Värmemonster

Kiba är lika utmattad av värmen som jag är

Den här värmen alltså. Innan den här sommaren hade jag ingen aning om att jag är så fruktansvärt dålig på att hantera värmen. Svettas konstant och känner mig klibbig och obekväm och omöjlig att ha att göra med. Hemma går jag runt i trosor* och BH och suckar och stönar och gnäller och försöker hålla mig lugn, men den där obekvämheten som får nästan allt att kännas obekvämt gör att paniken ofta hälsar på.

Ute har jag gått runt i harmensbrallor fastän jag helst av allt velat ta på mig korta shorts eller kjol men av någon anledning har pälsen på benen känts väldigt svårt att hantera i år. Så i helgen rakade jag benen, för första gången på kanske sex år. Fick ångest först. Kände mig kass som svek mina egna ideal – tills jag insåg att jag nu känner mig bekväm nog att gå runt med bara ben och då får det vara okej.

Jag längtar efter regn och höst och snö och kyla. Att kunna stänga balkongdörren och kura ned mig under täcket. Eller en sommar utan den här extrema hettan som förvandlar mig till ett monster. Att bara andas tar ju fan på krafterna.

* på tal om trosor – när jag började med LCHF hade jag storlek 52 och nu kan jag ha trosor i storlek 44/46 😁😁

Försöker ta hand om mig själv

Det är svårare idag. Är trött och angstig och lyckas inte komma till ro. Ute är det hetare än hetast och vindstilla och jag är för matt för att vara på tomten. Istället ligger jag i bäddsoffan i Sofias gamla rum, med takfläkten på fastän jag vet att mina ögon kommer få betala för det. Vill ligga här inne och läsa, försöka tanka iallafall lite energi, men blir angstig när jag tänker på att hur jag kastar bort en fin sommardag i paradiset. Det känns så dumt att slösa bort dagen med att ligga inne.

Samtidigt har jag inte orken att vara ute. Varken att sitta eller ligga, inte ens i skuggan. Jag har med andra ord inte mycket till val och borde därför jobba på att acceptera situationen som det är. Det är ju okej att ligga inne. Att ta hand om mig själv, min kropp, mina sårbarheter. Det är knappast sommarens sista fina dag och hit kommer vi åka igen. Så varför beter sig mitt sinne som att just idag är sista dagen att njuta?

Jag ska ligga kvar här inne. Läsa och andas. Och kanske, om jag har tur, orkar jag följa med till Sofias mormor vid två.

Utmattande men minnesvärd

Ligger såklart i hammocken igen. Den är min absoluta favoritplats. Skönt tillbakalutad mot några kuddar, med fri sikt ut över gården. Har jag sagt att jag älskar att vara här?

Dagen har varit skön om än ganska utmattande. Efter frukost och läsning tog vi cyklarna hem till Malin och hämtade Nino.

Sofia och jag brukar slåss om vem som ska få hålla hans koppel och denna gång vann jag. Nino var lika glad och lugn som han alltid är och det var tråkigt att lämna av honom igen.

Sedan cyklade vi vidare, med en giraffhund i ena cykelkorgen och en kanelbullehund i den andra.

Vi stannade hos Sofias mormor i kanske en och en halv timme. Tittade på Allsång på Skansen tillsammans och hade trevligt. Hundarna var helt slut efter att ha varit i värmen och Kami somnade på vardagsrumsmattan medan Kiba somnade mellan Sofia och mig i soffan.

Tillbaka i paradiset igen åt vi körsbär och drack pepsi och jag hann läsa ut en bok innan vi började med maten.

Det har varit en bra dag. Lång och varm och uttröttande men fin och minnesvärd. Beroende på hur min energinivå är imorgon får vi se om jag följer med Sofia till hennes mormor och tar ut Nino igen. Jag hoppas att jag kommer orka.

Snart är det dags att ta min kvällsmedicin och sedan ska vi ta en sval promenad med de små odjuren. Och efter det blir det pyjamas, glass och kanske lite mer läsning.

Mitt paradis

Vi är kvar i Karlskoga. Tanken var att vi skulle åkt hem igår kväll men så bestämdes det att vi istället skulle stanna kvar och vara husvakt medan Sofias föräldrar är borta så nu blir vi här till fredag och det känns fantastiskt 😍

Den plötsliga ändringen gav mig först intensiv ångest och overklighetskänslor. Har jobbat mycket på att acceptera overkligheten när den dyker upp, prata lugnande med mig själv om att det inte är någon fara, och efter en stunds talande med Sofia minskade ångesten drastiskt. Nu har jag ingen ångest alls och overkligheten är knappt märkbar.

Har nyss gått upp. Släppte ut hundarna på gården så de fick kissa och sitter nu i soffan med en kopp kaffe och en bok medan Sofia duschar.

Senare ska vi ta hundarna och cykla hem till Sofias mormor och vi ska också ta en sväng hem till Lahti för att ta ut hennes vackra Nino en sväng medan hon är på jobbet.

Fler planer än så har vi inte och jag njuter. Det här är verkligen mitt paradis.

Fruktansvärt trött på mig själv

Jag har helt enkelt inte orkat. Inte velat. Inte känt för. Inte alls haft lust. Nästan all min vakna tid den senaste månaden eller så har gått ut på att hålla mig just vaken. Och att blogga har känts som den jobbigaste och mest meningslösa sysslan i världen eftersom jag varit så fruktansvärt trött på mig själv.

Sofia har semester nu. Är inne på den andra semesterveckan av fyra och all den här lediga tiden med henne ger mig precis vad jag behöver just nu. Trygghet. Ro. Stabilitet. Glädje. En vilja att orka kämpa lite till.

Kan inte påstå att jag varit den bästa flickvännen direkt. Läser och läser och läser just för att det ger mig en chans att tanka och en chans att slippa ifrån mig själv för en stund. Och den här extrema hettan har förvandlat mig till en blöt pöl utan kraft. Vissa stunder har jag varit så slut att jag inte ens kunnat hålla i en bok.

Vi har prioriterat städning. En del per dag för att få ordning på röran som byggts upp under sena våren och tidiga sommaren när jag legat nedtryckt i en pöl av lera.

Efter städningen av bokhyllan försvann jag från verkligheten av utmattning och den där hinnan mellan mig och allt runtomkring sattes upp. Men det var ändå okej, det var – är – värt det.

Och städskåpet hotar inte längre att anfalla så fort en öppnar dörren.

Så det känns bra. För varje bit som blir städad blir jag lugnare och får lättare att andas. Nu har vi kvar badrummet, sovrummet och balkongen och sedan har den här depressiva helveteshålan sparkats ut genom ytterdörren.

Jag börjar bli piggare, känna mer ro och mer glädje. Under VM råkade jag bli besatt av fotboll och längtar tills det är dags för lördagens match mellan ÖSK och Malmö. Och på söndag drar vi till Karlskoga, äntligen. Med hundar och hamster och massa garn så jag kan fortsätta virka mormorsrutor till filten jag gör åt Lahti. Lahti, – som den första augusti blir Örebroare ♥️

Så jag har saker att se fram emot och en jävla massa böcker att läsa och mer semesterdagar med Sofia att njuta av. Sommaren 2018 kommer jag säkert minnas som den tröttaste sommaren någonsin, men fina minnen kommer jag också ha.

En liten bonusbild på Vincent får plats här också ♥️ Min stora lilla brorson som blir sex i september.