Det har varit kaos

Den här veckan har inte varit kul. När jag får för mig att jag håller på att förlora mitt förstånd, då är det illa.
Troligtvis är orsaken en blandning av förra fredagens många ansträngningar och att jag både fredag och lördag klantade mig med antipsykotikan. Det har varit en vecka fylld med skräck, dissociation, overklighetskänslor, gränspsykosliknande skit och en jävla massa ångest. Tillslut hade jag så svårt att stå ut att jag satte mig framför Sims. Sims funkar ofta bra när jag behöver ta till en ordentlig stå ut-färdighet. Det negativa är att jag blir så fast att det mesta annat känns trist och menlöst.

Men idag, under eftermiddagspromenaden, kände jag att det äntligen började släppa. Jag kunde njuta av hundarna och vädret och av att känna min kropp arbeta. Äntligen kunde jag andas ordentligt igen.

Och det är tur det, för imorgon inträffar den första av årets två höjdpunkter – Read-A-Thon!

Klockan två imorgon är starttiden och sedan ligger allt fokus de närmaste 24 timmarna på att läsa (och sova om det är natt). Jag ska dricka så jävla mycket kaffe så jag orkar hålla mig vaken länge och sedan på söndagsmorgonen så jag orkar hålla mig vaken resten av tiden. Så pass pigg som jag är nu har jag aldrig varit under ett Readathon tidigare och jag hoppas att det kommer visa sig i effektivitet.

Till denna gång har jag lyxat till det lite extra genom att köpa sex böcker just till detta tillfälle. Tre kortare romaner (Allt som blir kvar av Sandra Beijer, Simone av Denise Rudberg och Pojken under bron av Katarina Wennstam) och tre serieromaner (Hondjurets samlade värk av Inger Edelfeldt, Gängkrig 145 av Jens Lapidus och Peter Bergting och Ghost World av Daniel Clowes). Om jag mot all förmodan skulle hinna läsa klart alla sex innan de 24 timmarna passerat har jag en liten bonusbok som kom med posten igår – Judasvaggan av Caroline Engvall. 
Med andra ord har jag en riktig höjdarhelg framför mig. Och jag är redo att försvinna in i alla dessa världar och glömma bort min egen verklighet för en stund.

 

Fin vårkväll

Nu känns det som att det räcker med exponering i några veckor. Det känns som att gårdagen var en vild fest, med litervis av alkohol, och sänggång först vid fem.
Riktigt så var det ju inte, men fortfarande utmattande.

Jag tror att jag dissocierade större delen av tiden innan det var dags att gå till Hästhagen. Helt säker är jag inte, men någonting var iallafall inte som det skulle vara. Jag var fast i soffan med en virkning och reality-tv och förvånade mig själv när jag ändå lyckades ta några kort på min Habitat Cardigan jag gjorde klart härom dagen. (Hade tänkt ta med den till Hästhagen och ta bilder ute i skogen, men eftersom det var för varmt för att ha den på mig och jag inte orkade släpa med mig en stor, klumpig kofta struntade jag i det).

Strax innan fem började vi promenera mot Hästhagen och det var en rask och skön promenad, om än lite stressig. Kami blev hysteriskt glad när vi närmade oss och blev väl inte så jätteglad när vi inte lät honom komma fram till Vincent för att hälsa.

Vi lät hundarna äta nästan direkt när vi kommit fram. Sofia, Kiba och Vincent höll sig framför husvagnen och jag och Kami gick lite till sidan. En för mig främmande man kom såklart fram till mig och Kami och började prata. Han ville hälsa på Kami och tycktes inte alltid förstå vad jag sade och det kändes som världens långsammaste minuter innan han gick därifrån. Hela tiden bad jag inom mig att mamma eller pappa skulle komma över till oss, rädda mig från samtalet, men ingen undsättning kom och mitt påslag var starkt.

Vincent ville få igång Kiba med lite lek. Vi testade bollar, leksaker och pinnar men han var inte intresserad. Istället ville han fortsätta leta mat fastän han redan ätit upp allt.
Vincent, som älskar hundar, tyckte att Kiba var skittråkig och jag föreslog att vi efter maten skulle försöka igen, men denna gång skulle Vincent få kasta matbitar till honom.
Vincent tyckte att det var en bra idé och frågade om vi inte skulle ta en promenad också och han fick mig att lova att vi skulle göra det (och lovar man honom nåt måste man hålla det, det lärde jag mig under helgen i Lysekil när jag försökte komma undan löftet att vi skulle leka pirater ;))

Jag har alltid svårt att koppla av när vi äter ute i Hästhagen. För mycket fokus ligger på hundarna och jag stressar lätt upp mig och äter aldrig mer än det absolut nödvändigaste.
När vi ätit klart och det var dags för efterrätt blev Vincent sprallig. Jag gjorde LCHF-chokladbollar igår förmiddag eftersom jag ville testa dem på personer som inte äter LCHF, för att ta reda på om det är lika gott i deras ögon som i våra. Och de blev helt klart godkända. Jag hade 10 chokladbollar med mig och vi alla, utom pappa som undviker fett, åt varsin och Vincent proppade i sig resterande sex. Jag förstår inte hur det gick till. Efter tre chokladbollar är jag själv proppmätt men den där lilla magen rymmer väldigt mycket mer än vad som verkar möjligt.

