Igår kunde jag andas igen

Igår kunde jag äntligen andas. Jag kände det redan när jag vaknade. En lättnad. Det var fredag, Sofia slutade tidigt och hon skulle inte iväg något den här helgen.

Hundarna fick äta mat ute igen. Jag satte fast Kiba i ett träd och gick några meter bort med Kami så de inte skulle komma åt varandras mat. Och där stod jag och kände mig lugn. Mitt i parken! Det är stort.

När Sofia slutat började jag läsa. Hade på morgonen fått veta att en bok om skolattacken i Trollhättan släpptes samma dag och kunde inte låta bli att köpa den. Som e-bok för jag kunde fan inte vänta. Det som aldrig fick ske av Åsa Erlandsson är helt fantastisk. Hon har gjort ett otroligt bra jobb och jag slutade inte läsa förrän det var dags för Idol.

Kvällen blev mysig. Sofia och jag är lika besatta av Idol båda två och fredagsfinalerna är mer eller mindre heliga för oss båda.

Hundarna låg trötta vid oss i soffan efter långpromenaden på 90 minuter Sofia tagit med dem tidigare. Jag stickade på ett par sockor och blev trollbunden av Jemima.

Idag vaknade jag vid elva. Tog min medicin och lade mig sedan i sängen igen för att fortsätta läsa i boken. Somnade och vaknade först några timmar senare och fortsatte läsa. Kunde inte sluta förrän den var slut.

Och då började jag inse att jag behövde ett break från läsningen. Drömde om Siggan medan jag sov på dagen och någonting med mina föräldrars resa till Spanien kickade igång någon form av flashback till hösten 2010 och jag sade till Sofia att min verklighet luckras upp. Vet inte hur jag ska förklara det. Det känns som att jag pendlar mellan att tro att det är 2010 och 2017. Ångest och overklighetskänslor. Kryp under huden.

Bakade blåbärspaj och så såg vi två avsnitt av Chicago PD och det känns lite bättre nu. Har lagt mig i sängen igen. Imorgon måste jag se till att ta mig ut. Ut i verkligheten. Bort från skuggorna i mitt huvud.

Lite basic DBT och hjälp från pappa löser det mesta

Det har ändå gått relativt bra idag. Pratade med pappa innan jag skulle ut med hundarna och med hans hjälp kunde jag fokusera mer på det logiska. Inte bara känslan.

Och under båda promenaderna med Kiba och Kami lät jag dem söka mat ute. Det var obehagligt och emellanåt fick jag för mig att folk typ bevakade mig, men jag höll mig lugn och tog tillbaka fokuset till just hundarna. Lite basic DBT typ.

På schemat för dagen var det brevskrivning vid två och burstädning vid sex, men det sista valde jag att skjuta på till helgen. Hade fullt nog med att hålla mig upprätt och icke kaotisk i hjärnan så det fanns ingen ork alls till det.

Jag är ändå nöjd. Eller mer än nöjd egentligen och nu ska jag belöna mig själv med läsning. Är snart uppe i 500 sidor, och om jag ska hinna med 1000 till måndag morgon får jag se till att rappa på under helgen. Men det är okej. Jag vet ju att jag inte klarar av att läsa när jag är ensam hemma så jag har hela tiden vetat att helgen kommer fokuseras på det.

Jag mot paranoian

Otroligt förvånande att jag tog mig upp redan vid halv nio. Fixade mackor och frukost och pratade en stund med mamma i telefonen och jag är fortfarande vaken, 10:25. Försöker bestämma mig för om hundarna ska få maten inne, innan promenaden, eller om jag ska låta dem äta ute. Det är skönare för mig att låta dem leta mat inomhus men det blir mer aktivering för dem att göra det där ute. Dessutom är det bra för min paranoia att spendera tid utomhus. Och där tog jag beslutet – klart som fan vi ska vara ute. Allt som kan minska paranoian är viktigt idag. 

