Inte långt efter att jag skrivit inlägget om att jag funderade på att sluta blogga kom suget tillbaka igen. Nya idéer gällande saker att skriva om dök upp titt som tätt och efter några dagar bestämde jag mig för att fortsätta. Så länge jag släpper den där känslan av att jag måste blogga, även när jag inte vill, så kommer det funka bra.
Och så mycket har hänt den senaste tiden. Jag har inte hetsätit om nätterna på nästan tre veckor, jag sover bättre än på flera år, och regelbundet, och jag har en behandlingsplan för det närmsta året eller så.
Utdrag ur min dagbok:
2 Januari -18
Hjärnan är dold bakom tjocka lager av ludd. Och slut som fan är jag. Vaknade tre gånger inatt och gick upp och åt alla tre gångerna. Massa cheesecake och massa godis.
4 januari -18
Wow, jag är verkligen på helspänn idag. Minsta ljud från trapphuset och jag slutar andas för en stund. Bytte musik nu. Från hetsig piano (som inte alls var avslappnande) till en klassisk blandning för stresshantering. Jag behöver ta ned mig själv nu, innan jag spricker emotionellt.
5 januari -18
Mitt EKG blev äntligen kollat igår. När pappa och jag kom till Karla var det människor överallt. Jag ville fly. Kände mig utstirrad och ville klösa ögonen ur kvinnan framför oss i kön. Nådde äntligen upp till frikort så nu slipper jag iallafall betala mina besök, vilket kom väldigt passande för jag ska tillbaka redan på måndag igen.
EKGt gick bra även om det var en fruktansvärd upplevelse att ligga där på britsen och blotta mina bröst medan en kvinna satte fast massa skumma grejer. Och svetten! Kände mig så fruktansvärt äcklig. Efter mig på britsen var det en blöt fläck där min rygg varit.
–
Blev så väldigt trött att det är svårt att skriva och ögonen ser suddigt. Men det kommer gå över. Är jag fortfarande lika trött när jag skrivit klart får jag sova vidare en stund. Och acceptera att det är just så min verklighet ser ut. Varför är det så svårt för mig att acceptera det? Att vara på helspänn tar på krafterna, och det hör till min sjukdomsbild att vara på helspänn. Att naivt hoppas att det ska gå över, med rätt medicin eller med ännu mer kämpande, – det är ju bara idiotiskt. Det är inte att acceptera, det är motsatsen. Och på något sätt måste, eller snarare behöver, jag nå fram till någon form av acceptans. Sluta att göra mig själv olycklig med frustrerade tankar som jämför mig med mentalt friska personer, personer med helt andra förutsättningar än mig.
6 januari – 18
Jag känner mig som en ganska dålig människa just nu. Tror ingen förstår vilka hemska komplex jag har över att inte kunna städa och ta hand om mitt hem som en vanlig människa.
7 januari -18
Jag har overklighetskänslor och ångest. Tror att det är en bladning mellan överansträngning och LCHF. Överansträngning på grund av badrumsstädningen i fredags och burstädningen igår. Och LCHF. Det är så skumt, men ofta drabbas jag av ångest och overklighetskänslor vid förändringar. Fast egentligen är det inte konstigt alls. Jag vet ju att förändringar skapar obehag inom mig, även när det är någonting positivt och något jag ser fram emot. De senaste dagarna har jag läst på och sett en dokumentär och det känns som att LCHF är det bästa för min mentala hälsa. Inte bara det fysiska. Inget kaloriräknande och även om det innebär en ändrad diet står jag trygg i min uppfattning om att det inte kommer bli bantning. Och bara jag blir fri från mitt sockerberoende tror jag att min natthetsätning kommer upphöra. Att sockret tagit platsen efter självskadande, tablettmissbruk och alkoholen har jag nyss börjat förstå. Känns konstigt att jag inte sett det tidigare.
8 januari -18
Åt sex rågerut med smör inatt. Och avslutade med sex limpskivor smör och salami. Visserligen mycket bättre än godis och chips, men jag hatar det ändå.