Sedan blev det dags för promenaden. Kami och Sofia stannade kvar med mina föräldrar och jag, Vincent och Kiba tog en sväng genom skogen och ut över ängen. Och Kiba fick chansen att vara lös.
Det var fantastiskt. Rofyllt. Kiba var jätteduktig och vi stannade en stund en stund och lekte apport. Det var underbart ❤

Promenaden hemåt kändes som att den varade i timmar. Hundarna stannade konstant för att äta av gräset längs med ån, men det gjorde ingenting. Vi strosade (det verkar ha blivit mitt nya favoritord) hemåt, talandes och drömmandes och fantiserandes om hur livet kommer bli i framtiden när vi bor i en fin etagetrea.

Så det blev en fin kväll med många fina minnen även om jag idag känner mig rätt urlakad och bortkommen. Planen för helgen var att spendera så mycket tid som möjligt på balkongen, läsandes, men idag känns det som en alldeles för stor exponering och ansträngning. Låter jag känslorna vinna skulle jag spendera dagen i sängen med mina böcker, men jag ska försöka gå emot dem. Sitta ute iallafall en stund och i eftermiddag ska Sofia och jag ta ut hundarna tillsammans och fortsätta njuta av vårvädret.

När solen skiner

Vi har strosat runt i 45 minuter. En långsam och lugn promenad med mycket nosande, fågelkvitter och glädje. Kamis underbara ansikte så fort solen dyker upp och värmer hans kropp. Ett enda stort leende, på det där typiska hundsättet.
Som vanligt nu när det är varmare ute igen fick de äta sin mat i gräset. Kibas svans viftar konstant när han nosar efter mat. Snabbt och ivrigt. Kamis är lika livlös som vanligt, men sniffandet desto ivrigare.

Det är nästan ofattbart skönt ute. Solen skiner – och värmer – och jag ser fram emot att imorgon gå till Hästhagen och grilla med Sofia, mina föräldrar, Kenny och Vincent. Vi planerar att gå både dit och hem, passa på att både njuta av vädret och få lite motion. Om väderappen stämmer ska det bli ännu varmare imorgon.

Mina planer för dagen är att sticka på farmors 80-årspresent och skriva brev. Men först av allt behöver jag laga mat. Blomkålsgratäng med korv. Har inte testat blomkålsgratängen tidigare och ser fram emot att testa det. Hittills har inte en enda LCHF-maträtt jag testat varit annat än god så jag har höga förhoppningar.

Fin kontakt under promenaderna

Jag älskar att vandra runt med mina håriga, små snubbar. Ta vägar de väljer, mellan buskar och träd, som jag aldrig kommit på att välja själv. Kami har enorm koll på mig under promenaderna och även Kiba börjar bli bättre på det han med. Den senaste tiden har vi övat på att de ska komma till mig så fort jag säger hit och oavsett vad Kiba sysslar med när jag säger det kommer han rusande som en galloperande häst. Kami är oftast ändå vid min sida och därför känns inte ordet hit lika viktigt, förutom då vi möter hundar. Kami, min gapande lilla klichéchihuahua, är jätteduktig nästan varenda gång vi möter andra hundar. Igår förvånade han mig med att börja skälla som en tokfan, men det var ändå inte han som började. Det var den andra hunden, som blev halvt strypt av sin husse med ett förbannat strypkoppel.

Promenaderna består inte längre av rädsla för att möta andra hundar. Varenda promenad vad noga uttänkt så jag inte skulle hamna på platser där ett hundmöte vore en katastrof. Nu är jag äntligen trygg i mig själv och går där jag känner för. Det är frihet.

Idag tog jag mig upp vid åtta. Vaknade redan vid sju, så som är planen, och den där timmen kändes som en mildare form av tortyr. Jag kämpade allt jag kunde för att ta mig upp men det tycktes omöjligt.
Men åtta är okej det med. Flera timmars läsning och jag hann bli klar med Finns det en, finns det flera av Mhairi McFarlane (riktigt bra chick-lit) och påbörja I de bästa familjer av Mats Olsson som jag fick av Sofia en jul.

Idag ska jag skriva klart ett brev, vattna blommor, sticka och pyssla med min Bullet Journal. Bara ta det lugnt och skönt. Har lasagne i matlåda och slipper därför bry mig om att fixa lunch och det är riktigt mysigt här hemma just nu.

Mammalunch

Idag kommer mamma hit. Hon fyllde den sjunde och eftersom vi inte gjorde något speciellt för att fira henne då beslöt jag mig för att bjuda över henne på lunch. Ska göra Tacorulle. En av de absolut godaste maträtter jag vet och som hon själv ännu inte testat.
Det känns bra att kunna göra någonting så pass normalt som att bjuda över sin mamma på lunch. Det är en stor grej och för bara några år sedan skulle jag inte ha klarat av att göra det.

Har hållit mig borta från bloggandet den senaste tiden för att jag varit allmänt trött och småbitter. Inte lång tid efter saltbristen blev jag trött och hängig igen. Denna gång på grund av allergin. Orkade inte göra mycket alls. Mest bara hänga i soffan och se på relity-tv och längta efter sängen.
Nu har jag mina allergitabletter, ögondroppar och nässpray. Kartongerna och burkarna med piller som ska fyllas på i min dosett varje söndags tycks bara bli fler och fler. Känns som ett jävla arbete att först hitta alla tabletter och sedan lägga i dem i rätt dag och rätt tidpunkt. Men det är ju värt det. Utan dosetten skulle jag vara helt lost.

Nu ska jag mysa ned mig i soffan med hundarna och stickning och glo på lite serier innan det är dags att börja med maten.