Skaffa positiva erfarenheter

Skaffa positiva erfarenheter står det i mina DBT-papper och det är precis vad jag gjorde igår. Självfallet efter Sofia slutat jobba (innan det satt jag som besatt och skrev sida efter sida i min Bullet Journal om DBT saker). Men ändå.

Vi yogade tillsammans. 30 minuter som både tog död på mig och gjorde mig gott och det var förbannat kul att göra det tillsammans med Sofia. Var inte säker på att hon skulle gilla det men det gjorde hon nog. Planen är att vi ska yoga tillsammans en gång i veckan och det är precis en sådan sak jag behöver 😊

Efter dusch och läsning tog vi en kvällspromenad med hundarna och njöt av det sköna vädret. Och jag kände äntligen ett lugn!

Mer positiva erfarenheter kommer jag skaffa mig på lördag då det blir grillning i Hästhagen på kvällen. Sofia och jag planerar att ta oss dit lite tidigare så vi kan ta en sväng i skogen med odjuren och jag längtar.

Just nu har jag dock fullt upp med att klara av de närmsta åtta timmarna i ensamhet. Det är jättejobbigt att vara ensam och jag kör slut på mig själv, men jag tar små små steg framåt. Igår lyckades jag bädda sängen för första gången på kanske någon månad och idag skulle jag behöva vattna blommorna.

Huvudet i sanden

Jag kämpar. Och kämpar och kämpar. Det är i princip så mina dagar ser ut just nu. Iallafall då jag är ensam hemma. Kroppen är i katastrofläge och likaså min hjärna.

I lördags var ångesten så intensiv och stark att den låg på en åtta i en tiogradig skala. Jag skämtade med Sofia om att jag ville göra fläskfilé av min arm och lyckades inte finna någon ro oavsett vad jag gjorde.
Men så tog vi cyklarna. Varsin hund i varsin cykelkorg och så trampade vi runt. Jag kände tidigt att ångesten började lätta och när vi efter någon timme hamnade i Hästhagen mådde jag betydligt bättre.

Kenny och Vincent var där och Kami blev inte direkt jätteglad när Vincent och hans norska kompisar hade vattenkrig vid oss, men förutom det var det mysigt. Och väl hemma igen insåg jag att all ångest var borta och den höll sig borta hela söndagen med.

Igår träffade mamma och jag M på Karla. Det var ett ganska jobbigt möte, såklart. Jag fick fram precis hur dåligt jag mår och grät litegrann och kunde konstatera att jag är bra på det här med att sticka huvudet i sanden. Sofia säger ofta att hon gärna lyssnar om jag vill tala, men jag svarar jämt att jag inte vill. Jag hatar ju att prata. Skriva är så mycket bättre, men kan inte påstå att jag varit särskilt mycket bättre på det under den senaste tiden.

Jag stoppar huvudet i sanden och alla sårbarheter och stressfaktorer bara växer sig större och större tills jag exploderar.

Vad jag behöver nu är att ge mig själv semester. Riktigt hur det ska gå till vet jag inte. Jag ska också skriva ned varenda liten sårbarhet och stressfaktor och därifrån försöka klura ut hur jag ska ta mig ur det. Men jag ska ta det sakta. Inte skynda på och på så vis öka på den där stressen ännu mer.

Efter mötet drog mamma och jag till Plantagen och Rusta och jag har nu äntligen en balkong jag trivs på igen.

M förklarade också varför ångesten lättar vid fysisk aktivitet. Det var någonting med att kroppen blir förvirrad när pulsen är skyhög fastän den bara sitter ned och inte gör någonting.
Därför kämpade jag extra mycket med förmiddagspromenaden. Tog en längre sväng och försökte gå på utan att hetsa fram. Tar jag i för mycket ökar mina sårbarheter och nojor ännu mer när jag mår såhär dåligt. Cirka 45 minuter var vi ute och både Kiba och Kami tycks nöjda och lugna nu.

Det finns nästan bara en sak jag är intresserad av, och kan koncentrera mig på, i nuläget och det är att läsa. Och kanske är det okej, att läsa på som fan just nu. Såklart har jag tappat det där med att läsa medan jag är ensam, så den tiden jag är här själv får jag kämpa på med annat, men annars… det kanske är okej att jag försvinner bort i böckernas värld.

Jag längtar tills en dag då allt inte känns så jävla omöjligt längre

Jag har varken orkat eller velat blogga. Ibland funderar jag på om jag kanske är riktigt dum i huvudet eller bara lite blåst. I söndags förmiddag, när ångesten härjade vilt i kroppen, satte jag mig på balkongen med min dagbok och skrev ned allting som stressar mig och där fanns ju svaret på varför jag mår så jävla dåligt som jag gör just nu. All stress.

Det har hänt många gånger förr och kommer säkert hända många gånger igen. Jag vet ju att jag praktiskt taget inte tål någon stress alls och ändå var jag så blind. Sofia, mamma och pappa också. Fyra vuxna människor med normalsmarta hjärnor och ändå var det ingen av oss som tänkte på det.

Framförallt är det alla inbokade möten som lett till det här hålet jag är i nu. Läkarbesök den 25 maj och så var jag tvungen att få till blodprov innan det. Sedan möte med M på Karla den 21 maj och tandläkarbesök den 11 juni.

Jag fick tag på mamma när hon satt på tåget på väg hem från Västerås och just då var jag i ett läge då jag bara ville få ett slut på allt. Jag orkade inte mer. Grät och pratade och grät och bad om ursäkt och hatade på mig själv för att jag alltidalltidalltid krånglar till allting. Skam och skuld och skräck.

