Jag ligger i sängen. Dricker te och lyssnar på NINs skiva Pretty hate machine, en skiva jag lyssnade sönder under tiden jag gick i gymnasiet. Det är lite som att slungas tillbaka i tiden samtidigt som det är tryggt, känns tryggt. Tryggheten jag brukade känna i mitt tonårsrum, tapetserat med affischer med Marilyn Manson och rakblad undangömda i böcker.
Jag gick sönder litegrann, förut, på vårdcentralen. Eller snarare efter, när jag kom hem och väl kunde andas igen. Då brast det. Totalt.
Kolla på min kallelse.
Det är inte jag som hittar på att det står Besöket avser: Remiss från Psykiatriska rehab för uppföljning av avvikande provsvar. Vilket i mina ögon innebär att jag skulle dit för att prata om mina avvikande provsvar. Varför kan de inte bara skriva EXAKT vad fan det är de menar?!
Istället blev jag inslungad i en vägg och även pappa drogs med i det.
För det första hade läkaren två läkarstudenter med sig. Min sociala ångest ville skrika. Sedan tog hon med oss in i ett undersökningsrum och sade åt mig att ta av mig mina ytterkläder.
Jag tog av mig jackan, jackan vars dragkedja inte går att dra ned helt och jag därför måste åla mig i och ur. Tog av mig jackan och lade ifrån mig halsduk och telefon men kunde sedan inte hålla käft. Frågade vad det var frågan om, jag var där för att prata om mina provsvar, inte undersökas och definitivt inte undersökas med två läkarstudenter tittandes på mig.
Jag kände mig som en mindre vetande idiot när hon förklarade att det inte kunde vara någon uppföljning utan fler tester. Att hon inte riktigt kunde ge mig några svar.
Jag blev tillsagd att sätta mig på sängen, en säng som var så hög att benen inte nådde ned och fick mig att känna mig som ett barn. Och runt mig var det fyra stolar. En stol för läkaren, två till läkarstudenterna och så en för min pappa. Fattar ni? Alla satt liksom runt mig. Runt mig! Finns det någonting värre för en person med social ångest?
Jag gick med på att kolla blodtrycket och ville skrika ut mitt självförakt och mitt äckel medan jag tog av mig min tjocka kofta och blottade två feta, svettiga armar och ett linne som troligtvis var blött av svett.
Pappa var så bra. Han var lika mycket lejonmamma som mamma. Om inte mer. Han ställde på och han försökte förklara och läkaren började ta det lugnare med mig men för mig kändes det aldrig ärligt. Jag fick känslan av att jag var en besvärlig patient som tog upp onödigt mycket tid.
Hela tiden satt jag och stirrade rakt framför mig. Märkte att jag hela tiden slutade andas och de andetag jag tog var korta och ytliga. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte dra ned luften i lungorna, det gick bara inte. Och kroppen blev ryckig och stötig, så som den brukar bli i liknande situationer. Jag känner mig aldrig mer som ett psykfall, och ett missfoster, än vad jag gör när jag måste vistas bland allmänheten, i situationer som så tydligt visar att mina beteenden är allt annat än normala.
Så jag måste tillbaka för att ta de där blodproven. Det var vidrigt att göra det i höstas och jag hade inte räknat med att behöva göra det än. Att hela tiden träffa nya människor i vården som inte jobbar på psykiatriska enheter är bland det mest förnedrande jag vet. Bland det allra vidrigaste jag vet. Främlingar att träffa och exponera mig inför. Och såklart fick jag den gamla vanliga frågan om vad jag gör om dagarna, en fråga som är fruktansvärd för en sådan som mig som inte kan jobba. Den får mig alltid att känna mig så menlös och liten.
Och svar gällande mina provsvar fick jag väl inte direkt. Istället fick jag en mental påse över huvudet och så fort jag kom hem och in i köket hamnade jag på köket i en pöl av tårar. Och nu är jag så slut och ögonen så grusiga efter all gråt att jag inte kan göra mycket annat än ligga i sängen och längta efter att få sova.
ostadigt. 