Jag är extra nojig. Öbo hörde av sig igår, till Sofia, för att säga att källarförrådet visst behöver tömmas. De ville ha mitt nummer och hon sade som det är, att jag har social fobi och inte klarar av telefoner och att det är därför de har hennes nummer. Inga problem. Ändå sticker det som en infekterad tagg inom mig. Varje gång någon måste förklara varför jag inte funkar så som förväntas av mig som människa får jag ångest.
Tackolov behöver jag inte tömma förrådet själv, det kommer arbetarna göra. Sofia gick iväg med förrådsnyckeln till Öbokontoret igår och jag skrev på kuvertet att jag föredrar att de lägger nyckeln i brevinkastet när de är klara, istället för att ringa på.
Egentligen ville jag skriva ett långt utförligt brev och förklara precis hur viktigt det är för mig att de inte ringer på och att jag blir skräckslagen vid tanken på det. Förklara att hela mitt jag blir uppslukad av tanken att det ska ringa på dörren, så rädd att jag måste ha persiennerna neddragna så ingen ska se in och att risken är stor att jag hamnar i en skräckslagen hög i hörnet i köket. 
Såklart skrev jag inte allt det.

Så nu borde jag ju kunna vara lugn, eller hur? Men nej, det går inte. För jag har inte fått ett tydligt svar från dem att de förstår situationen och därför lovar att lämna nyckeln i brevinkastet. Jag inbillar mig lätt att de inte ens brytt sig om att läsa texten. Fast allra jobbigast är rädslan att de ska ringa på för att be mig om hjälp. Att de ska stöta på problem vid tömningen och därför ringer på för att fråga mig om något. Det gör mig så rädd att jag idag, varje gång jag hör trapphusdörren öppnas eller stängas får ont i magen och slutar andas i några sekunder. Jag blir som förstelnad, vågar inte röra mig och ber inom mig att hundarna inte ska reagera på min rädsla med att skälla. 

Med andra ord är det en lång och utmattande dag jag har framför mig. Såklart jobbar Sofia till sju ikväll också så jag kommer inte få en chans att lugna ned mig förrän tidigast runt åtta ikväll. Det är en jävla massa timmar. Och det kommer köra slut på mig.

Jag måste ta en sak i taget. Eftersom hundarna kommer äta ute kommer vi vara utomhus ungefär en kvart extra och det är bra, för det är 15 minuter mindre som jag är ensam hemma. Sedan blir fokus på Real Housewives of New York City (det är så lätt att timmarna försvinner snabbare när jag se på de där Real Housewives-programmen) och färgläggning. Jag fick en färgläggningsbok av en brevvän som är perfekt för mig att ägna mig åt när jag mår för dåligt eller har för lite energi för att sticka eller virka.
Så får det bli.

Äntligen har vi en diagnos på Kami

Tuff dag. Försökte ta mig upp i god tid, men sov nog till strax innan tio iallafall. Kände mig urlakad redan då och tvingades hälla i mig kaffe för att orka hålla mig på fötter.

Efter promenaden satte jag mig vid datorn och fixade med bloggen. Vid två skulle jag enligt schemat skriva brev, vilket jag också gjorde, men inte mycket längre än tio minuter. Var för grötig i skallen.

Sofia pratade med veterinären förut och vi har nu äntligen en diagnos på Kami – tidig njursvikt. Hon fick ingen riktigt information om vad det innebär, annat än att han nu ska äta specialfoder och komma på återbesök om två månader. Eftersom Sofia var på jobbet när veterinären ringde fanns inte tiden att ställa frågor, så hon ska ringa upp henne någon annan dag. Jag vill veta allt som finns att veta. Framförallt vill jag veta om det finns någonting jag, eller vi, kan göra för honom.

Pappa och jag stoppade hundarna i bilen och drog till veterinären för att köpa maten. Jag var ju tvungen att prata. Fråga om fodret och säga Sofias personnummer och sådär. Jobbigt, men jag är ändå stolt över mig själv. Jag vågade till och med fråga vad vi ska göra med hans andra specialfoder. Han äter ju specialmat för urinsten och jag ville veta om vi ska sluta med det helt nu. Hon skulle prata med veterinären imorgon, men på henne lät det som att urinstensproblematiken får komma i andra hand. Urinsten är ju inte dödligt, medan njursvikt är det.

