Jag har inte råd att klappa ihop nu

Jag har hela tiden vetat att en flytt skulle innebära otroligt mycket stress och ångest för mig och än så länge har inte motsatsen bevisats.

I måndags åkte vi till ÖBOs kontor för att skriva på kontraktet och säga upp den här lägenheten. Det var fruktansvärt. I bilen på väg dit ville jag skrika, ropa till pappa att stanna bilen så jag kunde fly. Sofia tog min hand på vägen in i byggnaden och det var fruktansvärt att stiga in i den där stora, öppna omgivningen. För öppet för mig att finna någon som helst ro. För tyst för att våga andas normalt. Det var relativt tomt på folk där inne, men ändå kändes det som att jag hade en stor, fet strålkastare riktad mot mig och en text över huvudet där det stod Observera! Psykfall på vift. Brukar inte vistas bland oss vanligt folk så håll koll på henne om ni vill få er ett skratt. 

Tisdagen minns jag inte mycket av och igår kom mamma hit. Jag ville inte. Allt som bryter min normala vardag innebär obehag och ångest och en jävla massa energi som rinner ur mig. Men vi hade saker att göra, myndigheter och dylikt att kontakta, och innan hon for hem till sig igen skurade hon rent en dörr.

Allt det här konstanta fokuset på flytten och allt som måste göras gör att ångesten är hög och pulsen likaså. Jag är hemma hela dagarna. Har inget annat som tar mitt fokus från flytten om jag inte sätter allt mitt fokus på just det, på att distrahera mig. Och det är ett jävla massa snackande och planerande. Jag fattar ju att det behövs, men det är minst lika viktigt att jag får de pauser jag behöver för att inte klappa ihop. Har inte råd med det nu. Om jag kraschar kommer jag inte orka någonting tillslut.

Jag måste bli bättre på det här. Säga ifrån när jag inte orkar tänka på flytten och kräva att få den respekten att bli tagen på allvar. Lämna rummet om jag behöver det när Sofia pratar i telefon om flytten. Sådana saker. Jag måste ta det på allvar för just nu känns det som att jag kommer brista när som helst. Tydligt ser jag framför mig allt som behöver göras och när jag ägnar mig åt sådant som är livsviktigt för min mentala hälsa, då känner jag mig dålig. Skäller på mig själv för att jag ägnar mig åt sådant när jag har annat, mycket viktigare saker, att ägna mig åt.

Stopp! 

Nu behöver jag en paus. Se någonting bra och pyssla med min bullet journal eller sticka klart ett par sockor. Stänga ute all stress. Planera och prata och diskutera allt som rör flytten om några timmar. Nu behöver jag semester.

Det känns annorlunda

Kami, som snabbt lade sig till rätta på filten jag virkar till Lahti, så fort han fick en chans

Det känns annorlunda idag. Den där tjocka slöjan som låg över mig hela förra veckan tycks ha släppt det värsta av sitt grepp. Idag vaknade jag till vid åtta och lyckades utan problem hålla mig vaken. Åt ägg, gjorde kaffe och läste några timmar innan jag tog ut Kiba och Kami. Med andra ord lyckades jag få till den där viktiga morgonläsningen efter alla misslyckade försök i förra veckan.

Kami mår inte så bra. I lördags märkte vi att att haltade litegrann. På söndagen var han som vanligt. Sofia och mamma skulle röja i ett av källarförråden och jag beslöt mig för att vara med fastän jag visste att det skulle vara uttröttande.
Precis innan vi var klara hörde Lahti av sig och frågade om vi ville ta en promenad tillsammans. Jag blev glad, men förvånad eftersom hon varit ute sent kvällen innan och firat Pride, och eftersom Kami inte tycktes ha ont längre bestämde vi oss för att följa med.

Nino ser alltid ut som världens mest olyckliga hund när Lahti lämnar honom.

Lahti behövde handla så vi gick till Willys. Hela tiden hade vi koll på Kami och allt tycktes gå bra.
Sofia och jag väntade ute med odjuren medan Lahti gick in i affären och Nino passade på att äta upp det äpple han hittat tidigt under promenaden och burit med sig hela vägen. Jag är otroligt svag för hundar som äter äpplen har jag märkt. Det där smaskandet, jag som annars inte klarar av minsta lilla smask, är fan som den ljuvaste jävla musik i mina öron.

Såklart började det spöregna medan vi väntade och vi fick kura ihop oss under ett träd och när Lahti väl kom ut gick vi skilda vägar.

 

Hundarna fick inget bråttom av regnet. Istället tycktes de båda väldigt fokuserade på det gröna, goda gräset.
Så vi tog en extra sväng och gick förbi lägenheten med stort L. Fantiserade och planerade och drömde.

Hemma igen kurade vi ihop oss i soffan alla fyra och jag småtittade lite på en match på teven.
Men sedan, efter en stund, märkte vi att Kami haltade igen och vi förstod vilket jävla dumt misstag det varit att ta den där promenaden.

 

Idag har han legat stilla på samma fläck sedan Sofia drog till jobbet tidigt imorse, betydligt lugnare än annars.

