Den allra bästa högtiden

Jag har glömt berätta att det under mötet i fredags bestämdes att jag ska ha en god man, som istället för min stackars mamma, ska fajtas med försäkringskassan åt mig. Jag visste inte ens att det var möjligt och när M frågade mig om jag har någon jag kunde tänka mig som god man tänkte jag genast på min moster. Mamma var tveksam. Trodde inte att Inger skulle vilja och då blev jag såklart tveksam och lite rädd, var på väg att säga att vi skulle strunta i det. Dessutom ville jag inte sätta Inger i en svår sits. Tänk om hon skulle känna sig tvingad bara för att jag är hennes systerdotter?

Men jag ville ändå att mamma skulle fråga för någonting inom mig fick det ändå att kännas så självklart. Som att Inger är ett självklart val. Och till min glädje gick hon med på det! ♥️

Idag har jag följt schemat jag skapade igår. Blomvattning, virkning av tröja till Annas mamma och brevskrivning.

Imorgon är det min favorithögtid, Samhain, och därför åkte vi iväg till mormors grav idag.

Mamma och pappa hämtade upp mig och Sofia strax efter fem och först åkte vi iväg till en inhängnad utanför stan där hundarna fick springa runt lösa och leka. En riktigt stor inhängnad och jag tror aldrig jag sett Kiba springa så snabbt tidigare. Jävlar vilken fart han har.

Efter det åkte vi till mormor och morfars grav.

Jag lade dit en stor sten jag köpte sist vi var i Karlskoga. Den var så vacker att jag kände mig tvungen att köpa den.

Hemma har jag ljus brinnande vid bilder av mormor, Sigrid och Sofias brorsdotter, och det är egentligen här jag känner mig som allra närmast mormor. Ändå vill jag göra det fint vid hennes grav och besöka den. Det är där hennes aska är begravd och även om jag vet att hennes själ hela tiden finns nära, känns det ändå bra att även hedra henne vid den platsen. För shit vad jag saknar dig mormor ♥️ Men det vet du redan, så ofta som jag talar med dig.

Mitt lilla altare i sovrummet är iordningställt för Samhain.

Altaret är så litet att det inte finns mycket plats till pynt, men jag känner mig ändå nöjd. Dessutom har jag platsen i fönstret i vardagsrummet med bilderna och ljuset + några kastanjer och en pumpa. Det känns lite som att jag har två altare.

Planerna för imorgon är simpla. Jag ska göra ett halsband för Samhain, för solen, för Guden. Och jag ska äta den där tysta måltiden bestående av nyponsoppa och biskvier (mormor brukade bjuda på det) så som jag gjort de senaste åren och när Sofia slutat jobbet ska vi gå iväg och mata fåglarna. Min tanke är att ta fram tarotkorten, om mitt psyke är tillräckligt stabilt, och kanske en stunds bön eller meditation. Förutom det ska jag få ägna dagen åt det som faller mig in. Sådant som får mig att må bra.

Och jag ska såklart hedra och minnas de som dött.

En pärs

Det är söndag, morgon, och jag ligger i sängen, dricker kaffe och småkollar på Nyhetsmorgon. Känner någon form av ro i magen.

Fredagen var tuff. Mamma och jag var framme vid vårdcentralen strax innan åtta och fyfan vad hemskt det var att ta mig igenom alla stegen där inne.

Hemskast av allt var nog att sitta i det minimala väntrummet fyllt med människor. Vi mer eller mindre stod på varandra. Tätt ihoptryckta som på en buss.

Väl inne för att ta blodproven kom nästa smäll då jag inte varit förberedd på att rummet delades av två sköterskor.

Som vanligt kände jag skam över att behöva ha mamma med mig, men hon var ett stöd och en krycka jag inte skulle ha klarat mig utan.

Sedan kom nästa smäll när jag fick veta att ett av testerna skulle tas när jag varit vaken i tre timmar, något ingen sagt någonting om till varken mig eller mamma.

Därför frågade sköterskan om vi kunde komma tillbaka vid tio och mamma svarade snabbt ja medan jag kände för att ställa mig upp i rummet och skrika. Jag visste att jag inte skulle klara av att ta mig igenom den här pärsen en gång till bara några timmar senare.

Jag förvånade mig själv när jag sade ifrån. Tryckte undan ångest- stress- och skampåslaget och sade att det var psykiskt påfrestande nog att ha tagit mig igenom det en gång.

Tillslut gjordes testet ändå. Rör efter rör fylldes med blod, mamma sade att de var minst 15 rör som fylldes, och jag var på väg att få panik när jag mådde så illa att jag inte trodde jag skulle kunna hålla mig ifrån att spy. Tydligen var jag grön i ansiktet och sköterskan sade till mig att lägga mig ned.