9 januari -18
Det var skönt att träffa M på Karla igår igen. Vi pratade lite om mina mediciner. B- och D-vitaminbrist kan ligga till grund för min depression och det kan ta upp till tre månader innan de börjar verka.
Vi pratade också om Lergiganen som jag fått för min sömn och hur skumt det är att jag inte känner något alls när jag tar det. Nu testar jag att ta det tidigare på kvällen för att ta reda på om det kan hjälpa mig att komma till ro. Igår tog jag 25 mg klockan åtta och ikväll ska jag prova att ta det redan vid sju.
10 januari -18
Igår var fyllt med ångest. Stundvis så stark att jag fann mig själv lamslagen. Troligtvis för att Sofia behövde jobba över. Stänga, då hen som skulle stänga var sjuk. Plötsligt blev det så många timmar att fylla på egen hand. Timmar att hålla orken uppe. Jag tycks försöka tvinga mig själv att må bra. Bättre iallafall. När jag inte kan finna en, i mina ögon, bra orsak att må dåligt, då är det så jävla svårt att acceptera och validera det. Så många månader har slösats bort på att må dåligt och vara extra orkeslös. Den där självvalideringen är inte alltid så lätt. Får för mig att jag inte kämpar tillräckligt men herregud, det är ju absurt! Så som jag kämpar och slåss hela tiden. Försöker hela tiden finna roten till depressionen, som ju ärligt varit mer eller mindre konstant de senaste åren, dock betydligt värre under 2017. Jag har testat grej efter grej. Omega 3-grejen, dr Phil, KBT på egen hand och så vidare i all oändlighet. Problemet kanske ligger mer i min oförmåga att acceptera och att inte kunna släppa traumatiska och jobbiga saker. Mormors död tror jag att jag accepterat. Idag känns det självklart att hon alltid finns med mig.
Slutet på vänskapen med min bästis accepterade jag, men så tog jag kontakt med henne runt nyår 2016 och nu drömmer jag så jävla mycket om henne igen. Nu känns det infekterat igen om än inte fullt så infekterat som det en gång var.
Jag har fortfarande inte helt kunnat acceptera att min bror och J inte längre är tillsammans. Jag insåg det nyligen.
Sigrids död är också, fortfarande, tufft. Jag tänker dagligen på hennes mamma och jag kan inte släppa Siggan, den där lilla tjejen som så desperat sökte efter hjälp och lade sitt liv i psykvårdens händer. Hon gav dem sitt liv och de sjabblade bort det totalt. De missbrukade sitt förtroende och jag vet inte ens om de fått stå till svars för det. De sparkade bort trappsteget för henne och lät henne ligga kvar på marken och gråta och kräla och skrika efter hjälp, efter att någon jävel skulle sträcka fram sin förbannade hand och hjälpa henne upp igen. De sjabblade bort hennes liv. Efter alla år hon krigat för att överleva och så lät de henne spolas ned i avloppets avgrund. Hur ska en kunna lita på psykvården efter det?
Hur ska en kunna acceptera det? Jag vet inte ens om de såg henne som en människa. En vacker, levande varelse med ett liv värt att kämpa för, eller om de bara såg henne som ännu ett psykfall.
Sigrid. Allting blev så fel. Så fruktansvärt icke rätt. Men ingenting var ditt fel. Du gjorde allt du kunde, kämpade ända in i slutet för att överleva. Du kämpade så jävla mycket!
11 januari -18
Igår kollade jag min vanliga instagram igen. Det kändes som att jag är redo. Kollade igenom flödet litegrann när jag vaknade tidigt imorse och jag slogs av hur avlägset allting känns. Nästan varenda en jag följer, oavsett om det är en kändis eller någon jag känner. Som att de bor på en helt annan planet, eller så är det jag som gör det. Många skapar drama och tycks vilja stå i centrum. Andra lever i sin lilla bubbla. Och jag svävar runt i universum och kommer inte åt dem. Når inte fram. Kanske vill jag inte ens nå fram. Människor är svåra och ändå så fruktansvärt lätta. Alla dessa liv som pågår samtidigt, men totalt avskiljt från varandra. Min verklighet består, just nu, mest av ett innerligt trixande för att nå någon form av stabilitet. Miljoners, triljoners små, och stora, justeringar för att närma mig ett stadie som liknar stabilitet.
