Inte som planerat

Är lite småbitter. Hann vara pigg och glad i ungefär en vecka innan jag blev sjuk. Såklart. Så självklart. Livslusten som började komma tillbaka har nu mer eller mindre försvunnit igen och som alltid när jag är sjuk får jag för mig att det aldrig kommer vända igen.

Mabon i söndags blev inte alls den där mysiga dagen jag planerat för. Istället blev det soffliggande och svimkänslor när jag försökte göra någonting. Sofia är sjuk hon med. Vi ligger i varsin del av soffan och gnäller ikapp.
Och eftersom jag är sjuk blir det ingen match för mig idag. Det känns surt som fan. Har längtat efter det här sedan förra matchen vi var på, men jag ska göra det bästa av situationen. Iallafall försöka. Nedbäddad i soffan med något gott att äta på. Och eftersom jag ser matchen på teve kommer jag hinna se hela Uniteds match som börjar vid nio. Alltid något.

Så mycket att vara tacksam för

Jag blir lycklig av att titta på mitt höstklädda altare. Ännu lyckligare blir jag när jag tänker på att jag snart kommer bo stort nog för att ha plats med ett ”riktigt” altare. Ett altare som kommer rymma allt det där som jag vill att det ska rymma och som jag kan slå mig ned framför och meditera.

Jag blir också lycklig när jag tänker på att det imorgon är fredag och Sofia slutar tidigt. Massa idol på kvällen och under resten av helgen kommer det bli en jävla massa fotboll.

På lördag behöver vi ta tag i att begrava Juno. Hon ligger fortfarande i frysen och det känns fan inte bra.

På Söndag är det äntligen Mabon och vi ska fira med pannkakor till frukost, rostbiff till middag och saffranskryddad ostkaka till efterrätt. Och sedan, nästa högtid – som är Samhain – kommer jag fira i nya, fina lägenheten.

Det kan inte bli mycket bättre än så 😊

Irriterande ungjävlar och en fantastisk natur

Dagens förmiddagspromenad var magisk. En sådan där skön promenad då jag lyckades släppa all oro och fokuserade på att plocka fina saker från naturen att dekorera mitt altare med till Mabon. Pinnen ska dock inte vara på altaret, det är altaret alldeles för litet för, utan den är till för mitt tacksamhetsträd. Och titta på den; den är som skapad att användas till ett litet miniträd 🙂

Dock förstördes promenaden litegrann av några ungar som orienterade i parken. Ungar runt åtta år som tydligen inte har något som helst vett när det gäller hundar. Först var det tre, fyra killar som kom springandes och skrikandes rakt emot oss. Eftersom de tackolov kom framifrån hann jag hålla hundarna kort och Kami försökte inte ens kasta sig mot dem, fastän barnen passerade oss på båda sidor, inte mer än två meter ifrån oss.
Men sedan, en liten stund senare, kom ett gäng flickor rusande alldeles bakom oss. De var inte ens en meter ifrån oss när jag märkte dem (och jag har stenkoll på allt som pågår runtom oss när jag är ute med hundarna), på båda sidor, och de skrämde slag på Kiba och jag muttrade ett irriterat men hurrni och önskade att jag hade styrka nog att faktiskt säga till dem. För det de gjorde är inte okej någonstans. Hade mina hundar huggit hade jag åkt på det, jag hade fått skiten. Inte ungjävlarna som inte fått lära sig vett runt hundar. Till och med Vincent, som är en vild och galen liten unge, hade fan så mycket mer vett när han var halva deras ålder. Jag blir bara så jävla förbannad på alla dessa föräldrar som inte lär sina barn att visa djur respekt. Vet inte hur många gånger småbarn och deras föräldrar smugit sig på mig från ingenstans och räknat med att mina hundar vill hälsa på deras små änglar. Herregud, Kami hatar barn! Han hatar barn mer än vad han hatar vita, små ettriga hundar som beter sig precis som han själv. Och det är okej. Hundar måste inte tycka om barn!

Men nog om det. I måndags (eller var det i tisdags?) träffade Sofia och jag Lahti och Nino för en spontan promenad tillsammans. Jag som överlag avskyr spontana saker gillar våra spontana promenader. En stund utomhus i det allra bästa sällskapet, det ger mig alltid energi. Och bilden här ovan, på mig, Nino, Kiba och Kami gör mig så jävla lycklig att titta på. För jag minns hur lycklig jag var när fotot togs.

Den här veckan har jag mått mycket bättre igen. Jag har fått tillbaka energi och kan känna glädje och vilja att göra saker. På tisdag ska jag se ÖSK spela igen och blir pirrig i magen så fort jag tänker på det och jag får lyckokickar när jag tänker tillbaka till matchen vi var på i lördags. Vem hade kunnat tro att fotboll skulle fylla mig med så mycket glädje?

Idag ska jag mest rita och glo på serier. Jag ska också dekorera mitt altare, baka fröknäcke och se på Idol och The Affair med Sofia. Och imorgon är det fredag, Sofia slutar redan vid ett och om jag har tur ska vi träffa Lahti.