Efteråt följde jag med mamma hem och blev bjuden på lyxfrukost och sedan skjutsade hon hem mig och jag försökte vila upp mig inför mötet med M på Karla vid halv fyra.

Efter varje möte med M känns det som att jag orkar kämpa på igen. Det ger mig luft och kraft igen och det är obeskrivligt skönt att bli sedd precis som den jag är.

Läkarbesöket på torsdag fixar hon med så det ställs in. Resultatet av blodproverna som jag skulle fått då kommer istället mamma få via telefon så jag inte behöver stressa sönder för att ta mig dit.

Så nu har jag tid på mig att försöka finns balans i vardagen och balans, eller stabilitet, med min verklighet.

Det är vad fokus kommer ligga på den närmsta tiden nu.

Igår tog Sofia och jag en mysig flexipromenad med hundarna och de fick leta mat i gräset. Och vi avslutade dagen med myskväll bestående av tv-serier, pepsi och virkning.

Just nu känns det okej att existera.

Det känns som jag går under

Jag tror att både min ork och vilja tog slut idag. Gick upp i rök. Vaknade vid elva och tog min morgonmedicin och blev sedan sittandes i soffan. Stilla, med blicken rakt fram mot ingenstans. Kunde inte slita mig ur det.

Hela tiden pågick ett högljutt och aggressivt krig inombords. Gormade på mig själv att resa mig upp, skärpa till mig, sluta fåna mig.

Men ingenting funkade. Jag var fast. Länge.

Tillslut hamnade jag i sängen igen och sov till klockan tre. Efter cirka 30 minuter kunde jag inte hålla mig vaken längre och sov till klockan sju.

Det blev inget av EKGt i måndags. Det gick inte. Men läkarbesöket imorgon ska jag klara. Mamma ringde mig strax efter jag vaknat ikväll och jag fick veta att jag tydligen måste fasta från klockan tio ikväll. Inte ens pepsi får jag dricka.

Jag, som varenda natt halvt sovandes går upp och häver i mig ätbara saker. Hur ska jag klara en natt utan det? Jag tror inte ni förstår. Jag vill inte gå upp varenda jävla natt för att äta. Jag vill mycket hellre ligga kvar i sängen och sova vidare, men jag har aldrig kraften att stå emot. Det känns som att en främmande kraft tar över min kropp.

Såklart stressar jag som fan över det här nu. Tänkte att Sofia får låsa in mig i sovrummet så jag inte kan ta mig ut men insåg att det inte finns någon nyckel. Istället ska jag skriva stora lappar och sätta upp lite överallt för att påminna mitt nattliga hetsätarjag att jag inte får äta inatt. Och så får jag hoppas att det kommer funka.

Kvart i åtta hämtar mamma mig imorgon och sedan börjar pärsen. Själva grejen med drop-in ökar på min ångest tusenfalt. Efteråt ska vi hem till henne och äta frukost och jag längtar efter ensamtid med mamma. En stund att vara lilla Angelica igen som söker tröst och stöd hos sin mor.

Sedan på eftermiddagen ska vi träffa M på Karla. Meningen var ju att Sofia skulle med denna gång, men hon är sjuk så istället kommer pappa vara med. Det känns bra att han ska få träffa M så han också kan få inse hur bra Karla känns och verkar vara. Även om jag just nu är överväldigad av alla dessa förbannade läkarbesök som krävs av mig. Egentligen fattar jag ju att det är ouppnåeligt för mig med fyra möten på två veckors tid. Det är alldeles för mycket och går alldeles för snabbt och de psykotiska symptomen och min kamp med verkligheten växer i styrka. Men jag kan inte säga ifrån för jag får för mig att jag då inte kämpar tillräckligt.

Jag önskar att jag kunde få semester. Som andra människor. Semester och en chans att verkligen koppla av. Men den lyxen finns inte. Och det känns som att jag går under.

Jag vill bort härifrån

Readathonet är avslutat för denna gång och jag hann mig igenom sju böcker, varav en var en novell. Det började segt igår. Läste en timme och behövde sedan sova och fastän jag läst klart fem böcker när jag lade mig för att sova kändes det inte som att jag åstadkommit något. Jag vet inte.

Med fem minuter kvar läste jag ut den sjunde. Kändes ganska skillat 😉

Men nu är jag tillbaka i verkligheten. Ångesten ligger på en extrem nivå och bröstet värker utan stopp. Varför? Läkarbesöket imorgon.

Nu blir det ju precis så som det inte ska vara för att jag ska må okej. Allting behöver gå framåt väldigt sakta för att jag inte ska spricka, men en chans till det finns inte. Att hundarna inte kan vara själva och därför behöver hundvakt utgör ett stort problem precis som det faktum att jag inte kan ta mig till möten på egen hand.

