag förvandlats till en inbunden, tickande bomb. Somnar tidigt. Orkar inte prata mycket och inte heller planera. Sover länge och vill undvika att vara vaken. Att vara närvarande.

Igår fick jag se lägenheten för första gången och den är helt otrolig. När jag gick runt där inne kunde jag inte förstå att jag faktiskt ska få bo där. Att jag har privilegiet att få bo där. Det är en drömlägenhet i mina ögon. Ingen tvekan om den saken.

Sovrummet på övergången är så stort och från fönstret ser jag rakt över till dörren till porten här. När löven försvunnit kommer jag säkert se sovrumsfönstret.

I hallen på övervåningen finns det ett fönster i taket! Ett fönster där jag kommer höra regnet smattra och det kommer bli en perfekt läshörna där.

Och sovrummet på nedervåningen som jag ska få ha som craftroom! Det är helt fantastiskt. Kan inte förstå att jag ska få bo så fint och stort efter alla år i denna trånga, risiga lilla helveteshåla.

Så jag är glad också. Överlycklig till och med. Överlycklig och skräckslagen.

Idag ska mamma och pappa handla på IKEA åt oss. TV-bänk till vardagsrummet, skrivbord + stol och ett altare till mig. Och imorgon flyttar vi. En natt kvar innan jag kan lämna allt det här bakom mig.