Jag är så jävla redo

Min lördag var så jävla bra. Rätt fantastisk faktiskt. Vad jag gjorde? Jag gick på min första fotbollsmatch någonsin (det kan hända att jag följt med mina föräldrar någon gång som barn men det är inget jag minns).

När jag vaknade i lördags ville jag – såklart – ställa in. Tvingade mig att ta ett bad för första gången på en dryg vecka och vid ett slog jag på Viasat och glodde på Tottenhams match mot Liverpool. Försökte koppla av och tänka bort prövningen som väntade och det funkade väl sådär. Vad som dock var förvånande var att jag kände pirr i magen. Upphetsning.

Mamma hämtade mig strax efter tre och vi åkte hem till henne och pappa och tog det lite lugnt innan vi skulle dra. Vi hade bra platser men ändå oroade jag mig för att jag inte skulle se ordentligt. Att det skulle bli omöjligt att hänga med.

Att gå in och få biljetten scannad kändes hemskt, men så fort vi steg in på arenan fick jag syn på Michael Omoh på plan (en av mina favoriter i ÖSK) och det kändes som ett bra omen. Jag gick bakom mina föräldrar förbi klacken, någonting som borde ha varit jobbigt sett till den problematik jag har. Alla dessa män, sportsnubbar till på köpet, men jag kände mig glad och nästan rofylld och sket i alla runtom. Jag hade blicken på planen där spelarna höll till och kände mig som en tonårstjej som för första gången får se sin idol på riktigt. Det var rätt skumt faktiskt, hur glad jag verkligen kände mig.

Första halvlek var rätt kass. Spelarna var fega och tycktes ta fikapauser lite hela tiden, men jag satt ändå och flinade som ett fån. Kunde inte förstå att jag faktiskt satt där på läktaren, mitt bland alla dessa människor! Det var en sådan jävla seger!

Och när ÖSK sedan vann var lyckan total. Jag gapade och skrek och ville helst inte lämna min plats. Jag ville sitta kvar och supa in känslan av dubbel seger.

Jag var hemma lagom tills Manchester Uniteds match började vid halv sju och så fort jag slagit mig ned i soffan insåg jag precis hur slutkörd jag var – men det var värt det. Så jävla värt det! För det var första gången på några veckor som jag känt mig glad.

 

September har inte varit lätt för mig. För mycket stress och utmattningen ledde till att nedstämdheten tog över och de två sista veckorna har jag inte haft lust med någonting alls. Inte ens läsning har intresserat mig och de få gånger jag försökt mig på att läsa har jag inte orkat mer än ett par sidor. Koncentrationen fanns inte där.

Men besiktningen av lägenheten är avklarad (och jag blev inte skyldig ett öre!) och för en vecka sedan var det visning. Så nu kan jag fokusera på att samla energi inför flytten som närmar sig med stormsteg och det känns som att jag äntligen, lite smått, börjar inse att vi faktiskt fick lägenheten. Att Sofia, jag och hundarna ska bo i en stor, fin trea på 86,5 kvm, med diskmaskin, stor kyl och frys, två våningar och ett rum bara för mig. Ett rum för mina böcker och alla andra attiraljer jag använder mig av i mitt skapande. Hon som bor där nu har gått med på att låta oss flytta in tidigare och vi ska hämta nyckeln den 25e oktober och sedan flytta in två dagar senare. Äntligen kommer jag bo i ett hem jag kan känna stolthet över. Jag kommer lämna den här sunkiga lilla lägenheten bakom mig, med alla minnen och upplevelser jag har här.

Vi har börjat rensa ur köksskåpen. De två som är utrensade gömde så mycket skit. En rabattkupong på Rusta som gick ut 2009. Destillerat vatten som gick ut 2008. En bok jag skrev på innan Sofia och jag blev tillsammans. Vi hittade till och med ett rakblad jag gömt i en ljuslykta och det påverkade mig starkt. Trodde inte att det fanns några gömda rakblad kvar och det var tufft att se det. Att för en stund slungas tillbaka i det gamla. Min första tanken var att det såg så rent och vasst ut. Att det vore ett perfekt blad att sätta mot huden.
Sofia plockade snabbt upp det ur lyktan och slängde och jag kunde pusta ut igen.

Vardagsrummet där mitt ex hittade mig i en blodig pöl efter att han varit ute med sina vänner. Badrummet där jag försökte hänga mig. Badkaret där Sofia hittade mig i blodigt vatten. Köket där jag brukade gömma mig i hörnet, i formen av en köttbulle, när jag gömde mig för allt som satte skräck i mig. De uniformerade. Hallucinationer. Nojjor.

Det är så mycket tragik jag kommer lämna bakom mig i och med flytten och det känns som att jag får en välbehövlig nystart. Kan inte helt lämna det gamla bakom mig när jag hela tiden vistas i samma rum, under samma tak.
Det känns så jävla bra att äntligen få komma härifrån och på riktigt lämna det gamla bakom mig. Bakom oss.