Det blir så jävla krångligt. Läkarbesöket imorgon blir med pappa och Sofia. Hundarna får sitta i bilen. Tryggast känner jag mig dock med mamma men hon jobbar heltid och kämpar redan som fan med att kunna klämma in diverse besök med mig i de få luckor som finns.

Andas.

Det känns som att jag inte kan tänka. Besöket imorgon är jag helt oförberedd inför. Jag vet inte vem jag ska träffa. Vet inte om det är ännu en sån där opsykologisk jävel som så ofta jobbar inom vården. Kön vet jag inte heller och fastän jag inte vill att det ska spela någon roll är det ändå precis vad det gör.

Hur undersökningen ska gå till vet jag alldeles för lite om. Jag behöver veta exakt för att kunna koppla av. Behöver veta vad som väntas av mig.

Och tydligen måste jag vara lugn för att testet ska funka och att be mig vara lugn i den situationen är lika omöjligt som att be en fallskärmshoppare, som precis hoppat ur planet och flyger i luften, att komma tillbaka upp i planet igen.

Jag är så jävla obekväm med hela situationen. Min kropp, jag vill inte visa den för någon. Jag svettas hela tiden och är därför klibbig som fan. Inbillar mig att jag stinker. Dessutom känner jag för att raka bort allt hår på kroppen för jag vet inte om jag kan hantera minsta lilla reaktion över min orakade kropp från en främling.

Det är för mycket. Alldeles för mycket. Jag har gråtit och Sofia har tröstat, men värken fortsätter där inne i bröstet. Det känns som att någonting går sönder. Som ben som knäcks.

Jag vill fly. Lämna allting bakom mig. Gömma mig under en gran i skogen där varken ångest eller människor eller människors krav når mig. Jag vill bort.

Fina människor, läkarbesök och dödsångest

Jag känner mig inte riktigt upplagd att existera ikväll tror jag. Jag vet inte vad som är fel men något känns fel. Som att jag fått hemska nyheter fastän jag inte har fått det.

Förra helgen var fin dock. Sofias pappa hämtade upp oss efter hennes jobb och på kvällen åt vi god mat och såg på Idol tillsammans. Dissocierade en del, men det var ändå en fin kväll.

På lördagen sov jag en del, och spenderade några timmar läsandes i sängen, men Sofia och jag gick också ut i skogen med hundarna.

Kiba skuttade glatt omkring i naturen och mumsade i sig blåbär och Kami sysselsatte sig med att hoppa runt på olika stenar.

På söndagen kom Sofias bror Daniel hem till hennes föräldrar, med sina ungar (dock utan Anna 🙁) och Sofias mormor. Det är ganska fascinerande för mig att tänka tillbaka och jämföra med hur svårt det brukade vara att umgås sådär. Det går så mycket lättare nu och jag sitter inte som ett tyst fån och önskar mig bort bort bort.

Den enda gången det blev riktigt jobbigt var när vi skulle äta och folk började ta mat och sätta sig på olika platser. Då fick jag kämpa som fan med att inte vända på klacken och springa iväg till gästrummet. Som alltid vid sådana tillfällen går jag in extra mycket i mig själv och börja överösa mig själv med invalideringar och självhat.

Men jag stod ut. Jag stod ut och tog mig igenom det jobbiga och efteråt, när maten var uppäten, följde Sofia och jag med Ida ut till lekparken. Ida och jag blev bästisar då. Riktigt tjenis.

Ungen är så otroligt charmig! Medan hon gungade och åkte rutschkana filmade jag henne och varje gång kom hon springandes och ville glatt se på filmerna. Jag frågade också vad hon önskar sig när hon fyller år och fick glitter till svar 😍

Så det var en fin helg. Mamma och pappa kom hem från Spanien och hälsade på på kvällen och de hade med sig kramar och garn. På måndagskvällen åkte Kiba och jag hem till Kenny och Vincent med mina föräldrar och jag fick några goa kramar av lillungen som börjar bli så stor.

Resten av veckan har jag mest läst. Och imorgon är det daga för Readathon, äntligen. Klockan två börjar det och jag hoppas på att iallafall ta mig igenom fyra eller fem böcker.

Nästa vecka blir tuff. På måndag ska jag iväg och kolla mitt EKG och på fredag ska jag först iväg och göra diverse prov på vårdcentralen och senare träffa M på Karla. Denna gång ska både mamma och Sofia vara med. Och sedan veckan därpå ska jag träffa ännu en läkare, denna gång på Karla. Och dessutom måste jag ta mig iväg till sjukhuset för att kolla mitt vilande EKG eller vad fan det nu hette.

Så det kommer bli mycket. Dessutom är jag riktigt rädd för resultaten, att få reda på exakt hur dåligt min kropp mår för att den inte mår bra det är ju uppenbart. Och jag är orolig för vad alla år av ångest har gjort med mitt hjärta.

Jag är helt enkelt rädd för att dö. Jag vill inte det. Inte nu när jag kommit så långt.