Veckohandlade med mamma och pappa igår. Det var fruktansvärt. Första stunden kunde jag inte ta ett enda steg själv. Kroppen var skakig och hoppig och det kändes som att jag var på väg att springa därifrån. Det blev lättare efterhand men hemma igen ville jag bara gråta.
13 januari -18
Jag litar inte på mig själv. På min verklighet. På att allt jag ser, hör, känner och tänker är på riktigt. Tog medicinen vid tio och då hade Sofia precis tagit ut hundarna. Så jag började fixa våran helgfrukost, – ägg, bacon och tomater, men hon kom aldrig in igen. Gick och tittade i fönstret i sovrummet för att se om de var i närheten och fastnade en stund. De syntes ingenstans. Bara andra människor och andra hundar. Och jag nojjade. Fick svårt att tänka klart. Tankarna var infekterade av minnen från när mitt ex S drog iväg och träffade M i smyg. Har drömt om honom två eller tre nätter nu och tänkte att det var ett tecken. Att Sofia är på väg ifrån mig. När maten var nästan klar bestämde jag mig för att ringa henne. Min rationella sida försökte tränga igenom och säga att hon såklart fått för sig att ta en långpromenad. Men jag var rädd när jag ringde henne. Rädd för hennes reaktion. Jag som aldrig annars är rädd för att ringa henne.
Såklart var hon på långpromenad och allt kändes så mycket lättare. Hon fick dåligt samvete när jag sagt att jag gjort frukost, men det är ju inget hon ska ha dåligt samvete för. Att jag är uppe vid tio och fixar käk har väl aldrig hänt tidigare.
De senaste tre nätterna har jag inte ätit när jag vaknat. Det finns inte ens något sug att äta.
14 januari -18
Jag vet inte vad jag ska skriva. Allting, men främst jag, är så skumt just nu. Jag mår så konstigt. Började gråta litegrann och fick värsta ångestpåslaget när jag pratade med pappa i telefon och han lät grinig. När jag ringde upp honom igen, en stund senare, blev allt bättre bara jag berättade hur jag kände. Den här nivån av superkänslighet är helt extrem. Som ett övertrött barn som behöver sova. Igår sade jag till Sofia att det känns som att mitt riktigt jag är instängt i kroppen, bakom all denna overklighet och störda tankar och tankefunktioner. Jag försöker slå mig fri, men sitter lik förbannat fast.
15 januari -18
Klockan är 09.22 och jag mår bra. Bra! Fixade jordgubbssmoothie, frappé och ett glas vatten med vitamindropparna i och njöt, tror jag fan, av att städa undan efter mig. Det är sådan lyx att få må bra och jag minns inte när jag senast gjorde det. På det här äkta sättet. Ibland försöker jag tvinga mig själv att må bra. Förhoppningsvis är det en helvetesvecka jag var tvungen att ta mig igenom när jag började ställa om min kropp från sockerchock och tusentals kolhydrater till LCHF. Det känns liksom nästan skönt att vara jag.
16 januari -18
Håret är klippt nu. Lite kortare än till axlarna. Satte upp det med hårnålar igårkväll och idag är det fint vågigt. Det blev riktigt bra. Betydligt bättre än vad jag hade trott.
17 januari -18
Det känns som att jag brukar vara pigg nog att gå upp runt sex numera, men det är alldeles för tidigt. Efter tio på kvällen brukar jag få kämpa hårt om jag ska hålla mig vaken och jag tror att det är pga melatoninet. Funderar på om det går att byta tiden jag tar det, från nio som jag tar den nu, till tio. Då kanske jag skulle, tids nog, kunna hålla mig vaken till elva iallafall och sova till sju. Men jag vet ju inte om det är okej. Ska prata med M om det när vi ses på måndag.
19 januari -18
Tror att jag bara vaknat en enda gång inatt! Halleluja typ. Och jag har varit vaken och uppe sedan åtta.
