Behövde vistas lite i verkligheten

Vissa dagar, eller stunder, känner jag att fan, jag orkar inte mer, bara stoppa in mig på ett hem så jag slipper den här jävla rädslan.

Det är stunder då det känns som att marken försvinner under mina fötter och jag faller fritt i luften och både igår och idag har de där stunderna inträffat väldigt, väldigt tätt.

Igår vaknade jag med ett ryck och insåg att klockan var en bra bit över tre. Knappast en chock, men lik förbannat tröttsamt.
Idag hoppades jag på att få vara lite mindre utmattad och så är det nog, men ångesten är inte barmhärtig. Inatt drömde jag att Kiba och Kami behövde avlivas och med den mardrömmen färskt i mitt minne är jag ännu mer sårbar än vad jag skulle varit om jag inte drömt den.

Har försökt fokusera på att läsa under morgonen men hela tiden har jag varit på helspänn. Rädd att existera, och trött på rädslan. Tillslut fick jag nog och tog ut hundarna en halvtimme tidigare än vad jag brukar, jag som annars är fruktansvärt noga med mina rutiner.
Stod inte ut med att vara instängd i mitt eget huvud och behövde komma ut i verkligheten, vistas bland människor och försöka få mig själv att inse att jag inte har någonting att vara rädd för.

Det gick väl sådär. Och att vistas i trapphuset var mer skrämmande än vanligt. Den där paniken, den ligger hela tiden precis under ytan, redo att bryta ut när som helst.
Men det kommer bli bättre. Ska antingen handarbeta eller jobba med min bullet journal och kolla på serier och då brukar jag tids nog lyckas försvinna bort från allt som skrämmer och stör.

Fint och uttröttande

Idag har varit en sån där ovanlig dag som en fin födelsedag innebär. En relativt stressfri födelsedag fastän jag stått för firandet.

Igår bakade jag kolasnittar och kärlekskakor och idag, strax innan gästerna började anlända, gjorde jag en tigerkaka. Det är säkert första gången på tjugo år som jag inte ätit min banantårta när jag fyller, och hade någon frågat mig för ett år sedan om jag någonsin skulle kunna tänka mig att vara utan den när jag fyller skulle jag sagt att det var omöjligt.

Det blev fint hur som helst. Lugnt och skönt och jag kunde rofyllt slå mig ned i soffan med en hund på vardera sida om mig.

Farfar bjöd på lite högläsning ❤

Bortskämd blev jag också och kan inte riktigt slita blicken från högen med böcker jag fick. Kalaset började vid tolv. Från början hade jag tänkt ha det runt tre, fyra men när jag insåg att jag då skulle missa Tottenhams match flyttade jag fram tiden några timmar.

Efteråt, när alla gett sig av igen, var jag nöjd och slutkörd. Så kom ångesten och overkligheten med en jävla kraft och att försöka hålla fokus på matchen var mer eller mindre omöjligt. Inte förrän Harry Kane gjorde mål i 77:e minuten lyckades jag vakna till något.
Nu har jag även sett PSGs match i efterhand och även den var svår att fokusera på. Känslopåslaget är för starkt. Ångesten har gett med sig men jag är slutkörd och sårbar och längtar efter att få gå och lägga mig.

Hade dock inte räknat med någonting annat. Det blev mycket med Sofias övernattning på Loka Brunn följt av mitt kalas och nu ska jag fokusera på att ta hand om mig själv. Imorgon ska jag slappa runt hela dagen och på måndag har jag tid på Karla igen för att träffa M och fastän det innebär en massa exponering vet jag också att det brukar ge mig energi. Och sedan på kvällen spelar – äntligen – ÖSK match.

(Torsdagen, när Sofia var borta, funkade bättre än förväntat.  Jag hade mysigt med mamma och kunde stå ut med obehaget och overklighetskänslorna och ta tillvara på mamma-tiden. På kvällen såg vi utfrågningen av Ebba Busch Thor och blev båda lika frustrerad, arga och fulla i skratt av sakerna hon hade att säga.

Det var svårare att somna. Kunde inte släppa tanken på att det plötsligt skulle ringa på dörren och jobbade hårt med att försöka få mig själv att slappna av. Vaknade även några gånger under natten, men när morgonen väl grydde kunde jag andas ut igen).

Nu ska jag luta mig tillbaka i soffan och se om jag kan läsa lite. Behöver det. Stänga av och ha tyst omkring mig och vara glad över att jag nått 33 år, jag som var övertygad om att jag inte skulle få uppleva min 21-årsdag.

Spontanitet

Kom precis hem från en mysig kvällspromenad med Sofia, Lahti och alla hundar. Det är fint det där, att vi numera spontant kan bestämma oss för att ses, nu när Lahti bor i Örebro.

Nino var i full gång med att bada i en vattenpöl när vi mötte dem där ute och sedan fick han bada i bäcken. Kami blev smått galen medan Nino badade men när vi väl började promenera gick det bättre igen.

