Precis som jag vill ha det

Det är så jävla skönt att det här året snart är över. 2017… vad ska jag säga? Ett av de tuffare åren i mitt liv. Utan mina fina människor tror jag inte, eller vet snarare, att jag hade överlevt. Utan er är jag inget.

Nyår brukade innebära fruktansvärt mycket ångest och tomhetskänslor för mig. Jag ville desperat ha så många människor runtom mig som möjligt för att försöka ta död på den där tomheten, men det hjälpte ju aldrig.

Idag vaknade jag med skräckångest men av andra anledningar (tablettmiss ligger till grund för det). Inte för att jag känner mig tom och ensam för det gör jag verkligen inte. Nyår, så som det är idag, är precis som jag vill ha det.

Har gått runt i pyjamas hela dagen. Har fixat cheesecake till ikväll och Sofia och jag ska snart äta lövbiff. Persiennerna är neddragna och ljudet på teven på högt, för hundarnas skull. De är okej än så länge, med tanke på raketerna, men fyfan vad jag skulle vilja strimla alla egoistiska jävlar som sätter en stunds glädje framför djurs, och många människors, välbefinnande.

Hur som.

Sofia, hundarna och jag ♥️ God mat, massa cheesecake, avsnitt av Gåsmamman och alkoholfritt bubbel att skåla i. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att säga adjö till 2017 och välkomna 2018 ♥️

Ännu ett besök hos veterinären

Vi var till veterinären med Kiba idag. Mamma och pappa gav oss skjuts och tog sedan med Kami hem till sig så vi kunde fokusera på Kebaben.

Innan vi åkte var jag illamående av ångest. Olika scenarion spelades upp i mitt huvud där varje scenario slutade med att Kiba skulle behöva avlivas. Jag var skräckslagen.

Veterinären vi träffade var samma som hjälpte oss med Kami i höstas och det kändes bra. Så fort hon klev in i rummet och jag kände igen henne blev jag på något sätt lugnare.

Han var en skräckslagen liten krake som fick lugnande innan blodprovet och resten av dagen har han halvslumrat och stapplat sig fram som en alkis. Något exakt svar på vad som är fel fick vi inte. Däremot har vi som uppgift att börja analysera varje anfall han har för att se om vi på så sätt kan få mer kunskap. Det kan vara epilepsi, men det kan också vara något annat.

Hur som helst känner jag mig lugn nu. Lugn och trygg och redo att börja analysera.

Idag vill jag bara äta choklad

Julen har mer eller mindre passerat nu. Jag säger iallafall att den är passerad. Det har varit två underliga dagar, utan någon julkänsla. Det mysigaste på julafton var när jag lämnande mina föräldrar och Kenny en stund och gick ut med Kami i mörkret. Vi gick runt bland husen, jag ville se julpynt och mys och firande människor, i fullkomlig tystnad. Det var kallt och jag kunde andas, samtidigt som nojjan tvingade mig att vända mig om sex gånger för att se att ingen förföljde mig. Alla gånger var det helt tomt bakom oss.

På kvällen kom Sofia och Kiba och vi stannade kvar och tittade på O helga natt innan vi åkte hem. Och vi lyckades se Cissi flera gånger när hon dansade runt på scenen 😊

Till juldagen hemma hos farmor och farfar var det meningen att jag skulle göra efterrätt men när jag vaknade igår var jag för trött för att orka. Ett mindre ångestpåslag ledde det till, men kladdkakan vi istället köpte från Coop tycktes funka fint.

Och på två hela dagar blev det bara en gråtattack. Det måste ändå vara något slags rekord. Förutom förra året har det nog inte gått en enda jul då jag inte flytt iväg i tårar för en stund.

Jag ville åka hem men tårarna i farmors ögon fick mig att stanna. Stanna och stå ut.

Idag ska jag inte lämna min lägenhet. Kanske knappt lämna sängen. Känner mig sårig och slutkörd och huvudet hugger till hårt vid minsta lilla rörelse. Idag vill jag bara äta choklad och läsa.

Det känns som att jag inte kämpar tillräckligt

Sofia har en dag kvar att jobba innan hon får lite julledigt. Idag är Yule och jag har inte gjort någonting för att fira förutom äggtoddy som blev alldeles för söt för att egentligen kunna njuta av. Dålig Wiccan känner jag mig som, men inte tillräckligt starkt för att ha dåligt samvete. Dessutom, är det med någon, eller hos någon, jag inte behöver skämmas för vem jag är så är det väl inför Gudinnan och Guden.

Idag fick jag hem min medicin. Tabletter till kvällen och tablett + droppar till morgonen. Och de där ofarliga sömntabletterna som jag ska ta vid behov. På något sätt ger det mig hopp. Tänk vad fantastiskt att kunna sova en hel natt utan att vakna och, ännu värre, gå upp och moffsa i mig massa skit. Jag hoppas det kommer funka, att det blir så, men det känns för bra för att vara sant. Som att jag kommer för lätt undan.

På lördag ska Sofia och jag göra knäck och sån där choklad med vita puffar i, fixa köttbullar och julskinka och avsluta dagen med bingo lotto. Om någonting ska kunna ge mig lite julkänsla så är det väl det.

Och på Julafton tar Sofia med sig Kiba till Karlskoga vilket känns otroligt skönt och underlättande för mig. Jag ska försöka mitt bästa för att göra dagen så bra som möjligt. Just nu har jag fastnat i en sådan där invaliderande fas då jag tror att depressionen beror på mig själv och att jag inte kämpar tillräckligt. Det kommer gå över, det vet jag sedan tidigare, men det är jobbigt så länge det varar.

Det känns som att min själ inte fattat att det är juletider

Onsdagar är inte min favoritdag. Sofia jobbar till sent och efter det åker jag och handlar med mina föräldrar. Efteråt är jag alltid slutkörd vilket är extra jobbigt vid de tillfällen då jag är slutkörd redan innan, som nu.

Idag är den tjugonde och jag känner fortfarande i n g e n t i n g . Det är Yule imorgon och inga känslor finns där. Lite stress inför julafton känner jag. Det blir mamma, pappa, Kenny, jag och hundarna och jag oroar mig för att hundarna ska vara jobbiga och inte komma till ro. Och dessutom är jag orolig att Kami ska kissa inne och känner redan någonting liknande utmattning när jag tänker på alla gånger jag måste ta ut honom för att kissa.

Juldagen känns bättre om än lite stressig den med. Då blir det firande hos farmor och farfar och Sofia och Vincent kommer joina oss. Jag oroar mig för att Kami inte komma koppla av när Vincent är där när allt jag vill göra är att njuta av Kiba och Vincent som fungerar så bra ihop.

Och sedan är det över och risken är stor att jag inte kommer ha känt någonting. Att julen liksom slösats bort med ett helt år kvar till nästa gång. Julen som brukar vara minnfavorittid och Yule, tillsammans med Samhain, min favorithögtid.

Idag ska jag fortsätta bli klar med julklappar precis som igår. Igår blev jag klar med varsitt par tofflor till Ida och Ella och blockade farmors julklapp. Planen är att bli klar med resten under dagen och morgondagen.

På lördag ska Sofia och jag göra köttbullar, äta pizza och spela Bingolotto. December har varit så annorlunda i år. Jag såg inte på Musikhjälpen en enda sekund, jag som annars brukar titta så mycket det bara går. Och jag glömde bort att köpa de traditionsenliga triss-adventskalendrarna och den feministiska väggalmanackan jag brukar beställa i början på varje december. Det känns som att min själ inte fattat att det är juletider.