Gårdagen blev mysig tack vare all snö. På eftermiddagen öste det verkligen ned snö, sådär så det är svårt att se framför sig. Kiba och Kami förvandlades till små snöhundar, snönosar, och jag fick till och med snö i mustaschen.
När jag kom in igen började jag laga middag, tonfiskröra, som Sofia och jag åt medan vi tittade på serier. Vid sju satte jag mig i köket med tänt ljus och skrev brev till Eva. Sedan tog Sofia och jag en flexipromenad med hundarna runt västra. Kiba lekte lyckligt i den djupa snön och skuttade runt som en tok.
Fick brev med en ny tid bokad till Karla vårdcentral där jag ska träffa en läkare och prata igenom resultaten av mina blodprov och, gissar och hoppas jag, resultatet av mitt EKG.
20 januari -18
Det luktar pannkakor i hela lägenheten. Vilken lyx att få äta pannkakor till frukost! Med grädde och bär. Jag saknade inte ens syltens söthet.
21 januari -18
Min andra, nästan tredje, vecka med LCHF är tuff. Jag är matt och illamående och känner en konstant törst fastän jag dricker vatten typ hela tiden, och så är jag snustorr i munnen.
22 januari -18
Klockan är lite över tio och jag har precis ätit frukost. Hunnit prata med både pappa och mamma också. Båda nämnde hur annorlunda jag låter numer. Som en annan människa. Det är roligt att höra och ännu roligare att båda, oberoende av varandra, sade det. Gårdagen var en riktigt bra dag. Sofia och jag åt kesoplättar med bär och vispad grädde till frukost och runt ett gick vi ut med hundarna för att köpa snus.
Nästan en och en halv timme var vi ute och gick, men insåg att det blev för lång promenad för hundarna. Kami kunde inte/ville inte gå tillslut och blev därför buren.
När vi var hemma igen gosade de ned sig bland filtar och kuddar och jag klippte lite på håret och tog sedan att bad och läste i Bitterfittan. Efter det gjorde jag middag, fläskfilégratäng, som vi åt medan vi tittade på serier. Vid åtta lade jag mig i sängen och läste ut Bitterfittan lagom tills Bron började. Och efter det somnade jag snabbt i sängen.
23 januari -18
Klockan är snart åtta och jag har varit vaken sedan sju! Vet inte när det hände senast. Och det innebär att jag sovit cirka åtta timmar inatt!
M och jag har nu jobbat fram en plan för mitt närmsta år vilket är att skapa, och upprätthålla, en stabil bas. Det uppnås med en stabil vardag, med hygien, schemat, fysiskt + psykiskt välmående i åtanke. Det känns väldigt bra. Bra på att skapa rutiner är jag så fort jag mår lite bättre, men att upprätthålla de rutinerna är allt annat än enkelt, men nu får jag experthjälp att klara det. Kan inte förstå att jag har sådan tur som hamnat på Karla. Jag önskar att Sigrid hamnat där, på en plats som skräddarsyr rehabiliteringsplanerna efter patientens exakta behov.
Hela dagen igår mådde jag bra. På kvällen bakade jag bröd till Sofia och mig. Slog på radion och stod och dansade och sjöng med och hade det allmänt skönt. Så började Lalehs låt Some Die Young spelas. Det är en låt som för mig är starkt sammansatt med Sigrids död och på bara en sekund stod jag och storbölade. Kunde inte sluta.
24 januari -18
Läste 40-50 sidor i Acceptansboken igår (Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver) igår. Det mesta som står i boken är sådant som vi gick igenom i DBT och jag behövde verkligen en uppfriskning i ämnet. Plötsligt insåg jag att min kamp mot depressionen bara fått den att förvärras. Genom att försöka ta kål på den har den ökat i styrka. Istället behöver jag helt och fullt acceptera dess existens och sträva mot att göra saker som ger mig glädje och/eller får mig att känna kompetens, för att på så vis ta mig ur den.
25 januari -18
Igår hade jag två sköna timmar då jag satt i köket och skrev brev till Yvonne med Lana Del Rey spelandes från datorn. Hundarna sov och jag var avkopplad och kunde till fullo njuta av brevet och av att skriva det.
ostadigt. 