Under promenaden fick han gå tills han bajsat och sedan bar jag honom resten av vägen och jag ska göra mitt bästa för att se till att han vilar och tar det lugnt. Igår ville han inte stödja alls på ena frambenet, inte ens när han satt, men nu har vi varit inne i kanske tjugo minuter och än så länge beter han sig som att allt är lugnt.
Förhoppningsvis är vila allt som behövs för att han ska må bättre. Annars finns det inget annat att göra än att ta honom till veterinären, den absolut värsta plats han vet.

Men nog om det.
Trots allt mår jag helt okej idag. Jag orkade bädda sängen och småstäda lite i sovrummet och fixa mitt hår och sminka mig innan jag tog ut hundarna. Det känns stort. Fantastiskt till och med.
Och kvällen kommer bli den bästa på länge. Först spelar ÖSK vid sju och vid nio är det dags för match mellan Tottenham och Manchester United. Har längtat alldeles för mycket efter det. Vem fan hade kunnat tro att jag vid 32 års ålder helt plötsligt skulle bli mer eller mindre besatt av fotboll? Skumt som fan.

Nu ska jag fixa lite med min bullet journal och fortsätta glo på Switched at Birth (för andra gången).

Vilja att fly

Det är mycket ångest och oro nu. En oförmåga att koppla av och en nästan konstant vilja att fly. Fly in i böcker eller serier eller fotboll.

Lägenheten är våran. Fick mejl igår och förstod först inte vad jag läste. Ringde upp Sofia som blev överlycklig och sedan mamma och efter det pappa och de blev överlyckliga även de. Och jag med såklart. Känns nästan för bra för att vara sant.

Skulle till tandläkaren på måndag men bokade om tiden. Behöver energin till kontraktskrivning. Och allt annat som kommer stressa sönder mig.

Men jag är glad, och framför allt är det värt det.

Planen igår var att ha läskoma för att vila upp mig, men så ville Lahti ses och jag förvånade både mig själv, henne och Sofia med att dissa koman för att vara social. Dessutom flyttades läskoman till idag (med en paus för fotboll vid fem). Jag var en bitter och folkilsk jävel, kanske inte det mest fantastiska sällskapet, men de båda accepterar mig så som jag är. Känner ingen tvång att jag måste anstränga mig och låtsas vara glad och det är väl bland annat därför jag utan problem kan välja bort mina böcker för umgänge med dem.

Men nu ska jag tillbaka till sängen. Öppna en kall pepsi och läsa. Och förhoppningsvis hålla mig vaken, men det känns högst tveksamt.

Sorg och glädje

Just nu mår jag bra. Tänderna är nyborstade, kaffebryggaren laddad, jag har gosat lite med Sofia och är ren med nytvättat hår. Och jag har spenderat den senaste halvtimmen med att läsa i en av Wicca-böckerna jag fick när jag fyllde.

Så det känns bra. Jag är redo att lämna den här dagen bakom mig och vakna upp till en ny, förhoppningsvis mindre trött, dag imorgon.

Idag är det ett år sedan Sigrid lämnade oss och såklart har en stor del av dagen ägnats åt tankar på henne (ärligt talat tänker jag på henne mer eller mindre varje dag). Det är ofattbart att ett helt år har passerat sedan den där fruktansvärda dagen. Du kommer aldrig glömmas bort och du lever vidare i våra minnen. Och jag hoppas, innerligt, att du fått den frid du så länge sökt och behövt.

Jag glömmer dig aldrig, Siggan, och det gör nog ingen annan som fått träffa dig heller, någonsin.

Ett avbrott från min burlika tillvaro

Mina händer är svullna och svåranvända, så som de ofta blir när jag är utmattad. För utmattad är jag. Sitter stilla i soffan och ändå ligger pulsen på 101.

Det var fint att träffa M igår. Sista dagen för högkostnadskortet så nu blir jag tvungen att betala igen. Vilket innebär att proceduren vid receptionen när jag ska anmäla mig kommer bli betydligt svårare. Innan har jag bara lagt fram mitt id och högkostnadskortet på disken, en bra och väl utarbetad plan att finna ro i, men nu behöver jag finna ut en ny och bra rutin.

Det är meningen att jag ska handla idag men det är tveksamt om jag verkligen kommer orka. I värsta fall får Sofia ta det istället, men jag vill inte. Den där veckohandlingen är bra för mig. Både att vistas på en plats där det finns massa andra människor, att ta en paus från min instängda, burlika tillvaro, med ett avbrott i verkligheten. Men det är också bra för att det stärker mig, att se vad jag faktiskt klarar av.

Tyvärr blev det ingen morgonläsning idag. Morgonläsningen som stabiliserar mig och ger mig en mer stabil grund att stå på resten av tiden då jag är ensam. Vaknade sent och fixade kaffe och frukost och nu är jag så trött att det känns som ett nästintill omöjligt projekt att både klä på mig och borsta tänderna. Och sedan en promenad på det…

Men jag mår ändå okej, i huvudet. Det känns okej att vara jag.