Mamma förstod ju på en gång. Likaså Sofia och pappa. Det blev för mycket för mig. Sofia, den där älskade människan, kom med idén att inga nya möten ska bokas in (förutom de med M) förrän det som redan finns inbokat är avklarat. Det är en bra idé och jag borde göra det till en lag som jag hoppas att jag kommer kunna hålla. Jag har redan tagit upp det här med M en gång, och jag sade att jag ville fokusera på tandläkaren innan jag tog tag i nya blodprov och läkarbesök, men av någon anledning blev det inte så. Och nu ligger jag här och krälar.

Inte bokstavligt, men jag mår piss. När jag är hemma själv känner jag konstant någonting som likar terror. Rädsla och skräck och panik. Och kroppen har tagit en paus. Trodde inte jag skulle lyckas hålla mig på benen hela promenaden runt med hundarna i förmiddags men på något sätt gick det ändå. Men det allra värsta är den här skulden jag känner för att ingenting någonsin kan vara lätt med mig. Och jag skäms för att jag inte klarade av att må bra längre än såhär. Jag hatar att jag har så mycket ångest att jag helst bara vill läsa och jag blir frustrerad av den här jävla hinnan som ligger mellan min hjärna och verkligheten.

Nej, det är inte lätt nu. Jag fruktar att vara ensam och jag är konstant utmattad och lättretlig och gråtfärdig. Vill isolera mig och hetsäta sötsaker och chips och ibland önskar jag nästan att jag aldrig lyckats sluta med självskadandet.

Igår fick jag en liten paus när eftermiddagen kom. Lahti kom hit precis som förra veckan och vi gick tillsammans och mötte Sofia. Och vi åt köpmat ute i parken.

Men idag är allt back to normal igen och allergin har slagit till med en styrka jag inte varit med om sedan tonåren och självfallet är det perfekt att jag får ännu en sårbarhet att handskas med just nu. Ultimat.

Jag längtar efter kvällen och sängen och sömn men allra mest längtar jag tills en dag då allt inte känns så jävla omöjligt längre.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra

Det känns som att jag famlar runt i blindo och stapplande tar mig fram. Fram, men inte nödvändigtvis framåt. Varje dag har jag ångest och overklighetskänslor. Det ligger en tung filt mellan min hjärna och verkligheten. Det känns som att jag fallit av ett fartyg och skrikande och sprattlande ropar efter hjälp medan människorna där uppe varken hör eller ser.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Jag kämpar och kämpar och kämpar men ingenting tycks hända. Inget förändras. Och inte blir det bättre av att blodproverna jag skulle ta imorgon måste ställas in. Denna gång för att det är för varmt att lämna hundarna i bilen. Fastän det inte är jag som ligger bakom det, att testerna måste skjutas på, känns det lik förbannat som det. En flashback till DBT och alla mina terapistörande beteenden.

Just nu är jag skör som fan och mina sedan länge läkta skärsår känns nygjorda. Som att den enklaste lilla stöt får kroppen att skrika av smärta och ångest. Vad mer kan jag göra än det jag redan gjort? Okej, jag vet att jag inte får ge upp. Att jag måste fortsätta kämpa. Det är bara så fruktansvärt jobbigt när det känns som att jag fötterna fastnat i stelnad cement.

Jag ska googla runt. Googla runt tips gällandes dessa förbannade overklighetskänlor. Och jag ska ta fram min DBT-pärm och gå igenom den på nytt. Det är vad jag ska göra.

P.S. Jag har ändå en väldigt fin familj ❤

Från dåligt till bra

Den här dagen började relativt kasst men blev desto bättre. Sov till tio imorse. Försökte ta mig upp från åtta men det gick bara inte. Hann varken äta något eller dricka kaffe innan jag skulle ut med hundarna och väl där ute var jag lite skakig efter gårdagen. Men trots det, trots att jag var extra nojig där ute, lyckades jag mata hundarna utomhus. Det tar dem 5, 10 minuter att nosa upp all mat och det är en lång tid att stå ute i en park där det känns som att strålkastarljusen lyser över mig.

Inne igen drack jag kaffe och spenderade tiden fram till eftermiddagspromenaden med att skriva brev. Strax efter fyra fick jag ett mejl från ÖBO om att lägenheten tyvärr tilldelats någon med högre köpoäng. Knappast en chock, men helt klart en besvikelse. Jag vet inte hur många gånger jag kommer tvingas gå igenom den här långa och stressande processen innan vi får en lägenhet.

Hursom. Gick ut med hundarna och mötte upp Lahti vid bäcken och tillsammans gick vi och mötte Sofia som kom cyklandes efter jobbet.

Vi stannade till vid en kulle och lät hundarna äta och insåg att det var så skönt ute att vi ville sitta i parken en stund. Vi köpte Pepsi max, ost och jordnötter i affären och satte oss sedan i parken och pratade, lyssnade på Eminem och hade det allmänt skönt. Det var länge sedan jag log så mycket som jag gjort idag.

Motvilligt tog vi oss in igen vid sju och jag lyckades få mig själv att träna. Det känns så jävla bra att jag äntligen kommit igång igen. Tanken är att jag ska träna på torsdag igen och kanske tar jag ett extra pass på söndag. Det känns så jävla bra efteråt och allt som ger positiva känslor behöver jag mer av i mitt liv.

Nu ska jag joina de andra i vardagsrummet och passa på att tjöta lite mer med Lahti innan hon somnar. Hon har varit dyngtrött sedan vi gick in från parken och att hon fortfarande är vaken är fan ett under.

#sometimeslifeisgreat