Böcker, hundar och vårsol

Det har varit några riktigt fina dagar. De första timmarnas vakenhet har varit jobbiga, innan salten kickat in skulle jag tro, men efter det har jag lyckats njuta av solen och våren. Om förmiddagarna har jag suttit på balkongen, med hundarna såklart, och läst och tagit vara på detta fina vårväder.

Hela veckan har det blivit väldigt mycket läsning. Om en dryg månad är det dags för årets första Readathon och det förbereds med några mindre läsutmaningar månaden innan. Denna vecka var utmaningen att läsa 24 timmar.

Så jag har läst och pysslat lite hemma och så har Sofia och jag gjort en intresseanmälan på en etagetrea här i området. Tanken på att flytta känns både fantastisk och fruktansvärd. Det är så mycket med en flytt som innebär stora påfrestningar för mig och just därför försöker jag att inte tänka för mycket på det. Inte än. Inte förrän jag vet om lägenheten kommer bli våran eller ej.

Istället har jag fokuserat på läsning och mys med Sofia och hundarna.

Igår tog vi en långpromenad på 3,28 kilometer och lät hundarna jobba för maten i Karlaparken. Hemma igen var grabbarna trötta och jag spenderade kvällen med läskoma.

Och idag har jag läst de sista timmarna för att nå det där målet på 24 timmar och innan maten tog vi ut Kiba och Kami i parken där de fick vara lösa med sina orange linor, leta mat och leka.

Med andra ord har jag lyckats tanka energi. Nu ska jag fixa iskaffe så jag lyckas hålla mig vaken längre än till elva, för kvällen efter läskoma är det dags för seriemys.

En hjärna i katastrofläge

Fy fan vilken jävla dag det har varit. Vaknade sårbar efter tre dagars utmattning. Tre dagar med noll energi. Det var meningen att jag skulle till Karla och träffa M igår men jag hade inte ens kraft att sitta upp.

Mamma började leta runt i olika LCHF-grupper för att se om hon kunde hitta ett svar på vad som var fel med mig och tillslut verkar hon ha gjort det. Saltbrist. Så nu tar jag en tesked salt och sväljer ned med massa vatten varje morgon och varje kväll. Det är fruktansvärt äckligt, och den första gången trodde jag att jag skulle spy, men sanningen är den att jag hade mer energi redan efter några timmar.

När jag vaknade imorse var jag dock slutkörd igen. Kämpade på med läsningen men jag kunde aldrig koppla av. Var livrädd. Skräckslagen. Under förmiddagspromenaden försökte jag ta in alla människor jag mötte. Se dem. Ta in att det finns människor överallt som går omkring och lever sina liv utan att vara skräckslagna. Barn i lekparken. Hundägare. Folk.

Rädslan i sig minskade i styrka men hela den här dagen har varit en enda lång pina. Extrema overklighetskänslor och problem med verkligheten. Saker som går i väggarna. Ljud från kidnappade kvinnor. En hjärna som håller på att explodera.

Jag klarar knappt ens av att skriva. Har försökt flera gånger under dagen. Har försökt förmå mig själv att bara skriva av mig av vad som än finns där inne i skallen men det har aldrig gått och nu… det här är ett inlägg jag kommer se tillbaka till och skämmas över. För jag får inget grepp. Precis som jag inte får något grepp om verkligheten.

En hel dag har passerat med en kropp och en hjärna i katastrofläge. Jag väntar på att Sofia ska komma in med hundarna så vi kan se på Robinson så jag sedan kan gömma mig i sängen med en bok och fly ett tag.

Allting är så overkligt och äckligt och obehagligt och jag hatar när det blir såhär. När jag inte vågar tro på mig själv och vad som är på riktigt och vad som är skapat av en defekt hjärna. Förhoppningsvis kommer jag somna snart, och sova gott, så jag är något så när utvilad imorgon och har kraft att ta mig an dagen istället för att konstant implodera.

Energilöshet

Idag är en energilös dag. När jag ätit frukosten noterade jag att energinivån låg på en trea (av tio) och insåg samtidigt att det är ett bra redskap för mig att använda mig av, – att använda en skala från 1-10 för att ta reda på hur mycket jag orkar varje dag. Och sedan, utefter det, bestämma vad jag ska ha för mål och planer under den kommande dagen.

Vid ett lade jag mig i sängen för att läsa, men visste att jag inte skulle orka länge. Tröttheten tog över och resulterade i en två timmars tupplur. Den första tuppluren jag tagit på någon månad. Vet inte om jag tagit någon alls sedan jag började med LCHF. Kanske när jag var sjuk, men inte annars. Vilket säger otroligt mycket, jag som brukade vara tuppisarnas okrönta drottning.

Igåreftermiddag gick Sofia och jag på en flexipromenad med hundarna och Kiba fick bestämma var vi skulle gå.