Vi gick förbi lägenheten Sofia och mamma tittade på tidigare idag. Ännu en etagetrea och den verkar till och med mer perfekt än den förra vi tittade på. Förra gången låg vi på plats sju och de på plats sex fick lägenheten. Denna gång ligger vi på plats sex och jag hoppas, hoppas, hoppas att den kommer bli våran.

 

Annars är det väl okej. Varken mer eller mindre. Sofia drar till Loka Brunn imorgon och jag skulle ljuga om jag sade att det känns helt lugnt. Det gör det inte. Dock jobbar jag på att acceptera det och jag jobbar med mina tankar. Och tur har jag som har en mamma som ställer upp som barnvakt. Utan hennes hjälp skulle natten bli till en enda lång mardröm.

Och på fredag, när Sofia återvänder, kommer det kännas fantastiskt.

Idag är det inte enkelt

Idag är det inget kul att vara jag. Ångesten ligger som en tjock dimma över mig och paniken tycks konstant vara redo att bryta ut.
Det är jobbigt nu och det är inte svårt att förstå varför. På torsdag drar Sofia iväg med jobbet till Loka Brunn och stanna kvar över natten och nu när det närmar sig är det tydligen betydligt jobbigare för mig än vad jag förväntat mig.

Förra måndagen, när jag träffade M på Karla, frågade hon om jag ville tala om det och jag svarade att det inte behövdes, att det kändes okej. Att jag visste att jag skulle få overklighetskänslor under torsdagen och säkerligen också under fredagen, men att jag jobbat så mycket med att acceptera det när det händer att det ändå kändes okej.

Fan vad fel jag hade.

Nu vill jag kräla in i mig själv. Gömma mig under huden. Mamma kommer hit och barnvaktar mig medan Sofia är borta men mer planerat än så är det inte. Med andra ord behöver jag ta tag i det. Ringa upp mamma och skapa en utförlig, och uthärdlig, plan.

Och idag behöver jag jobba med mycket. Mina tankar, det där kriget som just nu pågår för fullt och som får paniken att hota att bryta fram, de måste jag jobba med och det genom att dels distrahera mig (handarbeta, se på serier, städa etcetera) och dels tala med mig själv. Så som jag brukar tala lugnande till mig själv när jag har overklighetskänslor, så behöver jag tala med mig nu. Förklara för personen där inne att det är okej. Allt är okej. Jag kommer överleva.

Dumt nog fyller jag på lördag vilket innebär kalas och en extra sårbarhet. Två saker på raken och jag kommer säkert brista tillslut.

Men jag ska klara det. På något sätt.

 

Mycket död och mycket fotboll

Igår var det fyra år sedan min mormor dog. Fyra år, som gått precis så fort som tiden alltid tycks göra numer.

Jag förstår inte hur folk som inte tror på en värld bortanför vår orkar med att leva. Jag är övertygad om att jag kommer träffa mormor igen när jag själv dör och hamnar i summerland (eller himlen, paradiset, whatever) och den starka känsla jag har av att det är så är vad som gör livet uthärdligt för mig när det är som jobbigast. De som inte tror på något, shit, jag förstår inte alls hur de orkar.

Augusti och September har ju blivit lite småträliga månader just för att mormor och Sigrid båda dött i Augusti och Sofias brorsdotter i September. För mycket död under de här månaderna. Att Sigrid snart varit död i ett helt år är fan ofattbart. Hur kan tiden gå så fort?

Men till något roligare – den här veckan har funkat otroligt bra för mig. Att vara ensam hemma har inte varit svårare än att jag kunnat stå ut och jag har följt städschemat jag gjorde förra helgen och städat lite varje dag. I måndags var jag till Karla och träffade M med mamma och det var väldigt skönt att återse henne igen. Får samma kick efter att ha varit där som jag brukade få när jag haft sessioner med terapeut K på DBT. Speciellt konstigt är det inte, – sessionerna innebär en tid då jag får prata om precis vad jag vill utan att bli avbruten och hela tiden bli bemött validerande. Det är välgörande för mitt inre. Och det finns ingen överväldigande press på mig där, så som det till viss del gjorde på DBT. Här finns all tid i världen att ge mig just den tid jag behöver.

Och igår var det Premier League-premiär. Med fjärilsfladder i magen satte jag mig i mormors gamla fåtölj med min virkning och tittade. Att matchen började vid nio ledde till att jag under andra halvlek var så trött att jag knappt lyckades hålla ögonen öppna, men kul var det ändå.

Idag har jag två matcher inplanerade att se. Tottenham mot Newcastle vid halv två och sedan – äntligen – ÖSK mot Brommapojkarna vid sex. Vilken fantastisk lördag! Om jag vetat att fotboll skulle skänka mig så mycket välbehövlig glädje hade jag börjat kolla på det för länge sedan.