Den bästa platsen i världen

Denna plats. Det finns ingenstans jag älskar att vara så mycket som här. I en drömvärld skulle jag bosätta mig här någonstans, i en stuga bland klippor, skog och hav.

Idag tog vi en promenad på klipporna, hundarna, mamma, Sofia och jag. Pappa stannade kvar i stugan och glodde på skidor och missade en fantastisk stund i naturen.

Planen var att vi skulle gå i skogen men någonting med de höga klipporna drog oss ditupp istället.

Hundarna var lika glada som vi och det var precis vad jag behövde efter en ångestfylld morgon. Det är aldrig lätt för mig att komma upp ur sängen och att sedan försöka hålla mig vaken. De första timmarna är en pina och jag vill aldrig ge upp så mycket som då.

Utsikten från toppen var inget annat än magnifik.

Ett helvete att komma ned igen var det dock. Halt som satan. Men värt det.

Depressioner visar ingen hänsyn

Igår blev jag chockad. Paff. Mamma ringde mig, lika paff hon, och berättade att den senaste överklagan gällande min ansökan om sjukpension gått igenom. Pappa hade ringt henne, gråtandes, och sagt att jag äntligen, mot alla jävla odds, fått min ansökan godkänd. Jag är sjukpensionär!

Idag borde jag dansa och sjunga och vara lycklig. Njuta av sjukpensionen och njuta av helgen i Lysekil. Men depressioner visar ingen hänsyn. Den skiter i allt sånt där. Och jag, jag är helt förstörd. Känner mig sönderstressad och utmattad och vill bara lägga mig i sängen och sova. Det var alldeles för mycket för mig att göra igår och alldeles för mycket för mig att göra idag med. Packa klart, promenera med hundarna och åka till Willys och handla.

Jag är gråtfärdig. Redo att kasta mig på golvet som en tvååring och gråta ut min desperation. Och skammen på det! Skam och skuldkänslor mot framför allt mina föräldrar, mamma som krigat för det här och pappa som ordnat med helgen i Lysekil. Jag känner mig otacksam. 

Men jag har inte tid att sitta här. Om 30 minuter kommer mamma hit och hämtar mig så vi kan åka till Willys och handla. Jag ska packa det allra sista, borsta tänderna och gå på toa. Det finns ingen tid att vila.

Alldeles för mycket som måste göras

Jag försöker blogga, tänka, existera, vara. Få luft. Det är så mycket jag behöver göra idag, när jag egentligen varken vill eller tycks ha kraft att göra någonting. Idag är en sådan dag jag vill försvinna i min värld av reality tv, gelepennor, garn och hundar. Orken och viljan finns inte där till att göra någonting annat men idag har jag inte lyxen att försjunka in i min bomullsvärld. Imorgon drar vi ned till Lysekil, äntligen. En helg är egentligen alldeles för kort, men bra mycket bättre än ingenting.

Jag måste

• tvätta hundarna, för mina föräldrars skull, eftersom de båda är allergiska och en tvätt iallafall minskar lite av deras bekymmer.
• städa en hamsterbur.
• packa.
• bada och tvätta håret.

Det känns överväldigande och jag försöker tänka till, fundera, hur jag ska kunna göra det lättare för mig själv. Det är ju alldeles för mycket saker för mig att göra, på en enda dag. Det vet jag. Men det måste göras.

Packningen kan jag iallafall dela upp. Ställa fram väskan på vardagsrumsgolvet och packa lite då och då.
Men resten… Sofia jobbar till sju och jag klarar varken av att duscha eller bada när jag är ensam i lägenheten. Och hundarna, som aldrig fått vänja sig vid hårfön, måste tvättats efter sista promenaden.
Och så den där förbannade buren. Det luktar hamsterpiss i hela lägenheten. I värsta fall blir det bara rengöring av hjul och utbytta sandbad. Resten skjutet till söndag när jag är hemma igen.

Jag längtar tills den här dagen är över och jag sitter i bilen ned till mitt alldeles egna paradis,

Bomullsfylld hjärna

Jag älskar att promenera i snön. På något sätt gör det mig tryggare. Idag är jag inte stark, jag känner mig som en sårbar köttbulle, men vinterkylan och snön fick mig att ta en promenad utanför min trygghetszon med hundarna. Och styrka förresten, det kanske inte har någonting alls att göra med hur jag känner? Jag tog mig ju ändå utanför zonen och det i sig borde väl ändå betyda att jag är starkare än vad jag tror?

Sedan måndagen förra veckan har jag en ny morgonrutin som till min stora förvåning faktiskt har fungerat och säkert är Sofia och mina föräldrar lika förvånade de. Rutinen innebär att jag går upp senaste 8.30, äter energigivande frukost och borstar tänderna. Flera morgnar har jag vaknat av mig själv, innan 8.30 och varit pigg nog att prata med mamma i telefon.

Idag sov jag dock till 9. Egentligen är det ingen stor grej. Att den nya rutinen skulle bli automatisk utan några som helst hinder visste jag är osannolikt och just nu känns det ändå okej att jag frångick planen just idag. Det viktiga nu är att återgå till den imorgon igen. Att inte ge upp hela grejen pågrund av ett litet ”misslyckande.” Så som jag så ofta gjort tidigare. Men jag tror att det kommer gå eftersom jag så tydligt framför mig kan se de positiva bitarna som faller till plats av den där rutinen. Och idag, att det inte gick, är inte konstigt. Jag är fortfarande skum efter medicinmissen och sov 90 minuter igår eftermiddag och släckte för natten betydligt tidigare än vanligt.

Det måste helt enkelt vara okej.

Har ännu inte tagit tag i schemat och dagens enda plan, förutom en mysig eftermiddagspromenad i snön, är att sticka på en tröja till Kiba och fixa lite med min kombinerade bjuo*/filofax. Mycket mer än så orkar inte min hjärna anstränga sig just nu. Det är ett under att jag ens kunnat skriva detta blogginlägg, med tanke på all bomull i min hjärna.

 

 

*bullet journal

Jag får ingen ro

Jag är en osalig ande igen. Får ingen ro och har ingen lust att göra någonting och skulle helst av allt sova. Men jag ska inte.

I fredags lyckades jag missa att ta min morgonmedicin. Insåg mitt misstag elva timmar för sent och lördagen och, framför allt, söndagen, sov jag mest.

Det är så skönt, att bara få sova bort några timmar.

Idag var det meningen att pappa och jag skulle träffa M på Karla, men hon är sjuk så mötet blev inställt denna gång med. Blev faktiskt lite besviken. Alltid när jag varit där känns det som att min hjärna klarnar upp litegrann och det är väl precis vad jag skulle behöva just nu.

Något schema för veckan har jag inte heller gjort. Gårdagen var så konstig tack vare medicinmissen och schemat fanns inte ens i min hjärna. Och idag, idag får jag ju ingen ro.

Jag får se hur morgondagen blir. Förhoppningsvis mår jag bättre och kan ta tag i lite saker. Göra något som känns vettigt.

Men nu ska jag lägga ned mitt värkande huvud på kudden och se om ögonen tillåter mig att läsa eller ej. Den senaste tiden har de varit så fruktansvärt torra att jag knappt kunnat läsa någonting alls.