Det är alltid roligast när han får bestämma. Det blir på vägar vi själva nödvändigtvis inte skulle välja. Ofta platser som i våra ögon är väldigt tråkiga men som hundarna tycker är desto roligare. Och de där promenaderna är alltid en höjdpunk. Promenader med de tre slår det mesta.

Nu ska jag snart träffa mamma och pappa som kom hem från Spanien igår kväll. Och sedan ska jag tvinga mig själv att laga mat. Energinivån ligger på en fyra nu och jag antar att det kommer bli en hel del sängliggande idag.

Ständiga veterinärbesök

Känner mig urlakad idag. Trotsigt motsträvig mot allt det jag ”borde” göra. Är slut efter gårdagen. Precis innan jag skulle ta ut hundarna på förmiddagen igår fick jag se att Kibas snopp inte var som den skulle. Den hade åkt ut och tycktes ha fastnat. Svullen och röd.
Tog ut dem på promenaden och slappnade av litegrann när det visade sig att han kunde kissa som vanligt. Efter att ha googlat och rådfrågat mina föräldrar tog jag med Kiba till duschen och sköljde snoppen med kallt vatten för att se om den skulle dra ihop sig. Vilket inte hände.
Kontaktade Sofia som hörde av sig så fort hon hade en ledig stund och hon ringde i sin tur till veterinären och fick en tid till halv fyra. De tipsade om att skölja snoppen med vatten, precis så som jag gjort, och jag gjorde det två gånger till innan veterinärbesöket men ingenting förändrades.

Jag kände mig ändå lugn, tyckte jag. Sofia var betydligt mer orolig än mig, men när de gått iväg kom oron krypandes.
Kopplade Kami och tog med honom på en lång promenad. Promenader fungerar alltid bra när någonting gnager inom mig.

Sofia hörde av sig och sade att de gett Kiba lugnande och nästa gång hon hörde av sig satt de i väntrummet och väntade på att få recept utskrivna.

Veterinären kunde inte helt säkert säga vad det berodde på, men en teori var att han kan ha juckat för hårt. Kiba som ytterst sällan gör det. Hon hade också känt att prostatan var förstorad och kanske hade hans tillstånd med det att göra. Veterinären tror inte att snoppen kommer fastna utanpå igen, men om så skulle ske kanske vi behöver överväga att kastrera honom.
Det låter så skumt. Kastrera en hund som är elva år.

Hur som helst fick vi två recept utskrivna som han ska ta i en vecka och efter att de gett honom lugnande skickade de ut Sofia i väntrummet medan de drog tillbaka snoppen till ursprungligt läge.

Igår tyckte jag att jag hanterade dagen väldigt bra, och det gjorde jag också, men hade inte räknat med att ändå bli så urlakad som jag känner mig idag. Ville inte vakna när alarmen ringde och tog mig inte upp förrän vid nio. Meningen är att jag ska sitta och läsa tills det är dags att gå ut men efter någon sida gav jag upp. Jag vill inte. Vill bara sitta här i soffan och dricka vatten och snusa och göra mest ingenting. Det måste ju vara okej att ha sådana här dagar också. Dagar att bara ta hand om mig själv och mina sårbarheter. Jag har inga direkta planer annat än att jag får sticka och glo på serier precis hur mycket jag vill.

Välkommen våren

Jag är rätt instabil just nu. I helgen var jag ett grinigt monster utan att förstå varför och de senaste dagarna har overklighetskänslorna varit påtagliga. Jag vet inte vad som ligger till grund för dessa sårbarheter. Vet inte vad de kommer ifrån.
Men idag har jag ändå kunnat vara glad trots overklighetskänslorna. Det är Ostara och våren är officiellt här. Under promenaderna under dagen har jag varit extra mindful på vårtecken och sånt. Kvittrande fåglar, smältande snö.

Förutom det har jag inte gjort något speciellt för att det är Ostara. Från början hade jag tänkt bjuda hit mina föräldrar på middag, men det var innan jag insåg att de skulle vara i Spanien.

Jag har dock varit produktiv idag. Läste två och en halv timme imorse och det är mäktigt att se hur mycket lugnare jag blir under dagen när jag hunnit läsa några timmar innan det är dags att ta itu med allt det vardagliga.
Jag har också skrivit klart ett brev, vattnat blommorna och tvättat två maskiner med tvätt. Och just det, jag lyckades ta ut soporna imorse.

Och därav tror jag glädjen kommer. Att jag orkat och lyckats. Men nu är jag trött och huvudet fyllt med geggig dimma. Har försökt jobba lite med boken men det funkar inte riktigt när hjärnan inte vill vara med. Istället ska jag kolla upp recept på något gott att göra till ikväll och sedan läsa. Eller sticka och glo på Degrassi. Vilket som innebär iallafall avkoppling för hjärnan och det är precis vad jag behöver just nu.