Efteråt drog han och jag till Willys och handlade. Mamma ligger hemma och är sjuk så vi fick klara oss själva. Tackolov var det inte mycket folk som handlade, annars hade det varit betydligt svårare och tagit längre tid för oss att bli klara. Idag klarade jag av att sköta mycket på egen hand.

Men det är inte konstigt att jag är slut nu. Ska ta och läsa tills PH börjar. Om en månad är det dags för Readathon igen och även denna gång är det små readathons innan själva readathonet och denna vecka är uppgiften/målet att läsa 1000 sidor. Så det är vad jag försöker göra och hoppas på att det kan kicka igång mitt lässug på nytt.

Det är okej att sörja

Fredagen blev inte så jävla bra. De sista timmarna innan Sofia och Lahti kom hit bröt jag ihop totalt. Ringde mamma, behövde bryta av den där gråten, och det slutade med att jag gjorde en kedja. De där händelsekedjorna jag blev tokig på i DBT men som hjälpte så mycket. Vad jag kunde konstatera efteråt? Att jag var fruktansvärt ledsen. Vi såg Idol tillsammans, men så lång tid som det tog att se klart ett avsnitt har det aldrig gjort tidigare. Hela tiden pausade vi för att prata om Sigrid, om begravningen, om våra känslor. Massor med tårar och hundar som tröst. Men det var välbehövligt. Det var skönt att tala med Lahti om min känsla av att jag inte har någon rätt att sörja Sigrid. Hon är automatiskt validerande, precis som Sofia. Och även om ångesten var hög när jag lade mig den kvällen mådde jag ändå okej. För jag är okej. Jag är inte mer än människa. Och känslor är inget som går att styra över.

På lördagen drog Lahti hem igen och Sofia och jag sov nästan hela dagen. På kvällen hörde hennes mamma av sig och vi bestämde att ses dagen efter, på söndagen, men när söndagen kom var jag mer eller mindre apatisk. Kunde inte ens få kraft nog att ta en våtservett och tvätta mig under armarna, ännu mindre borsta tänderna. Från toppen av örat, upp över huvudet och ned till nästa öra, kändes det som att jag hade något bultande och metalliskt som drog åt. Så jag gick och lade mig igen. Det fanns ingen ork till att hålla mig vaken.

På kvällen hittade jag bilder på mig och Siggan. De är ganska exakt åtta år gamla och även om det ser ut som att vi är osams när bilderna tas så stämmer det inte. Vi är inne i en lång och djup diskussion om psykvården och där och då fanns ingenting annat än kärlek för henne från min sida. Sofia fick antagligen inte in ett endaste ord i samtalet och det är tveksamt om vi ens märkte att hon tog kort på oss. Där kände jag mig som en äldre syster som ville skydda henne från allt som är ont, allt vidrigt med psykvården, och även om mycket hände efter det och vi ibland ville slå den andra på käften, så är det den känslan jag burit med mig hela tiden. Viljan att skydda henne på något sätt. Det var tufft att se bilderna, men samtidigt fint på något sätt.
Så det blev en ångestblandad upplevelse att hitta dem.

Idag klockan åtta skulle Sofia iväg med Kami till veterinären för flertalet tester under dagen för att se om han har cushings. Kiba och jag låg kvar hemma och försökte sova. Tydligen sprack blodkärl i båda Kamis ben och därför gick det åt helvete med de där testerna. Istället ska de skicka in ett blodprov på analys för att se om han har något problem med njurarna. Och så gjorde de ett ultraljud. Hans ben ser verkligen obehagliga ut där de tagit blod 😕
Nu är det bara att vänta på resultat. Känns som att vi aldrig kommer få veta vad som är fel. Hela tiden är det något som krånglar till det.

Och just det. På fredag ska jag kolla mitt EKG. Säger en så? Skitsamma, ni fattar vad jag menar. Tycker att det är skitläskigt. Men det blir bra. Ska någon dag göra massa andra tester också, för att checka läget med min kropp, men det hinns inte med på fredag eftersom mamma och pappa ska dra till Spanien några timmar efter EKG-tiden.